Träning mot ångest, inte träningsångest. |
Då och då kommer rön om att ångest
kan botas eller i alla fall dämpas av fysisk träning. Efter att ha
hört detta X-antal gånger bestämde jag mig för att prova om det
kunde fungera på mig. Jag är inte direkt gymtypen även om jag inte
har något emot att röra på mig. En anledning till att jag inte
känner mig hemma på gym är nog att den mobbning jag utsattes för
under låg- mellan- och början av högstadiet alltid eskalerade i
samband med gymnastiklektioner, friluftsdagar och liknande. Sen är
jag rätt tafflig i koordinationen med – det tar lång tid för mig
att lära mig olika rörelser med kroppen. Om jag inte är
intresserad av något (typ dans eller bollsport) så lär jag mig det
inte. Det är väl någon form av dyspraxi som gör att jag måste
nöta in rörelserna. Därför har startsträckan för fysisk träning
varit lång för mig.
Omklädningsrum - inte allas favorit. |
Sen gillar jag inte omklädningsrum,
att duscha i duschar som jag inte vet hur varma de är/hur hård
strålen är och så vidare. Jag är ganska känslig taktilt i
allmänhet. Som ni förstår så gör detta att startsträckan blir
ännu längre. Det är fan inte lätt när det är svårt!
Gillar Cross Trainers |
Men skam den som ger sig. Min
arbetsköpare (de som köper min arbetskraft) erbjuder friskvård på
arbetstid och det finns ett gym i närheten av där jag jobbar. Så
jag har tillslut tagit mig dit. Rejält. Nu tränar jag sedan nästan
ett år tillbaka tre gånger i veckan och under en period ingick det
i detta löppass på Cross-trainer eller löpband med en sammanlagd
längd på 3-4mil i veckan. Efter att ha pratat lite med folk som har
koll så har de sagt att jag nog inte ska träna så mycket mer på
grund av skaderisken. Jag tränar alltså riktigt mycket för att
vara en random person som inte ska springa ett marathon till helgen.
Vad är nu resultatet av detta? Har jag mindre ångest?
Äter fortfarande bensodiazepiner. |
Ja, lite mindre. Just den dagen då jag
tränar. I några timmar efter att jag tränat. En ganska liten
effekt alltså. Så – nej, ångest botas inte av träning. Inte min
i alla fall. Jag äter fortfarande bensodiazepiner flera dagar i
veckan. Men, eftersom det är gratis och inte verkar skadligt på
annat sätt så fortsätter jag träna ungefär lika mycket som
tidigare. En anledning är att jag då som vegan kan håna personer
som menar att de måste äta kött för att de tränar (en åsikt som
oftast uttrycks av medelålders män som tränar en gång i månaden).
Och lite tränar jag nu för att det har blivit kul också.
Bra förebild! |
Ska du inte börja träna alltså –
för att det inte fungerar? Nej, jag tycker nog att du ska börja
träna faktiskt. Det finns många andra fördelar påstås det och
bara för att jag inte blir botad direkt så betyder det inte att
inte du fungerar på ett annat sätt. Jag tror att det här med
effekten beror på många olika faktorer. En anledning till att jag
fortfarande har kraftig ångest kan vara att jag haft det under så
lång tid exempelvis. Har ju haft obehandlad ångest i mer än
tjugofem år i alla fall. För en person med en kortare
ångesthistoria kanske det är en annan sak – och vem vet - jag
hade kanske blivit frisk om jag börjat för tio år sedan?
Låt inte gymbesökarna skrämma dig! |
Tyvärr så är gym platser som
befolkas av män som ser ut som om de står i valet och kvalet mellan
om de ska bli ordningsvakter eller yrkeskriminella. Det finns så
mycket idioter som tränar så ni skulle blir förvånade om ni såg
det! Dessutom är många människor märkta av en lång skoltid med
dåliga gymnastikminnen. För att inte bli avskräckt så kan det
vara bra att prata med folk om vart det finns ett schysst ställe med
en aning färre idioter. Eller – skaffa några träningsredskap att
ha hemma. Önska dig ett par hantlar i julklapp exempelvis. Gå en
promenad. Känn efter vad som fungerar. Hoppas inte för mycket eller
för litet. Och så vidare.
Hehe, skrattar åt gymbesökarbeskrivningarna! På vissa ställen kan det ju vara blandat men för en tid sedan var jag på ett nytt gym som hade otroligt macho stämmning. Det var... intressant. Gillar din serie med ångestdämpning föresten!
SvaraRaderaEtt tips är att träna med hjälp av sjukgymnast som är inriktad på rehabilitering (tex basal kroppskännedom?) för att komma igång och få träningen mer anpassad till en själv och ens smärtor. Sjukgymnaster behövs ingen remiss till, och det är inte lika dyrt som att gå till gym när det går under högkostnadsskydd.
SvaraRaderaJag håller med om att gymande inte automatiskt löser alla problem, men då skulle jag också vilja påpeka att det nog inte finns någon enskild lösning för alla problem -åtminstone inte för mig. Sen jag började gyma och göra vissa andra livsstils-förändringar (exempelvis bli helnykterist), samt odla min intressen så har det sammantaget gett mig en mycket stabilare stans gentemot mina depressions- och ångestproblem.
SvaraRadera