söndag 30 september 2012

Äta - när ångestdämpning blir ångestökning

Jag älskar mat och sötsaker. Är det något jag vardagligen vill njuta av så är det via maten jag lagar och äter. Mat är alltid något jag prioriterat. Förutom musik, konst och annan form av skapande så är det maten som dämpar min vardagliga ångest. Eftersom jag älskar mat så mycket skulle man kunna tro att jag äter den med andakt under lång tid för att njuta av mina smakupplevelser men nej. Jag kan inte annat än hetsäta. Jag har försökt men när jag lagar maten stressar jag runt i köket, spiller grejer omkring mig, använder på tok för mycket köksutrustning än jag behöver och det slutar i kaos, stress och en massa disk. När maten är klar äter jag upp den på ett par minuter, jag tuggar högst tre gånger på det jag har i munnen. Jag sväljer bitar nästintill hela och hinner därmed inte smaka på det jag äter. Hetsätandet har blivit min njutning. Det är som att min vardagliga stress förs över till maten där jag har kontroll. Ju mer mat jag har i munnen samtidigt, ju mer njutning får jag. Jag hinner nästan inte svälja det jag tuggar på förrän jag stoppar in ny mat. Njutningen kommer lika snabbt som den försvinner. Ofta brukar denna njutning sluta i magont, trötthet och ångest. Jag har alltid ätit min mat såhär. Aldrig har jag funderat över att det skulle vara något konstigt. Jag har aldrig sätt mig som någon med ätstörning och tror inte att jag gör det fortfarande. Att hetsäta är det ända sättet jag ätit på.


Jag har funderat över varför det blivit på det sättet. Under min uppväxt ville jag äta upp så snabbt som möjligt för att få det överstökat och gå in på mitt rum. Min släkt är också väldigt påverkade utav andra världskrigets svält och har en mani gällande mat. Äter du endast en portion är det något konstigt med dig. Helst ska du hetsa i dig flera portioner där njutningen mest ligger i att se någon annan äta utan hämning. Jag tror att det format mig, att mina släktingar projicerat sin överlevnad av krigssvält på mig gällande mat. Jag får panik om jag upplever att det lagas för lite mat. Det gör att när jag lagar mat så lagar jag alltid för mycket. Jag får ett inre lugn av att utan tvekan veta att alla kommer bli mätta och att det blir mat över. Om jag upplever att någon lagat för lite mat till mig och andra så avstår jag hellre från att äta mig mätt bara för att se att andra blir mätta eller så köper jag en massa tilltugg för att ha en backupp ifall det skulle finnas för lite att äta. Nu på senare tid har jag fått ett dilemma. Jag har kommit på att jag blir väldigt ångestladdad, trött och tung i huvudet av socker. Det är för mig ett stort problem för jag älskar sötsaker och det är en njutning som jag inte vill bli av med i mitt liv. Problemet är att jag njuter under en kort stund men får sedan i flera timmar en ångest som känns värre än njutningen. Tanken av att lämna sötsaker finns inte för mig. Jag har börjar köpa hem alternativ till socker men det funkar endast när jag är hemma och ska baka något, men det finns nästan inga kaféer som säljer söta kakor utan det vanliga sockret. Jag vill heller inte bli beroende av diet koster som reproducerar fettfobi och annan hetsångest, vilket jag tycker att de flesta gör.




Min ångestdämpning blir ofta min ångestökning. Det känns som att de reproducerar varandra på ett konstigt sätt. Jag kan inte köpa hem för god mat eller sötsaker för jag vet inte hur man sparar det. Tycker jag väldigt mycket om det så äter jag upp det samma dag oavsett hur mycket det är. Bakar jag en sockerkaka äter jag upp hela, köper jag en godispåse äter jag hela meddetsamma (oftast innan jag ens hunnit hem), köper jag ost hetsäter jag upp hela...Den metod som jag kunnat kontrollera hetsätandet på är att inte köpa hem sötsaker och matprodukter som jag tycker för mycket om. Min njutning och hetsätning har fått begränsa sig i det jag lagar för stunden och inte på färdiga produkter som ligger och frestar mig under hela dagen, varje dag. Det är ett vardaglig strid mellan min njutning och min ångest där den kortsiktiga njutningen oftast vinner över den långsiktiga ångesten.

1 kommentar:

  1. tänk i små små steg.
    Försök se hindren/ångesten som små kullar framför dig. Dom vill forma sig samman till ett skrämmande berg men dom är kullar. Dom är framför dig en i taget.
    Förändra lite i taget.
    Du är människa. Alltså kan du förändra.
    En måltid med mobilen avstängd, tid avsatt för att ätas långsamt. (lite långsammare än innan)
    Du lever ditt liv.
    Din släkts projiceringar lever inte ditt liv.
    Föddes dem ur din mor?
    Du lever

    SvaraRadera