Att börja med med medikinet

I somras började jag medicinera mot/för min ADHD. Jag skrev anteckningar om effekt och biverkningar jag upplevde, och tänkte att det kan vara bra för sådana som eventuellt ska börja också, att få läsa. 

Innan medicinering: blodtryck 110/65, puls 70, vikt 70.

20/6
Första dagen med medikinet: 10 mg i kapsel. Tog kl 11. Var *pigg* hela dagen! till 23! Var på seminarium, läste koncentrerat, var på No border camp, sedan 44an. Inte trasig av trötthet NÅGONSIN. På hela dagen.
Lite fladdrig i bröstet.

21/6
Tog tabletten 8:45. Glömde dricka morgonkaffet - var pigg ändå! Fladdret i bröstet känns lite obehagligt.
Efter Röda korset-engagemang i 2 timmar så är jag trött, men inte lika trött som jag brukar. Fladdret är lugnare. Försöker plugga men kan inte koncentrera mig. Var vaken till midnatt, inte onttrött på HELA DAGEN.
Ökad puls, foten ryckte när isäng. Insomningssvårigheter.

22/6
Fortsatt effekt, möjligen lite dämpad, men inget onttrött, och inga märkbara bieffekter. Helt otroligt.

23/6
Idag är effekten mindre. Men jag har fått sån FANTASTISK effekt tidigare. Helt knäppt.
Väldigt lite biverkningar också. Lite fladder men inte mycket, bara då & då.
På ett sätt är det (emotionellt) jobbigt, för det blir så väldigt tydligt att det är en sjukdom när det går att medicinera bort. Mindre jag och mer sjukdom.

24/6
Hjärtklappning och emotionell. Inte mycket märkbar effekt. Det är hemskt jobbigt att gå tillbaka.

25/6
Lite hjärtklappning, mkt trött, dålig aptit.

26/6
Möjligen lite effekt på morgonen/förmiddagen.

27/6
Jag ÄR mer igång på morgnarna. Kommer upp, klär på mig. Men kanske ännu tröttare på kvällarna.

2/7 (2 veckor medicinering) 

Blodtryck 120/70, puls 96, vikt 69

4/7
Ingen hjärtklappning! Inga biverkningar! (Första dagen helt utan hjärtklappningar/hjärtfladder)

5/7
Fick höjd dos (20 mg, kapsel). Dock oro för blodtryck och hjärtklappningar. Tog första tabletten 9, andra 11.

11/7
Det har varit väldigt bra med den nya dosen. Stabilt lugnare och piggare. Men tror att det avtar lite varje dag... Dock bara hjärtklappning en gång. Var hos sjuksköterska idag, hon skrev upp mina värden åt mig:
Blodtryck 120/75, puls 89, vikt 70

17/7
Höjd dos till 30 mg.

31/7
Tagit 20 mg direktverkande + 10 modifierat i ca en vecka (i början efter höjningen tog jag 3x10 modifierat). Fått mycket strul med hjärtklapp o fladder när medicinen kickar in, så igår fick jag råd från en nätkompis att dela upp tabletten, ta halva på morgonen och halva efter 3 timmar. Testar det idag. 

1/8
110/70 blodtryck! Hurra, det går neråt igen! Att dela upp de direktverkande fungerar mycket bättre.

14/8
100/70 blodtryck 83 puls.

3/11 (5 månader med medicin) 

Vilopulsen är fortfarande lite hög, men blodtrycket är lågt och fint igen. Jag är uppe i 50 mg / dag, två kapslar a 20 mg på morgonen och en direktverkande 10-mg vid lunch. Hjärtklappningar får jag inte alls ofta. Jag har minskad aptit och blir snabbare mätt, så jag har gått ner till 65 kg, vilket jag inte är helt bekväm med, rädd att bli ännu smalare. Men det är värt det, för koncentrationen är så mycket bättre, jag blir så mycket mindre störd och trött av alla intryck, jag orkar mer och är lugnare och piggare (en fantastisk kombination!). Förut var jag inne på att "om samhället var bättre/mer anpassat så skulle medicinerna inte behövas", men sen jag fått testa att leva medicinerat så är jag inte kvar där längre.

KBT och dess baksida

Jag gillar inte att slänga med etiketter hit och dit för att beskriva en själv, men en skulle kunna beskriva mig som arbetsnarkoman. Mitt liv har i flera år gått ut på att fylla min tid i jobb, aktivistiska grupper och studier. Dessutom vill jag göra alla saker bäst och ha stora ansvar i alla områden. Möten och jobb har blivit ett sätt för mig att bevisa för mig själv att jag är betydelsefull och viktig. Tillslut sa kroppen stopp och den gör det fortfarande i tid och otid. Jag behövde hjälp med att kunna säga Nej och se betydelse i mig utan att behöva producera något för andra. Jag sökte hjälp på vårdcentralen efter två års ignorerande, velande och starka stressymptom. Mina erfarenheter inom vården har varit mycket komplicerad sedan starten i 17års åldern så det är inte helt enkelt att lyfta den luren och bestämma en tid. Alla farhågor och dåliga minnen poppar upp och jag vet att flera kommer komma, tyvärr.

Från den dagen jag bestämde jag att skaffa hjälp trots alla dessa farhågor tog det ett år innan jag fick den hjälp de lovade mig från början. Jag hamnade mellan stolarna. Psykologen på vårdcentralen fick tillslut ett samtal från en nära vän till mig om att dens ansvar är att ge mig hjälp NU och oj, psykologen trodde det redan blivit fixat.
De flera sidorna papper av nummer och personer som en får i handen som en ska ringa runt till ger mig bara mer ångest än tidigare. Jag försöker få ledtrådar och svar om empatisk kompetens och normkritiskt förhållningssätt i psykologernas namn, deras porträttbilder och beskrivningar på hemsidorna. Det hjälper inte heller att jag har en oerhörd ångest att ringa runt till personer jag inte känner, speciellt inom vården och att jag hela tiden hittar andra saker att göra istället för att ringa runt i flera dagar. När jag ska börja ringa vet jag inte vart jag ska börja, för det är så många saker som måste stämma för att jag ska kunna känna mig trygg med personen. Jag vill inte att hen ska fokusera sig på saker som hen tror är anledning till mitt mående bara för att mitt liv går utanför normen på så många olika sätt.

Äntligen fixade psykologen på vårdcentralen en KBT psykolog till mig utan att jag behövde ringa runt, tack vare min nära väns insisterande.
Jag började hos en Psykolog som jag i början fick ett bra intryck ifrån. Hen var mjuk och inlyssnande. Men min trygghet vände snabbt till något helt annat. Hen började ta mer och mer talutrymme och fokuserade sig på att det viktigaste för mig var att köra på som vanligt med jobb och annat i mitt liv och att samtidigt träna mig i att inte bli destruktiv med mina nära omkring mig. Detta blev för mig för mig för mycket krav på en gång. Det var som att prata med mig själv, arbetsnarkomanen, om att jag bara bagetaliserade allt, att jag bara behövde köra på så blir allt bra. Detta slutade i panikångest attacker på jobb (jag jobbar inom förskola, så det är inte jätte kul att behöva springa till personalrummet och gömma sig för att sedan försöka återgå till jobbet med barnen), gråt varje kväll när jag kom hem som också ledde till ännu mer destruktivitet i mina nära relationer för att stressen var så stark och dessutom mer skuld beläggande på mig själva att jag inte klarade det.
Psykologen vägrade se sjukskrivning som en möjlighet och sa till mig att jag får inte träffa en läkare innan jag rådfrågar hen om det. För det som är viktigast just nu är att jag jobbar.

Detta slutade så klart i missär. JAg satt tillslut i hens mottagningsrum helt av domnad och borta i mitt medvetande. Hen sa till mig att jag kan alltid ringa psykakuten om jag behöver det och frågade alltid mig i slutet av sessionen om jag tror att jag kommer överleva tills nästa träff.

Jag beslutade mig för att ringa min psykolog en kväll och säga till hen att jag inte kan fortsätta såhär och det slutade i att hen under nästa träff ursäktade sig, erkände att hen satt förmycket press på mig och beslutade sig för att börja en PTSD behandling (posttraumatisk stresssyndrom). Hen sa att hen tror att jag har PTSD och att vi kommer börja behandlingen nästa gång. Hen sa också att mitt mående kommer först gå ner lite och sedan gå upp igen. Jag litade på hen och började behandlingen.

Det tog endast två träffar och traumatiska minnen spann runt i mitt huvud som orkaner. Jag hade redan ingen grund att stå på pga stressen och denna behandlingen gjorde det många gånger värre. Hen gick igenom starka traumatiska minnen med mig, en ny varje vecka och avslutade de sista fem minuterna med att sätta på en mindfullness skiva och säga till mig att det är viktigt att jag lyssnar på skivan. Jag fick hemläxor att gå igenom andra traumatiska minnen flera gånger i veckan innan nästa träff. Jag klarade det inte. Det gick för snabbt för mig och jag fick inga verktyg att stå på, behandlingen gick ut på att riva upp gamla sår utan att smörja dem med ny behandling.

Det slutade i att jag skrev ett email till hen och sa att jag avslutar behandlingen för annars vet jag inte om jag kommer överleva alls. Hen skrev tillbaks till mig att hen förstår att hen gjort misstag och borde känt av vad jag skulle kunna hantera på ett bättre sätt. Jag fick också reda på att hen är PTP psykolog, alltså första året som psykolog innan en får sin legitimation. Får en verkligen leda i så djupa terapier som PTSD som PTP psykolog?

Jag går nu en gedigen utredning om vilken/vilka diagnoser jag möjligtvis har. Jag har redan väntat i några månader, får se hur länge det tar denna gång innan något händer....

Typ 100 000 kr down the drain nästan

Yes - Irrelephant FTW!

Jag har under sommaren gått igenom en lång neuropsykiatrisk utredning. Den har varit omfattande och jobbig både för mig och för det landsting som betalat den. Jag har ingen siffra på vad den kostade egentligen - men jag antar att den gick på minst 100 000kr. Vi kan använda den siffran eftersom den verkar någorlunda rimlig. Om jag inte går för lågt eller högt (kommentera gärna om du vet!)?  Utredningen kom i alla fall fram till att jag inte har något neuropsykiatriskt funktionshinder - men fyra andra ganska allvarliga psykiatriska diagnoser.

Är det här verkligen intressant längre? När verksamheten ändå är så
dålig? Legitimation säger ju mer om systemets krav än om
individens prestanda.

Efter detta ska jag utredas för eventuell KBT och har fått träffa en psykolog för detta. Hen verkar rätt trevlig men jag reagerade ganska starkt på en sak han sa. Hen hade tittat på mina alldeles nya och färska diagnoser som kostat massa med pengar att utreda och säger "Det där säger ju egentligen ingenting - det är så individuellt". Jag är väldigt kritisk till psykiatrin själv, men om en psykolog på samma landsting inte vill använda sina kollegors utredning så undrar jag lite var de är på väg. En oro som jag själv som patient helst vill slippa. En oro som jag redan hade på ett annat plan. Jag tror inte att KBT kan hjälpa mig eftersom jag inte har tid med den. Jag har ganska många åtaganden, ekonomiskt ansvar för andra individer och kan inte stanna upp. Det är ekonomiskt och socialt omöjligt. Att göra den här utredningen var jobbigt bara det - och väldigt dyrt för landstinget. Jag vill inte slösa skattepengar på det här sättet. Ändå förstår jag att psykologen som kanske ska ge mig KBT är kritisk till DSM/ICD - det är jag också! Men HUR FAN SKA NI KUNNA HJÄLPA MIG OM NI INTE VET VAD NI GÖR (och erkänner det dessutom)! Jag har träffat grupper av pundare som haft mer ensade åsikter än de här människorna. Och då är det fan något som är fel. Bränn alla jävla legitimationer - det är bara ynka grundutbildningar inför ett arbete utförd i en patetiskt jävla verksamhet som slösar våra pengar.

Ska det vara flummigt kan vi lika gärna köra hårt.
Vi skulle nog ha roligare då också.

Nu räcker det. Om att falla mellan stolarna.

Jag ska dela en sak med er.

Kom precis från en inbokad tid på min öppenvård. Mina föräldrar hade tagit ledigt för att följa med på anhörigsamtal och vad händer? Min tid finns inte! Det måste vara minst åttonde gången det händer. Tre under det senaste halvåret. Har jag någon gång missat min tid får ju jag betala såklart, vad får de betala? Som om jag inte skulle ha eller åtminstone vilja göra annat än hänga på öppenvården! När jag började där och åt mediciner hände det att de inte förnyat recepten fast jag sagt till, utan gick utan medicin i flera dagar. Jag har trivts jättebra med mina två BA som jag haft där men all logistik kring vårdkontakter gör mig knäpp.

Det blev ett väldigt hallå idag. Jag hade skärskilt ringt för att påminna om min tid och att mina föräldrar skulle med, men det hade inte kommit fram. Den här gången orkade jag inte svälja det. Min BA hade en annan Patient som först erbjöd sig att avstå sin tid. Jag ville inte det (hade inte minsta lust att komma tillbaka alls faktiskt). Min BA erbjöd mig en ny tid men då skulle jag resa bort.
”Du kan ju inte åka bort om du mår så dåligt” sa Patienten som stod bredvid. Hela scenariot blev mer och mer bisarrt. Jag tog ett djupt andetag och sa att jag inte var upplagd för råd. Varpå jag bestämde att det var bäst att gå.

Det är nämligen också en sak jag blir tokig på. Jag kan avfärdas som ”hysterisk” och ”psykiskt sjuk”, fast jag ”bara” är arg. Nu mådde jag inte dåligt som i en ångestattack, men jag var ordentligt upprörd. Jag slog inte sönder något, kastade inget eller hotade någon. Jag höjde knappt rösten, men jag började gråta och sa vad jag tyckte. Det verkar ändå vara lätt att köra över patienter och ta vår kritik som ett tecken på sjukdom. Det är inte bara denna gång, jag har så många gånger upplevt att jag fallit mellan stolarna inom vården men bara svalt det. Förra hösten, då jag bodde i ett annat län, gick det fyra månader utan att jag fick en tid. Till slut krävde jag en förklaring och då visade det sig att jag inte ens stod i deras kö. Jag orkade inte ta den fajten, utan svalde nån slags stolthet och ringde min pappa. 20 minuter senare hade han ringt till den högsta chef han kunde hitta och en vecka senare hade jag en tid. Jag kan dra fler historier senare.

Min poäng.

Jag har ägnat otaliga timmar åt att klandra mig själv för att jag inte vågat säga ifrån. Det har bottnat i att jag tänkt att jag ”inte ska klaga, det finns de som har det värre, tänk de som inte har pappor som ringer högsta chefen”. (Som att jag kan avstå vård för att de mest behövande får den. Jag tror inte det fungerar så.) Jag har tänkt mycket på att jag är intellektuell, medelklass, västerländsk och utan synliga funktionshinder, jag har egentligen ganska bra chanser till att få vård. Men jag är också i en privilegierad position att prata om de här frågorna och ta fajterna. 

Nu räcker det med att känna skuld för min bakgrund. Nu räcker det med att känna att jag inte är värd att få vård. Nu räcker det med att jag inte har rätt att bli förbannad.

Är det såhär på alla öppenvårdar eller har jag haft otur?

Ett helt år

Idag har jag varit självskadefri i ett år. Ett helt år. Det är ändå peppande.

Äta - när ångestdämpning blir ångestökning

Jag älskar mat och sötsaker. Är det något jag vardagligen vill njuta av så är det via maten jag lagar och äter. Mat är alltid något jag prioriterat. Förutom musik, konst och annan form av skapande så är det maten som dämpar min vardagliga ångest. Eftersom jag älskar mat så mycket skulle man kunna tro att jag äter den med andakt under lång tid för att njuta av mina smakupplevelser men nej. Jag kan inte annat än hetsäta. Jag har försökt men när jag lagar maten stressar jag runt i köket, spiller grejer omkring mig, använder på tok för mycket köksutrustning än jag behöver och det slutar i kaos, stress och en massa disk. När maten är klar äter jag upp den på ett par minuter, jag tuggar högst tre gånger på det jag har i munnen. Jag sväljer bitar nästintill hela och hinner därmed inte smaka på det jag äter. Hetsätandet har blivit min njutning. Det är som att min vardagliga stress förs över till maten där jag har kontroll. Ju mer mat jag har i munnen samtidigt, ju mer njutning får jag. Jag hinner nästan inte svälja det jag tuggar på förrän jag stoppar in ny mat. Njutningen kommer lika snabbt som den försvinner. Ofta brukar denna njutning sluta i magont, trötthet och ångest. Jag har alltid ätit min mat såhär. Aldrig har jag funderat över att det skulle vara något konstigt. Jag har aldrig sätt mig som någon med ätstörning och tror inte att jag gör det fortfarande. Att hetsäta är det ända sättet jag ätit på.

Jag har funderat över varför det blivit på det sättet. Under min uppväxt ville jag äta upp så snabbt som möjligt för att få det överstökat och gå in på mitt rum. Min släkt är också väldigt påverkade utav andra världskrigets svält och har en mani gällande mat. Äter du endast en portion är det något konstigt med dig. Helst ska du hetsa i dig flera portioner där njutningen mest ligger i att se någon annan äta utan hämning. Jag tror att det format mig, att mina släktingar projicerat sin överlevnad av krigssvält på mig gällande mat. Jag får panik om jag upplever att det lagas för lite mat. Det gör att när jag lagar mat så lagar jag alltid för mycket. Jag får ett inre lugn av att utan tvekan veta att alla kommer bli mätta och att det blir mat över. Om jag upplever att någon lagat för lite mat till mig och andra så avstår jag hellre från att äta mig mätt bara för att se att andra blir mätta eller så köper jag en massa tilltugg för att ha en backupp ifall det skulle finnas för lite att äta. Nu på senare tid har jag fått ett dilemma. Jag har kommit på att jag blir väldigt ångestladdad, trött och tung i huvudet av socker. Det är för mig ett stort problem för jag älskar sötsaker och det är en njutning som jag inte vill bli av med i mitt liv. Problemet är att jag njuter under en kort stund men får sedan i flera timmar en ångest som känns värre än njutningen. Tanken av att lämna sötsaker finns inte för mig. Jag har börjar köpa hem alternativ till socker men det funkar endast när jag är hemma och ska baka något, men det finns nästan inga kaféer som säljer söta kakor utan det vanliga sockret. Jag vill heller inte bli beroende av diet koster som reproducerar fettfobi och annan hetsångest, vilket jag tycker att de flesta gör.

Min ångestdämpning blir ofta min ångestökning. Det känns som att de reproducerar varandra på ett konstigt sätt. Jag kan inte köpa hem för god mat eller sötsaker för jag vet inte hur man sparar det. Tycker jag väldigt mycket om det så äter jag upp det samma dag oavsett hur mycket det är. Bakar jag en sockerkaka äter jag upp hela, köper jag en godispåse äter jag hela meddetsamma (oftast innan jag ens hunnit hem), köper jag ost hetsäter jag upp hela...Den metod som jag kunnat kontrollera hetsätandet på är att inte köpa hem sötsaker och matprodukter som jag tycker för mycket om. Min njutning och hetsätning har fått begränsa sig i det jag lagar för stunden och inte på färdiga produkter som ligger och frestar mig under hela dagen, varje dag. Det är ett vardaglig strid mellan min njutning och min ångest där den kortsiktiga njutningen oftast vinner över den långsiktiga ångesten.

Träning - inte ett undermedel mot depression.

http://www.expressen.se/sport/friidrott/thornblad-har-inte-fatt-hjalp-fran-nagon/

Idag uppmärksammar Expressen hur friidrottaren Linus Thörnblad inte fick hjälp av sitt förbund i samband med sin sjukdom. Detta är självfallet riktigt illa.

Men samtidigt visar det hur fysisk träning som medicin faktiskt inte är det universalmedel som vissa läkare gått ut med de senaste åren. Hård fysisk träning är som vi kan se inte en garant för att en person inte ska bli deprimerad.

Fel journalblad - fel klasstillhörighet också

Är sur här - men begär gärna ut era journaler. Vem vaktar väktarna?

För ett tag sedan begärde jag ut min journal från det sjukhus där jag behandlas de senaste snart femton åren. Det var inte av någon rättshaveristisk anledning - det var faktiskt en läkare som sa till mig att han tyckte att jag skulle plocka ut den för att kolla på den utredning som jag precis hade avslutat. Så jag slog till och skickade efter hela bunten. Det dröjde några dagar innan den anlände men sedan kom det ett tjockt rekommenderat kuvert med journalen i.

Jag hade drogproblem - det hade hen också.

Jag var ganska nöjd med läsningen - de flesta bedömningar var ungefär som jag känt själv vid de tillfällen jag kommit in akut och så vidare. Inga större chocker - fram tills jag kom till sista sidan. De sista sidorna var från när jag under en period flera gånger på kort tid var på akutpsyk. Det var rätt länge sedan under en period när jag hade rätt mycket drogproblem. Journalsystemet var annorlunda då och de här bladen hade skannats och tillförts det nuvarande journalsystemet vid ett senare tillfälle. Det var då jag upptäckte att jag fått ett journalblad från en annan person bland mina egna blad. Det gjorde mig självfallet rätt sur. Jag ringde till sjukhuset och efter lite krångel löste vi det så att de strök min räkning för journalen (det kostar lite att begära ut den) och fixade så att jag kunde skicka tillbaka det blad som jag hade fått fel.

Benzo - det tog över tio år att komma dit.

 Anledningen till att det blev fel var att personen hade samma födelsedag som jag själv, hade besökt akutpsyk vid samma tid för ungefär samma problem (drogproblem - sömnstörningar - ångest - et cetera). Hen hade dock behandlats lite olika än mig. Jag har kämpat i nästan tio år för att få en adekvat medicinering - den här personen hade fått ut motsvarande de mediciner jag har idag nästan direkt - varför hade det skett på detta sätt? Jag vill inte vara den som är haveristisk men jag vill nog påstå att det berodde på att patientens pappa var läkare. Något som påpekades i typ andra raden i journalbladet. Först blev jag sur över att de skickade journaler hur som helst - sedan över hur genomskinligt kappvändande systemet är. Att det är så tydligt att det är skillnad på folk och folk. Och att vissa kan få vad de vill bara de pekar på det. "Pappa betalar" typ. Eller "Pappa är läkare". Känns som ett väldigt egalitärt system. Eller? Mitt råd till dig som är i samma situation som jag var i då är därför som följer: Oavsett vem du är eller var du kommer ifrån - när du söker hjälp och vill bli behandlad med adekvat medicin - kom ihåg en sak: DIN PAPPA ÄR LÄKARE!

Fast det går snabbare om pappa är läkare.

Samtal ang. Din (min) utveckling

Det är ju så bra att du

mår bättre ja eller, du har ju aldrig mått så där
Riktigt uselt har det ju varit men
Du mår ju bättre nu,
berätta!
hur mycket bättre du mår tack vare mig,
skriv det i mitt CV,
där ska signaturen vara, ser du?
.. Och dina betyg har ju höjts
(fast vi vet ju båda att inget förändrats)
Du är ju så stark och Duktig
Du känner dig Motiverad!
det märks ju på dig och-

(under tiden går jag ut genom väggen, betongen ger mig skrapsår och toaletten jag spyr ditt leende i luktar urin)

- en kaka till?


nej tack, jag har blod i munnen.

Dermantillomani - En mani till huden

Vi har fått en text om Dermatillomani insänd till bloggen. Läs, det är den värd.

Inledning

Dermatillomani är ett okänt begrepp bland dem flesta om inte

alla läkare idag. Det vill jag försöka ändra på genom denna lilla 

text. Även om Dermatillomani inte finns beskrivet mycket i 

sverige så finns det många som lider av denna sjukdom. Många 

söker inte hjälp och plågas i tysthet. Andra söker hjälp men får 

gång på gång möta ovilja och okunskap från vårdens sida. Hur 

många som är drabbade är svårt att säga då vi är stora 

trollkonstnärer när det kommer till att dölja ärr och vår skam 

över vårat beteende gör oss tillbakadragna och tysta om vad vi 

går igenom. 

Att söka hjälp för derma är ett stort steg för många och 

sjukdomen har antagligen tagit sitt grepp om patienten för 

länge sedan. Eftersom att dermatillomani är så okänt i vården så 

får patienten ofta hitta till sin diagnos själv. Detta kan ta många 

år till och med decennium. När man till slut förstått att det man 

lider av har ett namn så kommer nästa kamp. Att få andra att 

förstå, få hjälp. 

Som patient med dermatillomani möts man ofta av ovilja från 

sjukvårdens sida. Lusten att lära sig om ett nytt begrepp verkar 

inte finnas och all nyfikenhet är som bortblåst. Man blir gång på 

gång mött med oförståelse och nerslagen är många. Att stå 

stark då är svårt. Men nu efter 15 år är i alla fall jag redo att ta 

fajten med dem lärda.

I blame myself, but the blame lies on you


Det är svårt att fängsla in dermatillomani i en box. När man

försöker så hamnar det ofta under OCD, självskadebeteende,

BDD, beroende, ADHD som några exempel. Som med mycket

annat så spelar både miljö och arv mycket stor roll för att

utveckla detta handikapp som jag kan tycka att det är.

Personligen vill jag inte att någon box ska upprättas då jag anser

derman vara mångt och mycket mer än vad som ryms inom

små snara linjer.

OCD, dermatillomani har en stark koppling till ångest. Det är en

ångestdämpande åtgärd som lugnar men det är dessutom

ångestframkallande i efterhand. Den ångestdämpningen man får

genom att klämma och riva den får motsatt effekt när man

sedan ser hur man har rivit upp finnar, sårskorpor, ärr och

framkallar då i många fall känslor som skam och socialfobi.

Det som skiljer derma. patienter från vanliga finnklämmare kan

man nog säga är oförmågan att stoppa sig själv, bristen på

kontroll, och tiden och skadan man utsätter sig för. Dessutom

så drabbar derman inte bara patienten utan även närstående och

arbetsplatsen som bara några exempel.


Tidsuppfattningen blir ofta störd under en derma session, en

timme kan kännas som tio minuter. Det kan leda till för lite

sömn vilket i sin tur förvärrar saker. Många timmar per dag kan

gå åt att medvetet underhålla sig med detta och därtill kan

timmar läggas till där patienten är omedveten om sina

handlingar. Det kan tex. Vara framför tvn på kvällen, under en

föreläsning eller vid ett samtal. Fingrar som trevar över armarna

och letar ojämnheter, naglar som river bort hud flagor i

hårbotten osv.

Många upplever ett slags tillstånd som liknar trans. I detta

tillstånd upplevs oftast inte smärta som ett problem. Det kan

göra att man kanske gräver djupa hål i ryggen eller till slut dragit

bort en hel nagel från tån och frånvaron av stark smärta kan

göra att man inte stoppar sig i tid. Men ibland kan man känna

en stark smärta och ändå inte kunna stoppa sig själv. Jag har

många gånger varit nära att svimma av smärta men viljan att få

ut det som jag känner under huden är det som driver mig att

fortsätta. Detta är inte alls njutningsfullt. Smärtan kan också

uppkomma i rygg, fötter, speciellt då man kanske står en eller

två timmar i sträck på tå, framlutandes över handfatet. Smärta

och sträckningar efter att ha töjt och böjt armarna för att nå alla

ställen på ryggen. Nacksmärtor och kramp i olika kroppsdelar.

Jag har personligen tappat känseln från axeln, armbågen ner till

fingertopparna flertalet gånger. Ibland så illa att det tagit dagar

innan jag fått tillbaka normal känsel. Men hittills har inget

lyckads stoppa mig utan jag härdar ut tills jag känner mig

“nöjd“.

En del patienter med derma har även ett självskadebeteende,

ibland kan även derma ses som ett självskadebeteende. Vilket

det på några sätt kanske är om än inte i det traditionella

utförandet.


Personen kan riva, klämma, trycka, nypa, bita, dra bort hud med

eller utan tillhyggen. Förutom att använda sina händer så kan

det tillkomma olika tillhyggen så som saxar, nålar, pincetter ofta

i syfte att få ut något från kroppen, en hårsäck, en pormask, eller

hård hud runt tex., naglar. Hur man som, patient utför sina

ritualer skiljer sig givetvis åt. Även varför man gör det och när,

hur osv.


Det går att se vissa samband mellan derma och BDD. Det finns

en lust att få huden perfekt. Att se bra ut. En perfektionist.

Mobbning eller kommentarer om tex. finnar kan leda till att

man börjar titta under lupp på sitt utseende. En pormask kan

kännas som en vulkan. Skev självbild är vanligt och det monster

som man föreställer sig skapar man tillslut efter år av

klämmande. Man får svårigheter socialt, förhållanden blir svåra

att tänka sig för en del, man tackar nej till inbjudningar, varma

sommar dagar får sminket att rinna bort så dessa kanske

tillbringas inne och svalkande bad är få förunnade.

Dermatillomani vs världen.

Det är viktigt att ta dermatillomani på allvar. För att något ska

tas på allvar så krävs ju ofta en ekonomisk vinst. Det finns det

här. Om man kunde rikta den energi som personer med derma

har, den uthållighet och noggrannhet visst skulle samhället

vinna på det. Som det ser ut nu finns lite eller ingen hjälp att få

för en derma patient. Arbetet kan bli lidande, skolstudier når

inte sin fulla kapacitet. Man avbokar, kommer för sent eller

kanske måste gå iväg för att klämma på jobbet.


Även familj och vänner kan bli lidande. Man kanske tror att

detta är något man mest utsätter sig själv för. Men många

gånger kan både partner, barn och husdjur få känna på hur det

känns att bli klämda på. En vanlig orsak är obehaget av att

känna ojämnheter i huden. När man då lägger sin hand på ens

partners eller barns axel kan det vara svårt att låta bli. Jag har

många gånger upplevt en ilska när jag blivit stoppad från att pilla

bort en finne eller skorpa på någon. Ser jag en pormask så ser jag

bara den. Bönar och ber om att få ta bort några. I verkligheten

så skulle det antagligen handla om timmars av klämmande

innan jag skulle känna mig nöjd.


Dermatillomani är väldigt beroende framkallande i sin

dubbelhet. Därav blir det så svårt att sluta. Förutom att man

hatar sig själv för det man gör. Ångesten och skammen som

följer. Ärren som inte försvinner och allt det goda man missar i

livet så är det en njutning. Varje liten sak som man lyckas få ut

ur kroppen blir som en liten present. En present som man

känner lycka över en present som man gärna studerar och

känner på. Det är en hobby som kommer till under trisstes och

understimulans. Ett uppiggande motmedel när tröttheten slår

till eller en lugnande vän i stormiga tider. Det går inte att

förklara derman under enkla titlar. Den har så många

pokeransikten. Inte ens dem glada dagarna. Dem dagar man har

massor att se framemot kan ibland bli dem värsta dagarna.

Komplimanger kan driva en till spegeln. Du går aldrig säker från

dina egna händer. Ofta blir det ett bakslag om du håller emot en

dag så tar du ut dubbelt så mycket nästa dag istället. Föreställ

dig att det riktigt ordentligt kliar någonstans på kroppen, men

ajabaja inte röra, samma ångest känns i kroppen när man tänker

inte pilla, inte pilla, det är nästan som om man kan känna hur

porrmaskarna vill bryta sig ut.


Jag skulle vilja samla alla pormaskar och hårsäckar i en glasburk.

Dermatillomani är inte något exklusivt beteende för människor.

Det drabbar även andra djur. Jag kan känna inom mig att det är

en djurisk instinkt inom mig som gör att jag vill utföra detta. En

grottmänniska som letar loppor. Jag känner mig samhörig med

apornas grooming på varandra och jag kan känna mig

avundsjuk på att dem får sitta och pilla på varandra dagarna i

ända.

Förutom denna instinkt att hålla huden i schack så finns en

ärftlighet i det hela och ofta har fler i familjen liknande problem.

Själv har jag en syster som lider av Trichotillomani. Precis

samma sak som derma fast man går på håret och det är inte lika

bortförklarat som derman är. Hon tuggar även på sin tunga som

egentligen är hennes stora bekymmer, en tredje variant av

denna mani. Någon hjälp har hon aldrig fått. Jag har en släng av

tricho och en längtan att tugga eller bita i hud. Varför tricho är

så välkänt och accepterat och derma inte är vet jag inte. Kanske

för att det är enklare att skylla på omständigheter som tex.

Acne. Jag tror personligen inte att det finns någon skillnad

mellan, hårryckande, tuggande, och pillande. Bara olika

tillvägagångssätt för samma problem.


För att utveckla derma tror jag att det behövs en extra

ingrediens. Miljön. Många jag talat med som lider av denna

sjukdom har minne av att dem utvecklat den i samband med att

dem levde under någon slags stress. Det kan varit en förälder

som varit livshotande sjuk, en förälder som dött, övergrepp och

svåra familjeförhållanden där barnen har levt under så stark

stress att det inte har kunnat hanteras av barnet. Där kommer

derman in som en livräddare, ångestdämpare. Du kan fly från

verkligheten. Du kan låsa in dig på toaletten i flera timmar. Du

tar kontrollen över något. Ingen kan nå dig eller skada dig.

Ingen kan trycka ner dig. Du är i ditt space, din tankeruta. Det

blir ett sätt att hantera känslor på, relationer, konflikter till och

med sköna känslor och komplimanger hanteras därigenom.

Understimulans som leder till en stimulerande handling eller

kanske är det en handling som leder till understimulans.


Men är det inte bara acne ändå?


Nej. För att förtydliga detta ska jag dela lite hemligheter.

Nämligen var man kan klämma som dermapatient men som

man aldrig pratar om. Överallt på kroppen finns ställen där

saker och ting kan komma ut. En lycka för oss med derma.

Insidan av näsvingarna är fyllda med överraskningar.

Ögonlocken, Precis på ögonlockskanten där man så lätt får

små varfyllda blåsor. Läpparna, le brett och det uppenbarar sig

vita mindre eller större områden som är fullt möjliga att

klämma ut. Brösten, inte bara brösten utan vårtgården

bröstvårtan. Där finns det rikligt med presenter dolda under

ytan. Tyvärr är det lika lätt att få infekterade bröstvårtor och

vårtgårdar. Risken där är väl dessvärre också att infektioner kan

sprida sig i mjölkgångarna. Sen så har vi underlivet kvar. Till

och med blygdläppar. När jag var ung trodde jag dem vuxna sa

porrmaskar, kanske var det där det började. För vem vill

kopplas ihop med porrmaskar…


Ofta förundras läkare över hur man kan nå till hela ryggen.

Viljekraft. Det är det som behövs. Jag får ta hjälp av min andra

hand för att dra i armen så den når. Det är nästan så att man

drar axeln ur led bara för att komma åt överallt. Problemet

med ryggen är att man inte ser vad det är man känner. Det har

slutat med blodiga händer som gräver efter något som den

aldrig får bort. Kanske ett ärr eller ett födelsemärke. Man

gräver tills fingrarna är röda. Täcken och lakan är fläckigt och

ibland växer såren fast i kläderna. Att leva med dermatillomani

är ett helvete.


Du ska få en uttorkande kräm

Men nej tack. Torka inte ut min stackars hy mer än vad den

redan är. Ge mig oljor istället. Hudkräm till en jobbig

hårbotten. Min hy är så utsatt redan att inget vinns på att

torka ut den. När den blir uttorkad kommer ofta bölder

istället för finnar. Huden behöver tas om hand om. Skäm bort

huden. Du är viktig, du är värdefull. Hemmaspa varje dag, det

är bra mot derma. Näringsrika krämer och oljor. Kompenserar

all den naturliga smörjningen som vi så krigiskt har fört ut.

Jag har blivit överkörd av överläkare som försökt tvångs

utskriva uttorkande kräm trots att jag tackat och sagt nej tack.

Ingen vill höra på mig när jag berättar vad som är fel. Alla vill

dra sina slutsatser. Har jag inte acne så har jag tvångssyndrom,

har jag inte det så har jag BDD. Många som lider av

dermatillomani lider även av andra sjukdomar, det ska man

självklart inte glömma. Man kan må så dåligt att man får

självmordstankar. Men därför tycker jag att det är extra viktigt

att ta denna problematik på allvar och faktiskt ta reda på

information om den senaste forskningen. Jag har under mina

träffat en läkare som känns till termen. Det var som en mindre

orgasm att faktiskt få ett - ja, det vet jag vad det är.


Jag tror inte på sånt

När man inte får hjälp så får man hjälpa sig själv. Det finns

nätverk där man kan få stöd av andra i samma situation. Dock

blir språket ofta engelska. Förutom KBT, DBT, SSRI, och olika

antibiotikum så kan man leta efter andra tips på hjälp.


NAC, N-acetyl cycteine, i sverige använt som slemlösande.

Men det är en stark antioxidant som renar kroppen från fria

radikaler, jag kan tycka att NAC borde tittas över av läkare i

Sverige. Det finns indikationer på att det skulle kunna hjälpa

mot trichotillomani vilket då naturligt borde verka lika

fördelaktigt för dermatillomani. Jag har pratat med dem som

anser att NAC är det enda som hjälpt mot deras

dermatillomani och jag vill verkligen få pröva NAC men

istället får jag seroquel utskrivet och hur ska man säga till en

överläkare att man vill få testa att äta en antioxidant på en hög

dos innan man går över till mediciner som seroquel vet jag

inte när läkarens enkla svar är, sånt tror jag inte på…

För mycket

"För mycket - För lite- För komplicerad- För stressad- För orolig - För nojjig - För oförutsägbar - För bra - För klumpig - För skrikig - För blockerad- För skrattig - För trött - För ifrågasättande - För konstig - För aktiv - För social - För isolerad - För manisk -För krävande - För ledsen - För glad - För ensam - För idérik - För extrovert - För öppen"

Jag är trött på att försöka formatera mig inom lagom landets regler. Vad jag än gör så blir det för mycket av det jag gör. Den känslan får mig att varje gång vilja avsluta varenda relation jag har till människor omkring mig. Men det leder inte dit, även när jag som mest försöker. Det leder snarare till att andra behöver egentid från mitt "för mycket" och att jag sitter med paniken själv undrande vart kollektivet tog vägen. Kollektivet paraderar på demonstrationer, på facebook, på klubben, på mötet, under grupparbeten, men hur kollektivt är det egentligen? Många gånger känner jag att nätverken använder sätt att bidra till systemet genom tanken av den producerande människan där göranden sätter betyg på ens existens....om jag inte producerar vad är jag då?
Känslan av den gemensamma kampen är ofta borta så fort jag kommer till jobbet eller kliver in genom dörren till mitt hem. När jag som mest behöver den kollektiva kampen är den som bortblåst. 
Jag är inte mest rädd för personer som trakasserar mig. Jag är mest rädd för mig själv. Vad mitt eget huvud är kapabel att övertyga mig själv om i upprepningar under oändlig repeat. Då får normer makt över mig. Jag har då inga murar att skydda mig med. Allt bara forsar in i mitt inre som om mina murar var gjorda av lera som mjuknat upp och blivit tung gråbrun gyttja.
Vi är inte som starkast själva, vi är som starkast tillsammans. Ibland känns det som det ända kollektivet jag ser varje dag är "normens kollektiv" och vi som sticker ut, vi känner oss ofta ensamma i den kampen. Vi glömmer att det är fler som går igenom förtryck, kval, ensamhet. 
Offerpositionen gör mig omedvetet till en individualist. Där jag börjar tro att allt handlar om mig, glömmer öppna ögonen och se ut, se andra. Offerpositionen blir mitt fördärv och en in talan om att mina vänner också är mina fiender. 
Jag vill ta den gråbruna gyttjan i mitt inre och slänga det på min soffa, mitt bord, min dator, mina skor, mina kollegor, personer på gatan som stirrar, kollektivet som är frånvarande, på mig själv, på allt tills det inte finns någon gyttja kvar utan endast vattnets forsande i mitt inre som strömmar motströms, nedströms, ebb och flod utan gyttjans motstånd.

Migrationsverkethelvete

45 minutes waiting in line on the phone for the Swedish migration board.  The 90 seconds long phone call.  No decision made.  First name last name available at 1:00 PM.  Like every other day.  But this time - after 45 minutes - I got an e-mail address!  First name DOT last name AT migrationsverket DOT se.  Who knew?

Ångestdämpning #4; Musik

Vitt brus - brus fungerar bäst för mig

Det har nämnts i tidigare inlägg och i kommentarer till tidigare inlägg att musik (pianospel, musik i hörlurar och så vidare) kan dämpa ångest för många. För mig kan det fungera riktigt bra - och det är nog det sätt jag dämpat ångest på oftast genom tiderna. Jag har under många år och på många sett skapat egen musik. Här har det inte alltid fungerat lika bra. Att spela musik, speciellt om det finns något form av tryck på dig att det ska presteras på ett visst sätt kan innebära ett tryck som samspelar med ångesten. Så under långa perioder har jag undvikit att göra musik - speciellt tillsammans med andra. På sistone arbetar jag dock mycket med elektroniskt noise i ett par olika projekt. Ett som nyss har blivit ett nätsläpp på ett holländskt skivbolag vilket ju självklart varit väldigt pepp. 

Rosa brus

Men det går även att spela musik rent terapeutiskt. Jag har gjort ett par testspår jag tänkte visa här som dämpar ångest för mig. Jag tänkte också försöka berätta för er varför jag tycker att de är dämpande och på vilket sätt. Vi kan börja med ett brusbaserat spår;

http://masspsykos.net/rikard/brus1.mp3

När jag hör den här typen av brus så är det som om någonting dämpas, som att något form av grundläggande obehag (jag har konstant ångest) försvinner något. Ibland kan den rena skevheten hjälpa också. Hör på det här spåret - som är så jävla skevt - nästan lite obekvämt skevt. Här känner jag också betydligt mindre ångest;

http://masspsykos.net/rikard/brusbeat1.mp3

Det är svårt att veta vad det är som gör detta. Är det specifika toner/ljud som går in på vissa ställen i hjärnan och som stör något som hjälper till och skapar ångesten? För tillfället vet vi nog inte det. Jag vet bara att det kan ge mig en timme eller tvås välbehag. Och att det inte måste vara sammankopplat med ett skapande som är bestående eller prestationsinriktat. Det om något är jätteskönt. Slutligen ett litet dämpat ångestdämpande beat.

http://masspsykos.net/rikard/beat_renare.mp3

Psykakuten

Kära psykakut,

Jag skriver till er i en oerhörd frustration. Sedan första gången jag besökte er som 16åring och fick kommentaren "gråt inte du är väl inget litet barn" har vår relation inte blivit så mycket bättre. Genom åren har jag besökt er när inget annat har hjälpt mig. När livets plåga varit så stor att jag nödvändigt måste vända mig till dig för att hålla kvar den lilla gnutta envishet som finns kvar i att vilja fortsätta leva. Den ända gång ni hjälpt mig är när jag kommit uppskuren om armarna eller när någon hittat mig påväg att slutföra mitt lidande med ett sista andetag.
När jag ringer er frågar ni endast om jag vill dö nu och ni svarar att ni att ni inte kan hjälpa mig. När jag besöker er frågar ni om jag vill dö nu och ni svarar att ni inte kan hjälpa mig. Ni skickar hem mig med tomma händer och mindre hopp. Ni ber mina vänner ta ansvar i att ta hand om mitt lidande (och jag har haft turen i att ha vänner som gjort och gör det även om det är tungt för dem med), ni ber mig att vänta, vänta på bättre tider och vända mig ännu en gång till öppenvården för ännu ett samtal. Är det så psykvården ska vara? Ska vi som har psykiska problem inte kunna förlita oss på en akutvård som hjälper oss när ingenting annat finns där? 

Psykakuten är ingen akut vård. Psykakuten har för mig varit en förvaring utan konstruktiv rehabilitering eller bra säkerhet. Jag har varit inlagd flera gånger, i en period då jag skadade mig själv och ville dö (ja det var därför jag fick "vård" överhuvudtaget). Hur tog de hand om det? De lät mig sova med fem andra personer i ett rum med helt olika anledningar till varför vi var där och med helt olika psykiska besvär som inte gick ihop med varandra och gjorde det värre för mitt spyke eftersom min integritet och behov av egentid totalt förbisågs. De hade ingen som helst övervakning när jag tillbringade långa stunder för mig själv i utrymmen där jag kunnat göra saker som lett till skador. Det ända de gav mig var en sjuksyster som jag inte kom överens med och som jag ville byta men inte fick, tre mål mat om dagen, och läkarbesök och en massa piller.Vart fanns alternativ terapi? Kreativitet? Integritet? Ok, jag ska inte helt fördöma psykakuten. De har hjälpt mig på vissa sätt genom svåra tider, men det har krävts vilja från mig och andra i min närhet och ibland turen att träffa ett guldkorn till läkare och/eller psykolog...

Jag undrar om "fysiska akuten" skulle skickat hem mig med ett brutet ben? För ett brutet ben kommer jag förmodligen inte dö av...det gör fasligt ont och det onda gör mig funktionsnedsatt, men jag kan ju ta lite smärtstillande..(om jag har tur och läkaren vill skriva ut det till mig).. men jag kan ju be en vän stötta mig eller köpa en käpp...det kommer ju ändå läka med tid. Jag måste bara ha tålamod att vänta vänta vänta på bättre tider. Det kommer kanske växa fast igen på ett snett sätt, men det stoppar mig inte från att kunna leva!!

Empatin och kunskapen kring vilken plåga det är att stå ut med sig själv när en mår som sämst är som bortblåst. Utom några läkare, psykologer etc. som sticker ut från normen och verkligen ser en och därmed förgyller ens dag. För tyvärr går jag inte till akuten med en grundtrygghet att bli omhändertagen och hjälpt. Jag går dit med paniken i kroppen, hjärtat som bultar och rädslan i att ännu en gång gå hem med tomhet. Jag vill kunna lita på att jag blir ompysslad när jag kommer dit. Vi som går dit har något brutet och behöver empatiska bandage och varma förstående gips som håller oss stabila tills det som gör ont läkts och växts sig stabilt så att vi kan gå för oss själva och tillsammans.
Psykvården, jag är trött på att berätta min livshistoria om och om igen för er. Jag är trött på att behöva "medelklass retoriskt fast med en dödsdom i rösten" bevisa hur mitt mående påverkar min vardag, jag är trött på att läkare och psykologer inte förstår sin maktposition, jag är trött på era journaler och eran ekonomibrist!
Ja, jag skriver i vredesmod och i stress och det kanske inte är det mest konstruktiva, välbetänkta eller välskrivna att göra. Men just nu skiter jag i det och låter vreden ge mig ny kraft.

Att leva med Tics #2

Många gånger får jag starkare tics på kvällen eftersom jag är trött både psykiskt och fysiskt. När mitt tics hamnar i munnen så kan jag räkna 1 2 3 och A B C återkommande. Ibland slinker det ut enstaka ord som har upprepats i mitt huvud. Om det är någon bredvid mig kan de hoppa till av ett oanat NEJ eller annat som plötsligt skriks ut. Det är som att jag har en inre strid i huvudet där ena sidan ältar något som ger mig ångest och den andra sidan vill trycka bort dessa tankar med all sin kraft.
Jag förstorar ofta upp småsaker och göra dem väldigt ångest laddade ena dan och andra dan är samma sak ingen stor grej alls. Det är som ett kroniskt tvångsbeteende där ena orosmomentet byts ut mot det andra. Det är alltid något som oroar mig. När jag får väldigt starka tics och skriker ut 1 2 3 och ABC på löpande band blir jag ofta väldigt stirrig. Hela kroppen vill skaka fram och tillbaka och göra sig ockuperad med något hektiskt som ett sätt att komma bort från tankarna, likt ett barn som inte vill sova fast det egentligen är super trött. Det är som en blandning mellan stirrig mani och en parallell känsla av kokande ångest i kroppen.
Då har jag en sak som botar min stirrighet - Brottning!

Det är helt underbart att i en sådan här stund ha någon i sin närhet som är ung lika stark som en själv som en kan brottas med. Det är roligt, det krävs mycket styrka, energi och brottningen lurar hjärnan att jag slåss mot det som min kropp upplever som ett hot. Mina ångest tankar har ju skapat ett påhittat lejon och min kropp kan inte se skillnad på ett påhittat lejon och ett riktigt lejon utan reagerar med stark känsla av hot. Kroppen vill då antingen fly eller slåss för sitt liv. När jag brottats klart kan jag känna hur ångesten till stor del förvandlats till en lättnad i hela kroppen. Jag slogs, jag överlevde då måste ju faran vara över. Ja, ibland är hjärnan faktiskt ganska lättlurad. Det har både för och nackdelar såklart...men en får vara smart och använda det till sin fördel ibland!

En dikt om min erfarenhet av det offentliga rummet som transperson

Du sneglar mot mitt håll och knappar frekvent på mobilen för att verka upptagen med något annat.

Du tror inte jag ser dig.

Jag försöker ljuga för mig själv att jag inte bryr mig.

Jag försöker visa dig att jag inte ser dig.

Men jag bryr mig,

jag ser dig,

Jag ser dig innan jag ens har mött dig.

För jag har mött dig flera gånger tidigare.

Jag antar att jag kommer se dig varje gång jag tar mig utanför mitt hem.

Du börjar viska men du kunde lika gärna låta bli,

mina öron letar ändå upp varje ord från din mun.

Du håller för munnen när du skrattar för du har lärt dig att inte skratta åt andra, i alla fall inte när de ser dig.

Dina ögon får mig att vilja sudda bort mitt varande,

min exsistens. 

Du äcklas av min kropp.

Mina valkar påminner dig om dina hungriga begär,

begär som du tyglar.

Du vill sudda ut alla ojämna linjer, alla vassa, sträva kanter och trubbiga ytor. 

Mitt könsyttryck får dig att se freak shows framför dig. 

Du måste ta avstånd,

du måste visa alla andra att du tar avstånd,

du måste visa dig själv att du tar avstånd. 

Du får mig att motvilligt sudda ut mig själv i mörka pösiga kläder och nedböjd huvud. 

Jag går på folktomma gator med knyten näve i fickan och pulserande hjärta beredd på att fly.

På gatan är flykten mitt starkaste vapen.

Jag har börjat skydda dig från min äckliga uppsyn. 

Skydda dig från din ångest av mitt förtryck.

Det är plötsligt jag som förtrycker dig. 

Min kropp påminner om dina största rädslor. 

Jag gör dig rädd.

Jag har börjat tro på att dina rädlsor är berättigade. Föraktar mig själv. 

Min panikångest påminner dig om din inre galenskap som du evigt vill tygla.

Du vill Foga in dig i raka linjer med skarpa hörn. Vara en tredimensionell rektangel med logiska uträkningar och transparant djup.

Jag är den förbjudna njutningen och lidelsen som du inte vågar erkänna att du har. 

Inte ens för dig själv, så förbjuden är jag.

Just i denna stund då du tittar på mig sådär,

viskar om mig,

skrattar åt mig,

just i denna stund har du glömt det du läst i historieböckerna och i media om krig och förföljelse,

du är inte en av dem som krigar,

som förföljer.

I denna stund har du glömt bakgrunden till varför du har rättigheter,

ansvar tycks endast vara viktig i koppling till dig och dina rättigheter. 

Rättigheterna har blivit individualistiska. Ett varande som du drömskt inbillar dig inte kommer förändras.

Du är glad att du inte är jag

I denna stund 

Dina ögon tränger igenom 

Jag tittar åt ditt håll och du vänder din blick.

samhället får följande diagnoser - tvångsmässig könskategorisering. 

Biverkning - starka humörsvängningar och oväntade impulsiva reaktioner.

”Man får må dåligt, men man måste ta ansvar för det”.

Så många gånger jag hört rubriken riktad till mig eller någon annan, hade jag fått en krona för varje gång och allt det där…

Många av mina vänner som är pålästa och engagerade feminister har sett frågande ut när jag gått igång och pratat nyförälskat om psykradikalism. När en njuter av privilegiet att inte ha behövt fundera på sin funktionalitet gör en kanske inte det. En kompis länkade en artikel om psykradikalism i julas och jag fick för första gången en försiktig tanke om att en del av min psykiska ohälsa inte berodde på mig. Kanske det berodde på faktorer och strukturer utanför mig och att det inte var ”jag som var en dålig människa”. Det var så det började och för min del behövde det börja där. Även om jag också sett mig själv som ”engagerad och medveten” så har min psykiska hälsa och tankar om den inte varit integrerad med normkritik och feminism, snarare något som varit i vägen för att delta i arbetet.

En del frågar om jag vill normalisera psykisk ohälsa. Jag skulle snarare vilja sudda på gränserna för vad som är ”normalt och onormalt”. Ta diskussionen om hur våra olika funktionaliteter påverkar oss. Kanske kunna reducera fördomar. Ha ett normkritiskt perspektiv på hälsa och vården. Stötta varandra. Skapa större utrymme för individers förmågor och oförmågor, till exempel när det kommer till arbete/utbildningar. Jag vill inte skapa ett ”vi och dem” med vården, den har räddat livet på mig och många andra och behövs. Jag försöker också se upp med att inte romantisera psykisk ohälsa eller delta i en inofficiell ”värst story vinner”. Jag vill må så bra jag kan såklart.

Jag var på samtalet som hölls på AnarchoPride om Psykradikalism och mycket av det jag funderat på togs upp. Jag minns att någon sa fint att ”en inte behöver vara sjuk för att vara psykradikal”. En sak jag inte funderat på som nämndes var ”att göra aktivistvärlden fluffigare”. Att ta hänsyn till människors funktionaliteter vid exempelvis aktioner, se till att få tillräckligt med mat och sömn till exempel. Jag har ofta känt mig som en dålig människa för att jag blir rädd och har därför mest deltagit i lugnare demonstrationer. Förra hösten blev jag säckad av polisen och jag var nära att få en panikattack i tumultet. Det gick bra men det fick mig att bestämma; medan jag jobbar på att våga, säger jag också nej till det jag inte pallar.

De som sagt till mig, i största välmening, att en ("man" oftast) får må dåligt tänker nog inte att vare sig jag får tillåtelse eller ej så är det min högst verkliga vardag. Mitt psyke är min värsta och min bästa fiende och att jag ”fått tillåtelse” känns förminskande. Jag försöker ta ansvar för min psykiska hälsa, till exempel göra det så lätt som möjligt för min familj och vänner när jag är inne i svåra perioder och inte vänta för länge med att söka hjälp. Nu vill jag också ta ansvar genom någon form av psykradikalt arbete. Alla människor har en psykisk hälsa som kan övergå i ohälsosamma drag. Alla har sin version.

Det här är psykradikalism för mig.

Arbete - funka enligt mallen

Jobbet.
Jag har en komplicerad relation till mitt jobb av flera orsaker.
Jag tycker mycket om yrket i sig, det är ett yrke som inte ser likadant ut från dag till dag eftersom jag arbetar med människor, det har kreativa infall, jag kan aldrig bli färdig utan utvecklas hela tiden.
Men jag har också massa inre kval som ger mig återkommande ångest. Inre strider om att jag inte duger om jag inte presterar något (gärna bäst), jag har inte "lyxen" att kunna diskutera privatlivet på rasten med mina kollegor. Vilket gör att jag inte har samma närhet till mina kollegor som de andra har, då mitt privatliv på flera olika sätt sticker ut från normen;

• Jag är trans (vilket de ignorerar fast de vet hur jag ställer mig till min könstillhörighet)
•  jag lever inte monogamt (har fått kommentarer som inte är så trevliga av kollegor när de hört det).
•  jag är inte heterosexuell
• Jag är queer feministisk anarkist (de tycker mest det är galet tokigt) 
• Mitt jobb eller familjen är inte det ända fullkomliga i mitt liv (????)
• jag är inte psykiskt normal (hög stress, som mitt jobb innefattar, framkallar detta ännu mer) 

Mitt fokus kommer handla om att inte vara psykiskt normal på jobbet och mina kontinuerliga inre strider om hur öppen jag kan, vågar och/eller vill vara.
Jag har under flera års tid på jobb haft starka stressreaktioner med dagliga svimningskänslor, ångestattacker, minnesförluster, känsla för ljud och ljus, svårigheter i att ta in och sortera flera intryck samtidigt etc. Jag har kroniska psykiska grejer som utlöses mest i stress.
Mina ångestattacker kommer oftast på kvällen när jag helt utmattad kommer hem och vill slappna av.

Enligt reglerna så får en inte vara sjuk mer än sex gånger på ett år. Om en har varit sjuk mer än sex gånger så piper det i min chefs dator att en av hens "medarbetare" är i riskzonen för en framtida sjukskrivning. Min chef har då ansvaret att tillkalla till ett rehabiliterande samtal. För mig har denna regel både för och nackdelar, fördelen är att kolla av arbetarnas mående på jobb. Nackdelen är att det har ett ekonomiskt egenintresse för att jag ska ha ett livslångt "friskt" liv, det är inte ett möte där en väns omtanke och empati i samtalet hade varit under annat fokus som kanske; din chef begär för mycket av dig, dina kollegor trakasserar dig osv. De här mötena är väldigt fokuserad på mig själv och vad JAG kan göra för att komma tillbaks till jobb.

Men om jag återkommer till dessa sex dagar som en högst får vara sjuk.
För mig är detta ett typiskt exempel på ännu en privilegierad situation för de psykiskt och fysiskt normala som blir sjuka för förkylning, feber, influensa och andra sjukdomar som är vanliga, jobbiga fast behandlingsbara inom en kort tid, och som oftast inte kräver sjukskrivning (om det krävs sjukskrivning så är det så konkret att en får det), stigmatisering, demonisering och plötslig ångest hos den som tar emot min information om min situation osv.
När en är sjuk med förkylning eller feber så är en sjuk i flera dagar oftast och då förlorar man inte så mycket på att stanna hemma som om en stannar hemma en dag och hela ens dag blir bara den jävliga kalenderdagen = 0kr i lön + ett pip på chefens dator.
sex dagar för en person som endast har "normala" "mänskliga" besvär i kropp och psyke varje år är sex dagar kanske helt lagom. Men för mig som kan få flera panikattacker i veckan så kan de här sex dagarna gå åt väldigt snabbt.

Rent konkret är jag mer på jobbet än mina kollegor. För när jag varit sjuk så har jag oftast varit sjuk väldigt kort för att jag haft en baksmälla från en attack kvällen innan, medan när mina kollegor är sjuka eller vabbar så är de borta hela veckor, men får samma "pip" i systemet som jag. Så sex dagar för mig är inte mycket. Men det är endast jag och andra som är långtids sjukskrivna (oftast av fysiska själ) som får gå på rehabmöte med chefen.
Detta är inte en ren tillfällighet att jag mår dåligt, jag har mått dåligt sedan jag kan minnas och kommer förmodligen ha dessa problem i resten av mitt liv. Jag måste jobba, jag har inga sparade pengar och har än så länge inte lyckats bilda mitt liv utanför det ekonomiska systemet med andra i ett eget uppbyggt kollektivt samhälle, så jag behöver idag få in pengar och jag tycker t.om. om mitt yrke i grunden. För mig är det viktigt att tycka om jobbet i grunden då mitt mående i sig ofta inte är bra, de arbeten jag inte tyckt om rent yrkesmässigt har varit outhärdligt för mitt psyke att klara av och jag har slutat inom kort tid.

Arbete är inte gjort för fysiskt eller psykiskt icke normala.


En annan sak är schema.
På mitt jobb har det varit länge så att "alla" får önska hur de vill anpassa sitt schema utifrån sitt liv och boende. Detta är inte stora justeringar då vi alla behöver vara på jobb under dagen, så det handlar mest om öppningar och stängningar: vem vill ta dem?

De som har barn får alltid första shing. DE HAR JU BARN!! De är väl klart att de ska få det???!!!!
De som får andra shing är de som bort långt borta. DE BOR JU LÅNGT BORTA!! STACKARS DOM ATT GÅ UPP SÅ TIDIGT!!!
De som får tredje ching är de som har ont i   kroppen.
Och sen kommer....nä det finns väl inget mer?

Det här hände senast vi gjorde en schema ändring på jobb (det händer relativt ofta p.g.a. föräldraledighet och folk som slutar). Jag kommer tillbaka från semestern och ser att ett nytt schema är skrivet. Jag börjar titta på schemat och ser att endast jag har flera stängningar i veckan och någon öppning, medan flera andra aldrig har en stängning och/eller öppning. Jag går fram till två kollegor som varit med under förändringen för att fråga dem hur de tänkt. Då får jag svaret:
-ja men den och den har ju barn så de vill ju inte öppna eller stänga
Då frågar jag varför en annan kollega fått samma sak, som inte har en ända stängning, men inte har några barn. Då får jag svaret:
- ja, men hen kanske har ont i magen.
- ont i magen? kroniskt eller? Men jag känner att detta börjar gå lite för långt! Jag har inte fått önska alls och jag har en del grejer också, svarar jag.
- Men nu ska vi inte vara såna och kontra här, det kan faktiskt vara så att hen önskat något för att hen har ont i magen.
Då hade jag lust att kasta alla journaler och alla diagnoser i deras ansikten och bara skrika åt deras monogama skit familjeliv och sina förkylningar....
Jag har inte gett upp och de ska kolla lite till på schemat.

Jag måste ljuga att jag har feber när jag ringer in och sjukar mig. Jag har egentligen haft en ångestattack och inte sovit på natten, är helt mör i kroppen och huvudet nästa dag för att arbeta med människor. Feber är det mest neutrala och godtagbara en kan säga, det blir aldrig ett ifrågasättande eller en stark chock reaktion.

Jag skulle vilja fråga er där ute. Hur gör ni? Med de sex sjukdagarna, med schema, med ansvar på jobb som ni inte klarar av?? Hur får ni psykradikalismen in i arbetet?