lördag 27 oktober 2012

Typ 100 000 kr down the drain nästan

Yes - Irrelephant FTW!

Jag har under sommaren gått igenom en lång neuropsykiatrisk utredning. Den har varit omfattande och jobbig både för mig och för det landsting som betalat den. Jag har ingen siffra på vad den kostade egentligen - men jag antar att den gick på minst 100 000kr. Vi kan använda den siffran eftersom den verkar någorlunda rimlig. Om jag inte går för lågt eller högt (kommentera gärna om du vet!)?  Utredningen kom i alla fall fram till att jag inte har något neuropsykiatriskt funktionshinder - men fyra andra ganska allvarliga psykiatriska diagnoser.


Är det här verkligen intressant längre? När verksamheten ändå är så
dålig? Legitimation säger ju mer om systemets krav än om
individens prestanda.

Efter detta ska jag utredas för eventuell KBT och har fått träffa en psykolog för detta. Hen verkar rätt trevlig men jag reagerade ganska starkt på en sak han sa. Hen hade tittat på mina alldeles nya och färska diagnoser som kostat massa med pengar att utreda och säger "Det där säger ju egentligen ingenting - det är så individuellt". Jag är väldigt kritisk till psykiatrin själv, men om en psykolog på samma landsting inte vill använda sina kollegors utredning så undrar jag lite var de är på väg. En oro som jag själv som patient helst vill slippa. En oro som jag redan hade på ett annat plan. Jag tror inte att KBT kan hjälpa mig eftersom jag inte har tid med den. Jag har ganska många åtaganden, ekonomiskt ansvar för andra individer och kan inte stanna upp. Det är ekonomiskt och socialt omöjligt. Att göra den här utredningen var jobbigt bara det - och väldigt dyrt för landstinget. Jag vill inte slösa skattepengar på det här sättet. Ändå förstår jag att psykologen som kanske ska ge mig KBT är kritisk till DSM/ICD - det är jag också! Men HUR FAN SKA NI KUNNA HJÄLPA MIG OM NI INTE VET VAD NI GÖR (och erkänner det dessutom)! Jag har träffat grupper av pundare som haft mer ensade åsikter än de här människorna. Och då är det fan något som är fel. Bränn alla jävla legitimationer - det är bara ynka grundutbildningar inför ett arbete utförd i en patetiskt jävla verksamhet som slösar våra pengar.

Ska det vara flummigt kan vi lika gärna köra hårt.
Vi skulle nog ha roligare då också.

onsdag 24 oktober 2012

Nu räcker det. Om att falla mellan stolarna.


Jag ska dela en sak med er.
Kom precis från en inbokad tid på min öppenvård. Mina föräldrar hade tagit ledigt för att följa med på anhörigsamtal och vad händer? Min tid finns inte! Det måste vara minst åttonde gången det händer. Tre under det senaste halvåret. Har jag någon gång missat min tid får ju jag betala såklart, vad får de betala? Som om jag inte skulle ha eller åtminstone vilja göra annat än hänga på öppenvården! När jag började där och åt mediciner hände det att de inte förnyat recepten fast jag sagt till, utan gick utan medicin i flera dagar. Jag har trivts jättebra med mina två BA som jag haft där men all logistik kring vårdkontakter gör mig knäpp.

Det blev ett väldigt hallå idag. Jag hade skärskilt ringt för att påminna om min tid och att mina föräldrar skulle med, men det hade inte kommit fram. Den här gången orkade jag inte svälja det. Min BA hade en annan Patient som först erbjöd sig att avstå sin tid. Jag ville inte det (hade inte minsta lust att komma tillbaka alls faktiskt). Min BA erbjöd mig en ny tid men då skulle jag resa bort.
”Du kan ju inte åka bort om du mår så dåligt” sa Patienten som stod bredvid. Hela scenariot blev mer och mer bisarrt. Jag tog ett djupt andetag och sa att jag inte var upplagd för råd. Varpå jag bestämde att det var bäst att gå.

Det är nämligen också en sak jag blir tokig på. Jag kan avfärdas som ”hysterisk” och ”psykiskt sjuk”, fast jag ”bara” är arg. Nu mådde jag inte dåligt som i en ångestattack, men jag var ordentligt upprörd. Jag slog inte sönder något, kastade inget eller hotade någon. Jag höjde knappt rösten, men jag började gråta och sa vad jag tyckte. Det verkar ändå vara lätt att köra över patienter och ta vår kritik som ett tecken på sjukdom. Det är inte bara denna gång, jag har så många gånger upplevt att jag fallit mellan stolarna inom vården men bara svalt det. Förra hösten, då jag bodde i ett annat län, gick det fyra månader utan att jag fick en tid. Till slut krävde jag en förklaring och då visade det sig att jag inte ens stod i deras kö. Jag orkade inte ta den fajten, utan svalde nån slags stolthet och ringde min pappa. 20 minuter senare hade han ringt till den högsta chef han kunde hitta och en vecka senare hade jag en tid. Jag kan dra fler historier senare.

Min poäng.
Jag har ägnat otaliga timmar åt att klandra mig själv för att jag inte vågat säga ifrån. Det har bottnat i att jag tänkt att jag ”inte ska klaga, det finns de som har det värre, tänk de som inte har pappor som ringer högsta chefen”. (Som att jag kan avstå vård för att de mest behövande får den. Jag tror inte det fungerar så.) Jag har tänkt mycket på att jag är intellektuell, medelklass, västerländsk och utan synliga funktionshinder, jag har egentligen ganska bra chanser till att få vård. Men jag är också i en privilegierad position att prata om de här frågorna och ta fajterna. 

Nu räcker det med att känna skuld för min bakgrund. Nu räcker det med att känna att jag inte är värd att få vård. Nu räcker det med att jag inte har rätt att bli förbannad.

Är det såhär på alla öppenvårdar eller har jag haft otur?

söndag 7 oktober 2012

Ett helt år

Idag har jag varit självskadefri i ett år. Ett helt år. Det är ändå peppande.