Dermantillomani - En mani till huden

Vi har fått en text om Dermatillomani insänd till bloggen. Läs, det är den värd.

Inledning

Dermatillomani är ett okänt begrepp bland dem flesta om inte

alla läkare idag. Det vill jag försöka ändra på genom denna lilla 

text. Även om Dermatillomani inte finns beskrivet mycket i 

sverige så finns det många som lider av denna sjukdom. Många 

söker inte hjälp och plågas i tysthet. Andra söker hjälp men får 

gång på gång möta ovilja och okunskap från vårdens sida. Hur 

många som är drabbade är svårt att säga då vi är stora 

trollkonstnärer när det kommer till att dölja ärr och vår skam 

över vårat beteende gör oss tillbakadragna och tysta om vad vi 

går igenom. 

Att söka hjälp för derma är ett stort steg för många och 

sjukdomen har antagligen tagit sitt grepp om patienten för 

länge sedan. Eftersom att dermatillomani är så okänt i vården så 

får patienten ofta hitta till sin diagnos själv. Detta kan ta många 

år till och med decennium. När man till slut förstått att det man 

lider av har ett namn så kommer nästa kamp. Att få andra att 

förstå, få hjälp. 

Som patient med dermatillomani möts man ofta av ovilja från 

sjukvårdens sida. Lusten att lära sig om ett nytt begrepp verkar 

inte finnas och all nyfikenhet är som bortblåst. Man blir gång på 

gång mött med oförståelse och nerslagen är många. Att stå 

stark då är svårt. Men nu efter 15 år är i alla fall jag redo att ta 

fajten med dem lärda.

I blame myself, but the blame lies on you


Det är svårt att fängsla in dermatillomani i en box. När man

försöker så hamnar det ofta under OCD, självskadebeteende,

BDD, beroende, ADHD som några exempel. Som med mycket

annat så spelar både miljö och arv mycket stor roll för att

utveckla detta handikapp som jag kan tycka att det är.

Personligen vill jag inte att någon box ska upprättas då jag anser

derman vara mångt och mycket mer än vad som ryms inom

små snara linjer.

OCD, dermatillomani har en stark koppling till ångest. Det är en

ångestdämpande åtgärd som lugnar men det är dessutom

ångestframkallande i efterhand. Den ångestdämpningen man får

genom att klämma och riva den får motsatt effekt när man

sedan ser hur man har rivit upp finnar, sårskorpor, ärr och

framkallar då i många fall känslor som skam och socialfobi.

Det som skiljer derma. patienter från vanliga finnklämmare kan

man nog säga är oförmågan att stoppa sig själv, bristen på

kontroll, och tiden och skadan man utsätter sig för. Dessutom

så drabbar derman inte bara patienten utan även närstående och

arbetsplatsen som bara några exempel.


Tidsuppfattningen blir ofta störd under en derma session, en

timme kan kännas som tio minuter. Det kan leda till för lite

sömn vilket i sin tur förvärrar saker. Många timmar per dag kan

gå åt att medvetet underhålla sig med detta och därtill kan

timmar läggas till där patienten är omedveten om sina

handlingar. Det kan tex. Vara framför tvn på kvällen, under en

föreläsning eller vid ett samtal. Fingrar som trevar över armarna

och letar ojämnheter, naglar som river bort hud flagor i

hårbotten osv.

Många upplever ett slags tillstånd som liknar trans. I detta

tillstånd upplevs oftast inte smärta som ett problem. Det kan

göra att man kanske gräver djupa hål i ryggen eller till slut dragit

bort en hel nagel från tån och frånvaron av stark smärta kan

göra att man inte stoppar sig i tid. Men ibland kan man känna

en stark smärta och ändå inte kunna stoppa sig själv. Jag har

många gånger varit nära att svimma av smärta men viljan att få

ut det som jag känner under huden är det som driver mig att

fortsätta. Detta är inte alls njutningsfullt. Smärtan kan också

uppkomma i rygg, fötter, speciellt då man kanske står en eller

två timmar i sträck på tå, framlutandes över handfatet. Smärta

och sträckningar efter att ha töjt och böjt armarna för att nå alla

ställen på ryggen. Nacksmärtor och kramp i olika kroppsdelar.

Jag har personligen tappat känseln från axeln, armbågen ner till

fingertopparna flertalet gånger. Ibland så illa att det tagit dagar

innan jag fått tillbaka normal känsel. Men hittills har inget

lyckads stoppa mig utan jag härdar ut tills jag känner mig

“nöjd“.

En del patienter med derma har även ett självskadebeteende,

ibland kan även derma ses som ett självskadebeteende. Vilket

det på några sätt kanske är om än inte i det traditionella

utförandet.


Personen kan riva, klämma, trycka, nypa, bita, dra bort hud med

eller utan tillhyggen. Förutom att använda sina händer så kan

det tillkomma olika tillhyggen så som saxar, nålar, pincetter ofta

i syfte att få ut något från kroppen, en hårsäck, en pormask, eller

hård hud runt tex., naglar. Hur man som, patient utför sina

ritualer skiljer sig givetvis åt. Även varför man gör det och när,

hur osv.


Det går att se vissa samband mellan derma och BDD. Det finns

en lust att få huden perfekt. Att se bra ut. En perfektionist.

Mobbning eller kommentarer om tex. finnar kan leda till att

man börjar titta under lupp på sitt utseende. En pormask kan

kännas som en vulkan. Skev självbild är vanligt och det monster

som man föreställer sig skapar man tillslut efter år av

klämmande. Man får svårigheter socialt, förhållanden blir svåra

att tänka sig för en del, man tackar nej till inbjudningar, varma

sommar dagar får sminket att rinna bort så dessa kanske

tillbringas inne och svalkande bad är få förunnade.

Dermatillomani vs världen.

Det är viktigt att ta dermatillomani på allvar. För att något ska

tas på allvar så krävs ju ofta en ekonomisk vinst. Det finns det

här. Om man kunde rikta den energi som personer med derma

har, den uthållighet och noggrannhet visst skulle samhället

vinna på det. Som det ser ut nu finns lite eller ingen hjälp att få

för en derma patient. Arbetet kan bli lidande, skolstudier når

inte sin fulla kapacitet. Man avbokar, kommer för sent eller

kanske måste gå iväg för att klämma på jobbet.


Även familj och vänner kan bli lidande. Man kanske tror att

detta är något man mest utsätter sig själv för. Men många

gånger kan både partner, barn och husdjur få känna på hur det

känns att bli klämda på. En vanlig orsak är obehaget av att

känna ojämnheter i huden. När man då lägger sin hand på ens

partners eller barns axel kan det vara svårt att låta bli. Jag har

många gånger upplevt en ilska när jag blivit stoppad från att pilla

bort en finne eller skorpa på någon. Ser jag en pormask så ser jag

bara den. Bönar och ber om att få ta bort några. I verkligheten

så skulle det antagligen handla om timmars av klämmande

innan jag skulle känna mig nöjd.


Dermatillomani är väldigt beroende framkallande i sin

dubbelhet. Därav blir det så svårt att sluta. Förutom att man

hatar sig själv för det man gör. Ångesten och skammen som

följer. Ärren som inte försvinner och allt det goda man missar i

livet så är det en njutning. Varje liten sak som man lyckas få ut

ur kroppen blir som en liten present. En present som man

känner lycka över en present som man gärna studerar och

känner på. Det är en hobby som kommer till under trisstes och

understimulans. Ett uppiggande motmedel när tröttheten slår

till eller en lugnande vän i stormiga tider. Det går inte att

förklara derman under enkla titlar. Den har så många

pokeransikten. Inte ens dem glada dagarna. Dem dagar man har

massor att se framemot kan ibland bli dem värsta dagarna.

Komplimanger kan driva en till spegeln. Du går aldrig säker från

dina egna händer. Ofta blir det ett bakslag om du håller emot en

dag så tar du ut dubbelt så mycket nästa dag istället. Föreställ

dig att det riktigt ordentligt kliar någonstans på kroppen, men

ajabaja inte röra, samma ångest känns i kroppen när man tänker

inte pilla, inte pilla, det är nästan som om man kan känna hur

porrmaskarna vill bryta sig ut.


Jag skulle vilja samla alla pormaskar och hårsäckar i en glasburk.

Dermatillomani är inte något exklusivt beteende för människor.

Det drabbar även andra djur. Jag kan känna inom mig att det är

en djurisk instinkt inom mig som gör att jag vill utföra detta. En

grottmänniska som letar loppor. Jag känner mig samhörig med

apornas grooming på varandra och jag kan känna mig

avundsjuk på att dem får sitta och pilla på varandra dagarna i

ända.

Förutom denna instinkt att hålla huden i schack så finns en

ärftlighet i det hela och ofta har fler i familjen liknande problem.

Själv har jag en syster som lider av Trichotillomani. Precis

samma sak som derma fast man går på håret och det är inte lika

bortförklarat som derman är. Hon tuggar även på sin tunga som

egentligen är hennes stora bekymmer, en tredje variant av

denna mani. Någon hjälp har hon aldrig fått. Jag har en släng av

tricho och en längtan att tugga eller bita i hud. Varför tricho är

så välkänt och accepterat och derma inte är vet jag inte. Kanske

för att det är enklare att skylla på omständigheter som tex.

Acne. Jag tror personligen inte att det finns någon skillnad

mellan, hårryckande, tuggande, och pillande. Bara olika

tillvägagångssätt för samma problem.


För att utveckla derma tror jag att det behövs en extra

ingrediens. Miljön. Många jag talat med som lider av denna

sjukdom har minne av att dem utvecklat den i samband med att

dem levde under någon slags stress. Det kan varit en förälder

som varit livshotande sjuk, en förälder som dött, övergrepp och

svåra familjeförhållanden där barnen har levt under så stark

stress att det inte har kunnat hanteras av barnet. Där kommer

derman in som en livräddare, ångestdämpare. Du kan fly från

verkligheten. Du kan låsa in dig på toaletten i flera timmar. Du

tar kontrollen över något. Ingen kan nå dig eller skada dig.

Ingen kan trycka ner dig. Du är i ditt space, din tankeruta. Det

blir ett sätt att hantera känslor på, relationer, konflikter till och

med sköna känslor och komplimanger hanteras därigenom.

Understimulans som leder till en stimulerande handling eller

kanske är det en handling som leder till understimulans.


Men är det inte bara acne ändå?


Nej. För att förtydliga detta ska jag dela lite hemligheter.

Nämligen var man kan klämma som dermapatient men som

man aldrig pratar om. Överallt på kroppen finns ställen där

saker och ting kan komma ut. En lycka för oss med derma.

Insidan av näsvingarna är fyllda med överraskningar.

Ögonlocken, Precis på ögonlockskanten där man så lätt får

små varfyllda blåsor. Läpparna, le brett och det uppenbarar sig

vita mindre eller större områden som är fullt möjliga att

klämma ut. Brösten, inte bara brösten utan vårtgården

bröstvårtan. Där finns det rikligt med presenter dolda under

ytan. Tyvärr är det lika lätt att få infekterade bröstvårtor och

vårtgårdar. Risken där är väl dessvärre också att infektioner kan

sprida sig i mjölkgångarna. Sen så har vi underlivet kvar. Till

och med blygdläppar. När jag var ung trodde jag dem vuxna sa

porrmaskar, kanske var det där det började. För vem vill

kopplas ihop med porrmaskar…


Ofta förundras läkare över hur man kan nå till hela ryggen.

Viljekraft. Det är det som behövs. Jag får ta hjälp av min andra

hand för att dra i armen så den når. Det är nästan så att man

drar axeln ur led bara för att komma åt överallt. Problemet

med ryggen är att man inte ser vad det är man känner. Det har

slutat med blodiga händer som gräver efter något som den

aldrig får bort. Kanske ett ärr eller ett födelsemärke. Man

gräver tills fingrarna är röda. Täcken och lakan är fläckigt och

ibland växer såren fast i kläderna. Att leva med dermatillomani

är ett helvete.


Du ska få en uttorkande kräm

Men nej tack. Torka inte ut min stackars hy mer än vad den

redan är. Ge mig oljor istället. Hudkräm till en jobbig

hårbotten. Min hy är så utsatt redan att inget vinns på att

torka ut den. När den blir uttorkad kommer ofta bölder

istället för finnar. Huden behöver tas om hand om. Skäm bort

huden. Du är viktig, du är värdefull. Hemmaspa varje dag, det

är bra mot derma. Näringsrika krämer och oljor. Kompenserar

all den naturliga smörjningen som vi så krigiskt har fört ut.

Jag har blivit överkörd av överläkare som försökt tvångs

utskriva uttorkande kräm trots att jag tackat och sagt nej tack.

Ingen vill höra på mig när jag berättar vad som är fel. Alla vill

dra sina slutsatser. Har jag inte acne så har jag tvångssyndrom,

har jag inte det så har jag BDD. Många som lider av

dermatillomani lider även av andra sjukdomar, det ska man

självklart inte glömma. Man kan må så dåligt att man får

självmordstankar. Men därför tycker jag att det är extra viktigt

att ta denna problematik på allvar och faktiskt ta reda på

information om den senaste forskningen. Jag har under mina

träffat en läkare som känns till termen. Det var som en mindre

orgasm att faktiskt få ett - ja, det vet jag vad det är.


Jag tror inte på sånt

När man inte får hjälp så får man hjälpa sig själv. Det finns

nätverk där man kan få stöd av andra i samma situation. Dock

blir språket ofta engelska. Förutom KBT, DBT, SSRI, och olika

antibiotikum så kan man leta efter andra tips på hjälp.


NAC, N-acetyl cycteine, i sverige använt som slemlösande.

Men det är en stark antioxidant som renar kroppen från fria

radikaler, jag kan tycka att NAC borde tittas över av läkare i

Sverige. Det finns indikationer på att det skulle kunna hjälpa

mot trichotillomani vilket då naturligt borde verka lika

fördelaktigt för dermatillomani. Jag har pratat med dem som

anser att NAC är det enda som hjälpt mot deras

dermatillomani och jag vill verkligen få pröva NAC men

istället får jag seroquel utskrivet och hur ska man säga till en

överläkare att man vill få testa att äta en antioxidant på en hög

dos innan man går över till mediciner som seroquel vet jag

inte när läkarens enkla svar är, sånt tror jag inte på…

Ångestdämpning #4; Musik

Vitt brus - brus fungerar bäst för mig

Det har nämnts i tidigare inlägg och i kommentarer till tidigare inlägg att musik (pianospel, musik i hörlurar och så vidare) kan dämpa ångest för många. För mig kan det fungera riktigt bra - och det är nog det sätt jag dämpat ångest på oftast genom tiderna. Jag har under många år och på många sett skapat egen musik. Här har det inte alltid fungerat lika bra. Att spela musik, speciellt om det finns något form av tryck på dig att det ska presteras på ett visst sätt kan innebära ett tryck som samspelar med ångesten. Så under långa perioder har jag undvikit att göra musik - speciellt tillsammans med andra. På sistone arbetar jag dock mycket med elektroniskt noise i ett par olika projekt. Ett som nyss har blivit ett nätsläpp på ett holländskt skivbolag vilket ju självklart varit väldigt pepp. 

Rosa brus

Men det går även att spela musik rent terapeutiskt. Jag har gjort ett par testspår jag tänkte visa här som dämpar ångest för mig. Jag tänkte också försöka berätta för er varför jag tycker att de är dämpande och på vilket sätt. Vi kan börja med ett brusbaserat spår;

http://masspsykos.net/rikard/brus1.mp3

När jag hör den här typen av brus så är det som om någonting dämpas, som att något form av grundläggande obehag (jag har konstant ångest) försvinner något. Ibland kan den rena skevheten hjälpa också. Hör på det här spåret - som är så jävla skevt - nästan lite obekvämt skevt. Här känner jag också betydligt mindre ångest;

http://masspsykos.net/rikard/brusbeat1.mp3

Det är svårt att veta vad det är som gör detta. Är det specifika toner/ljud som går in på vissa ställen i hjärnan och som stör något som hjälper till och skapar ångesten? För tillfället vet vi nog inte det. Jag vet bara att det kan ge mig en timme eller tvås välbehag. Och att det inte måste vara sammankopplat med ett skapande som är bestående eller prestationsinriktat. Det om något är jätteskönt. Slutligen ett litet dämpat ångestdämpande beat.

http://masspsykos.net/rikard/beat_renare.mp3

”Man får må dåligt, men man måste ta ansvar för det”.

Så många gånger jag hört rubriken riktad till mig eller någon annan, hade jag fått en krona för varje gång och allt det där…

Många av mina vänner som är pålästa och engagerade feminister har sett frågande ut när jag gått igång och pratat nyförälskat om psykradikalism. När en njuter av privilegiet att inte ha behövt fundera på sin funktionalitet gör en kanske inte det. En kompis länkade en artikel om psykradikalism i julas och jag fick för första gången en försiktig tanke om att en del av min psykiska ohälsa inte berodde på mig. Kanske det berodde på faktorer och strukturer utanför mig och att det inte var ”jag som var en dålig människa”. Det var så det började och för min del behövde det börja där. Även om jag också sett mig själv som ”engagerad och medveten” så har min psykiska hälsa och tankar om den inte varit integrerad med normkritik och feminism, snarare något som varit i vägen för att delta i arbetet.

En del frågar om jag vill normalisera psykisk ohälsa. Jag skulle snarare vilja sudda på gränserna för vad som är ”normalt och onormalt”. Ta diskussionen om hur våra olika funktionaliteter påverkar oss. Kanske kunna reducera fördomar. Ha ett normkritiskt perspektiv på hälsa och vården. Stötta varandra. Skapa större utrymme för individers förmågor och oförmågor, till exempel när det kommer till arbete/utbildningar. Jag vill inte skapa ett ”vi och dem” med vården, den har räddat livet på mig och många andra och behövs. Jag försöker också se upp med att inte romantisera psykisk ohälsa eller delta i en inofficiell ”värst story vinner”. Jag vill må så bra jag kan såklart.

Jag var på samtalet som hölls på AnarchoPride om Psykradikalism och mycket av det jag funderat på togs upp. Jag minns att någon sa fint att ”en inte behöver vara sjuk för att vara psykradikal”. En sak jag inte funderat på som nämndes var ”att göra aktivistvärlden fluffigare”. Att ta hänsyn till människors funktionaliteter vid exempelvis aktioner, se till att få tillräckligt med mat och sömn till exempel. Jag har ofta känt mig som en dålig människa för att jag blir rädd och har därför mest deltagit i lugnare demonstrationer. Förra hösten blev jag säckad av polisen och jag var nära att få en panikattack i tumultet. Det gick bra men det fick mig att bestämma; medan jag jobbar på att våga, säger jag också nej till det jag inte pallar.

De som sagt till mig, i största välmening, att en ("man" oftast) får må dåligt tänker nog inte att vare sig jag får tillåtelse eller ej så är det min högst verkliga vardag. Mitt psyke är min värsta och min bästa fiende och att jag ”fått tillåtelse” känns förminskande. Jag försöker ta ansvar för min psykiska hälsa, till exempel göra det så lätt som möjligt för min familj och vänner när jag är inne i svåra perioder och inte vänta för länge med att söka hjälp. Nu vill jag också ta ansvar genom någon form av psykradikalt arbete. Alla människor har en psykisk hälsa som kan övergå i ohälsosamma drag. Alla har sin version.

Det här är psykradikalism för mig.

Att leva med Tics #1

Sedan barnsben har jag haft tics. Vissa skulle väl också vilja likna det vid tourettes. När jag har mycket stress brukar det utlysa ångest och därmed mina tics. Som tonåring varade det i dagar och veckor utan något stopp. Det är rörelser, ljud och annat som tvångsmässigt pågår monotont på olika delar i kroppen. 
Mitt tics gör att jag näst intill aldrig är still med mina händer. De måste pilla på något hela tiden. 

De två senaste somrarna under min semester från jobb har jag kunnat leva ut min transidentitet med min ansiktsbehåring (vågar tyvärr inte det på jobb än). Mustaschen har växt och skägget likaså men mina fingrar kan bara inte låta mina hår vara. Fingrarna letar alltid upp något hår som jag känner på om och om igen. Jag gillar känslan av hårets spänst och styrka. Mitt pekfinger (och min tunga...hihi, det är lite jobbigt när jag är ute och kommer på mig själv slickandes om munnen när jag möter någon...det kan tolkas lite fel...) brukar liksom böja eller stryka ett hårstrå i taget och känna på spänsten i evigheter. Tillslut var jag bara tvungen att trimma håret, vissa hårstrån fick jag ta bort helt. 

Många sår på kroppen har uppkommit av att pilla för mycket. Så fort jag känner att något sticker ut på huden så vill jag pilla och göra det jämt. Det kan också vara muskeldelar på kroppen som jag spänner och släpper och spänner igen under längre tider. Även om jag tillslut blir väldigt trött (det kan också göra ont av att spänna och släppa konstant, lite som monoton styrketräning fast utan vikter) så kan jag bara inte sluta. Det värsta tycker jag är när det hamnar i halsen och jag harklar non stop. Det är så frustrerande att harkla och inte kunna sluta! Det är en liknande känsla som när en känner att en har ett hårstrå i ögat fast en inte har det. Känslan är som en stor placebo effekt på ett bisarrt sätt.

Men något som dämpar det är mitt fantastiska piano! När jag har mycket tics och är uppe i varv kan jag sätta mig vid pianot och låta fingrarna snabbt och maniskt svepa över tangenterna länge länge tills jag hamnar på en ton. Å, jag kan bli helt extatisk av en ton! Tonens resonans får mig att hamna i en meditativ trans. Jag kan lyssna på den monotona upprepningen av t.ex. A i flera minuter och när jag sedan öppnar ögonen är det som om jag fötts på nytt. Så denna text vill jag tillägna mitt piano.

tack mitt piano

Ångestdämpning #3; Fysisk träning

Träning mot ångest, inte träningsångest.

Då och då kommer rön om att ångest kan botas eller i alla fall dämpas av fysisk träning. Efter att ha hört detta X-antal gånger bestämde jag mig för att prova om det kunde fungera på mig. Jag är inte direkt gymtypen även om jag inte har något emot att röra på mig. En anledning till att jag inte känner mig hemma på gym är nog att den mobbning jag utsattes för under låg- mellan- och början av högstadiet alltid eskalerade i samband med gymnastiklektioner, friluftsdagar och liknande. Sen är jag rätt tafflig i koordinationen med – det tar lång tid för mig att lära mig olika rörelser med kroppen. Om jag inte är intresserad av något (typ dans eller bollsport) så lär jag mig det inte. Det är väl någon form av dyspraxi som gör att jag måste nöta in rörelserna. Därför har startsträckan för fysisk träning varit lång för mig.

Omklädningsrum - inte allas favorit.

Sen gillar jag inte omklädningsrum, att duscha i duschar som jag inte vet hur varma de är/hur hård strålen är och så vidare. Jag är ganska känslig taktilt i allmänhet. Som ni förstår så gör detta att startsträckan blir ännu längre. Det är fan inte lätt när det är svårt!

Gillar Cross Trainers

Men skam den som ger sig. Min arbetsköpare (de som köper min arbetskraft) erbjuder friskvård på arbetstid och det finns ett gym i närheten av där jag jobbar. Så jag har tillslut tagit mig dit. Rejält. Nu tränar jag sedan nästan ett år tillbaka tre gånger i veckan och under en period ingick det i detta löppass på Cross-trainer eller löpband med en sammanlagd längd på 3-4mil i veckan. Efter att ha pratat lite med folk som har koll så har de sagt att jag nog inte ska träna så mycket mer på grund av skaderisken. Jag tränar alltså riktigt mycket för att vara en random person som inte ska springa ett marathon till helgen. Vad är nu resultatet av detta? Har jag mindre ångest?

Äter fortfarande bensodiazepiner.

Ja, lite mindre. Just den dagen då jag tränar. I några timmar efter att jag tränat. En ganska liten effekt alltså. Så – nej, ångest botas inte av träning. Inte min i alla fall. Jag äter fortfarande bensodiazepiner flera dagar i veckan. Men, eftersom det är gratis och inte verkar skadligt på annat sätt så fortsätter jag träna ungefär lika mycket som tidigare. En anledning är att jag då som vegan kan håna personer som menar att de måste äta kött för att de tränar (en åsikt som oftast uttrycks av medelålders män som tränar en gång i månaden). Och lite tränar jag nu för att det har blivit kul också.

Bra förebild!

Ska du inte börja träna alltså – för att det inte fungerar? Nej, jag tycker nog att du ska börja träna faktiskt. Det finns många andra fördelar påstås det och bara för att jag inte blir botad direkt så betyder det inte att inte du fungerar på ett annat sätt. Jag tror att det här med effekten beror på många olika faktorer. En anledning till att jag fortfarande har kraftig ångest kan vara att jag haft det under så lång tid exempelvis. Har ju haft obehandlad ångest i mer än tjugofem år i alla fall. För en person med en kortare ångesthistoria kanske det är en annan sak – och vem vet - jag hade kanske blivit frisk om jag börjat för tio år sedan?

Låt inte gymbesökarna skrämma dig!

Tyvärr så är gym platser som befolkas av män som ser ut som om de står i valet och kvalet mellan om de ska bli ordningsvakter eller yrkeskriminella. Det finns så mycket idioter som tränar så ni skulle blir förvånade om ni såg det! Dessutom är många människor märkta av en lång skoltid med dåliga gymnastikminnen. För att inte bli avskräckt så kan det vara bra att prata med folk om vart det finns ett schysst ställe med en aning färre idioter. Eller – skaffa några träningsredskap att ha hemma. Önska dig ett par hantlar i julklapp exempelvis. Gå en promenad. Känn efter vad som fungerar. Hoppas inte för mycket eller för litet. Och så vidare.

Ångestdämpning #2; Alkohol

Jag slutade dricka alkohol för några år sedan och det var som en brukar säga "på förekommen anledning". Före det hade jag använt alkohol under flera år för att dämpa min ångest och det hade haft sina bakslag över tid. Jag har fortfarande ärr från slagsmål och annat som alkoholen skapat och är väldigt glad över att det inte gick värre under min mer än tioåriga suparperiod än vad det kunde ha gått. Det är viktigt att påpeka att jag aldrig var en "klassisk alkoholist" - jag var aldrig beroende av alkohol rent fysiskt (mer om den diskussionen från en annan bloggare, här). Men hade svårt att genomföra vissa sociala sammanhang utan alkohol. Det var inte alkoholens fel - utan alkoholen hade jag struntat i att göra de här sakerna och problemet hade kvarstått. Mitt beslut att sluta med alkohol har därför gett mig enorma sociala problem. Jag är nu nästan helt socialt isolerad på min fritid. Det är därför både en och två gånger jag diskuterat detta beslut och funderat på att börja dricka igen. Hittills har jag dock valt att fortsätta på det nyktra spåret.

Alkohol kan ge sociala problem - ibland när du dricker gör du
bort dig.

Men är alkohol verkligen ångestdämpande? Nja - för min del enbart till viss del. Ofta kunde det lugna ner mig så pass så jag klarade av att sitta bland folk, föra ett samtal om ovidkommande saker (har svårt för sådant annars) och annat som en gör på krogen. Men ibland stegrades ångesten i stället. Detta ledde till problem som "ångestattack på krogen", "slagsmål med idiot", "otrevlig mot människor som jag borde ignorerat" samt "andra självdestruktiva beteenden som kunde ha undvikits"  Som ni säkert kan förstår skapade alkoholen mer problem för mig än vad den egentligen löste. Dess enda fördel var att jag faktiskt kunde umgås med folk - även om jag fortfarande hade en massa handikappande problem när jag gjorde det. Flera av dessa problem var kopplade till "medicinen alkohol"

Zywiec var för övrigt en av mina favoritöl.

Dessutom är alkohol beroendeframkallande. När jag var runt 19 år och hade en matchvikt på cirka 50 kg (jag har också haft vissa problem med mitt ätande) så brukade jag dricka en flaska kir och sex folköl innan jag gick ut på krogen och drack 5-10 starköl till. Alltså, om inte annat är det jävligt dyrt. På slutet av min alkoholkarriär - tio år senare och under en period då jag reste väldigt mycket - hade jag redan vant mig vid dagliga återställare och svårigheter som "att supa tills du skiter på dig" , "gå i sömnen och kissa på grejer i lägenheten" samt att cykla in i skyltar och slå sig på andra sätt på fyllan. Låter det fräscht? Nej, och det är inte något jag är stolt över heller. Jag tror faktiskt att det största friskhetstecken som jag själv drivit fram - dessutom helt utan hjälp från psykiatrin - är att jag slutade dricka. 

Förnedrande för en själv.

Den enda fördelen - som jag påstått tidigare. Är att jag faktiskt hade ett levande socialt liv som alkoholanvändare. Flera personer har sagt till mig att "du, det var inga riktiga kompisar om de kräver att du dricker alkohol för att ni ska umgås" - Ja, till viss del kanske det är sant. Jag skulle själv säga det till någon som var 16-17 år gammal (och kanske lite äldre). Problemet är om du är 30+. Vet ni hur svårt det är att skaffa vänner i den åldern? Speciellt om du är sjuk och har sociala issues på ett eller annat sätt. jag kan verkligen förstå den person som inte slutar dricka - det är inte säkert att du kommer kunna bygga upp ett socialt liv igen. För mig känns det i och för sig som om det var värt det. Men när jag inte har pratat ordentligt med någon annan än min närmaste familj + mina arbetskamrater på några dagar så saknar jag ibland den socialitet som det drickande livet faktiskt innebär. Även om jag inte saknar alkoholen. Troligtvis är den sociala aspekten en stor anledning till att människor med samma problem som jag har haft faktiskt inte slutar. Och tills jag hittat en väg ut ur detta måste jag faktiskt hålla mig lite lugn i kritiken av andras drickande. Risken finns faktiskt att du blir lika ensam som jag är nu. Och det är också ett problem - jag lovar.

Ångestdämpning #1; Socker

Lakrits - för då får jag ha dem för mig själv.

Jag har haft kraftiga ångestbesvär sedan jag var någonstans i sexårsåldern. På vägen har jag lärt mig ett och annat trick. Under rubriken ångestdämpning tänkte jag dela med mig av bra och dåliga sätt att lindra sin ångest på. Här är en halvbra.  Om jag äter ett helt paket Singoalla snabbt så minskar min ångest märkbart. Fördelar? Det är inte receptbelagt eller illegalt. Det kostar inte speciellt mycket. Nackdelar? Jag vill inte veta vad det gör med min hälsa och mina tänder. Men - det fungerar en stund i alla fall och de är veganska. Tack för det Göteborgskex!