Att börja med med medikinet

I somras började jag medicinera mot/för min ADHD. Jag skrev anteckningar om effekt och biverkningar jag upplevde, och tänkte att det kan vara bra för sådana som eventuellt ska börja också, att få läsa. 

Innan medicinering: blodtryck 110/65, puls 70, vikt 70.

20/6
Första dagen med medikinet: 10 mg i kapsel. Tog kl 11. Var *pigg* hela dagen! till 23! Var på seminarium, läste koncentrerat, var på No border camp, sedan 44an. Inte trasig av trötthet NÅGONSIN. På hela dagen.
Lite fladdrig i bröstet.

21/6
Tog tabletten 8:45. Glömde dricka morgonkaffet - var pigg ändå! Fladdret i bröstet känns lite obehagligt.
Efter Röda korset-engagemang i 2 timmar så är jag trött, men inte lika trött som jag brukar. Fladdret är lugnare. Försöker plugga men kan inte koncentrera mig. Var vaken till midnatt, inte onttrött på HELA DAGEN.
Ökad puls, foten ryckte när isäng. Insomningssvårigheter.

22/6
Fortsatt effekt, möjligen lite dämpad, men inget onttrött, och inga märkbara bieffekter. Helt otroligt.

23/6
Idag är effekten mindre. Men jag har fått sån FANTASTISK effekt tidigare. Helt knäppt.
Väldigt lite biverkningar också. Lite fladder men inte mycket, bara då & då.
På ett sätt är det (emotionellt) jobbigt, för det blir så väldigt tydligt att det är en sjukdom när det går att medicinera bort. Mindre jag och mer sjukdom.

24/6
Hjärtklappning och emotionell. Inte mycket märkbar effekt. Det är hemskt jobbigt att gå tillbaka.

25/6
Lite hjärtklappning, mkt trött, dålig aptit.

26/6
Möjligen lite effekt på morgonen/förmiddagen.

27/6
Jag ÄR mer igång på morgnarna. Kommer upp, klär på mig. Men kanske ännu tröttare på kvällarna.

2/7 (2 veckor medicinering) 

Blodtryck 120/70, puls 96, vikt 69

4/7
Ingen hjärtklappning! Inga biverkningar! (Första dagen helt utan hjärtklappningar/hjärtfladder)

5/7
Fick höjd dos (20 mg, kapsel). Dock oro för blodtryck och hjärtklappningar. Tog första tabletten 9, andra 11.

11/7
Det har varit väldigt bra med den nya dosen. Stabilt lugnare och piggare. Men tror att det avtar lite varje dag... Dock bara hjärtklappning en gång. Var hos sjuksköterska idag, hon skrev upp mina värden åt mig:
Blodtryck 120/75, puls 89, vikt 70

17/7
Höjd dos till 30 mg.

31/7
Tagit 20 mg direktverkande + 10 modifierat i ca en vecka (i början efter höjningen tog jag 3x10 modifierat). Fått mycket strul med hjärtklapp o fladder när medicinen kickar in, så igår fick jag råd från en nätkompis att dela upp tabletten, ta halva på morgonen och halva efter 3 timmar. Testar det idag. 

1/8
110/70 blodtryck! Hurra, det går neråt igen! Att dela upp de direktverkande fungerar mycket bättre.

14/8
100/70 blodtryck 83 puls.

3/11 (5 månader med medicin) 

Vilopulsen är fortfarande lite hög, men blodtrycket är lågt och fint igen. Jag är uppe i 50 mg / dag, två kapslar a 20 mg på morgonen och en direktverkande 10-mg vid lunch. Hjärtklappningar får jag inte alls ofta. Jag har minskad aptit och blir snabbare mätt, så jag har gått ner till 65 kg, vilket jag inte är helt bekväm med, rädd att bli ännu smalare. Men det är värt det, för koncentrationen är så mycket bättre, jag blir så mycket mindre störd och trött av alla intryck, jag orkar mer och är lugnare och piggare (en fantastisk kombination!). Förut var jag inne på att "om samhället var bättre/mer anpassat så skulle medicinerna inte behövas", men sen jag fått testa att leva medicinerat så är jag inte kvar där längre.

KBT och dess baksida

Jag gillar inte att slänga med etiketter hit och dit för att beskriva en själv, men en skulle kunna beskriva mig som arbetsnarkoman. Mitt liv har i flera år gått ut på att fylla min tid i jobb, aktivistiska grupper och studier. Dessutom vill jag göra alla saker bäst och ha stora ansvar i alla områden. Möten och jobb har blivit ett sätt för mig att bevisa för mig själv att jag är betydelsefull och viktig. Tillslut sa kroppen stopp och den gör det fortfarande i tid och otid. Jag behövde hjälp med att kunna säga Nej och se betydelse i mig utan att behöva producera något för andra. Jag sökte hjälp på vårdcentralen efter två års ignorerande, velande och starka stressymptom. Mina erfarenheter inom vården har varit mycket komplicerad sedan starten i 17års åldern så det är inte helt enkelt att lyfta den luren och bestämma en tid. Alla farhågor och dåliga minnen poppar upp och jag vet att flera kommer komma, tyvärr.

Från den dagen jag bestämde jag att skaffa hjälp trots alla dessa farhågor tog det ett år innan jag fick den hjälp de lovade mig från början. Jag hamnade mellan stolarna. Psykologen på vårdcentralen fick tillslut ett samtal från en nära vän till mig om att dens ansvar är att ge mig hjälp NU och oj, psykologen trodde det redan blivit fixat.
De flera sidorna papper av nummer och personer som en får i handen som en ska ringa runt till ger mig bara mer ångest än tidigare. Jag försöker få ledtrådar och svar om empatisk kompetens och normkritiskt förhållningssätt i psykologernas namn, deras porträttbilder och beskrivningar på hemsidorna. Det hjälper inte heller att jag har en oerhörd ångest att ringa runt till personer jag inte känner, speciellt inom vården och att jag hela tiden hittar andra saker att göra istället för att ringa runt i flera dagar. När jag ska börja ringa vet jag inte vart jag ska börja, för det är så många saker som måste stämma för att jag ska kunna känna mig trygg med personen. Jag vill inte att hen ska fokusera sig på saker som hen tror är anledning till mitt mående bara för att mitt liv går utanför normen på så många olika sätt.

Äntligen fixade psykologen på vårdcentralen en KBT psykolog till mig utan att jag behövde ringa runt, tack vare min nära väns insisterande.
Jag började hos en Psykolog som jag i början fick ett bra intryck ifrån. Hen var mjuk och inlyssnande. Men min trygghet vände snabbt till något helt annat. Hen började ta mer och mer talutrymme och fokuserade sig på att det viktigaste för mig var att köra på som vanligt med jobb och annat i mitt liv och att samtidigt träna mig i att inte bli destruktiv med mina nära omkring mig. Detta blev för mig för mig för mycket krav på en gång. Det var som att prata med mig själv, arbetsnarkomanen, om att jag bara bagetaliserade allt, att jag bara behövde köra på så blir allt bra. Detta slutade i panikångest attacker på jobb (jag jobbar inom förskola, så det är inte jätte kul att behöva springa till personalrummet och gömma sig för att sedan försöka återgå till jobbet med barnen), gråt varje kväll när jag kom hem som också ledde till ännu mer destruktivitet i mina nära relationer för att stressen var så stark och dessutom mer skuld beläggande på mig själva att jag inte klarade det.
Psykologen vägrade se sjukskrivning som en möjlighet och sa till mig att jag får inte träffa en läkare innan jag rådfrågar hen om det. För det som är viktigast just nu är att jag jobbar.

Detta slutade så klart i missär. JAg satt tillslut i hens mottagningsrum helt av domnad och borta i mitt medvetande. Hen sa till mig att jag kan alltid ringa psykakuten om jag behöver det och frågade alltid mig i slutet av sessionen om jag tror att jag kommer överleva tills nästa träff.

Jag beslutade mig för att ringa min psykolog en kväll och säga till hen att jag inte kan fortsätta såhär och det slutade i att hen under nästa träff ursäktade sig, erkände att hen satt förmycket press på mig och beslutade sig för att börja en PTSD behandling (posttraumatisk stresssyndrom). Hen sa att hen tror att jag har PTSD och att vi kommer börja behandlingen nästa gång. Hen sa också att mitt mående kommer först gå ner lite och sedan gå upp igen. Jag litade på hen och började behandlingen.

Det tog endast två träffar och traumatiska minnen spann runt i mitt huvud som orkaner. Jag hade redan ingen grund att stå på pga stressen och denna behandlingen gjorde det många gånger värre. Hen gick igenom starka traumatiska minnen med mig, en ny varje vecka och avslutade de sista fem minuterna med att sätta på en mindfullness skiva och säga till mig att det är viktigt att jag lyssnar på skivan. Jag fick hemläxor att gå igenom andra traumatiska minnen flera gånger i veckan innan nästa träff. Jag klarade det inte. Det gick för snabbt för mig och jag fick inga verktyg att stå på, behandlingen gick ut på att riva upp gamla sår utan att smörja dem med ny behandling.

Det slutade i att jag skrev ett email till hen och sa att jag avslutar behandlingen för annars vet jag inte om jag kommer överleva alls. Hen skrev tillbaks till mig att hen förstår att hen gjort misstag och borde känt av vad jag skulle kunna hantera på ett bättre sätt. Jag fick också reda på att hen är PTP psykolog, alltså första året som psykolog innan en får sin legitimation. Får en verkligen leda i så djupa terapier som PTSD som PTP psykolog?

Jag går nu en gedigen utredning om vilken/vilka diagnoser jag möjligtvis har. Jag har redan väntat i några månader, får se hur länge det tar denna gång innan något händer....