Dermantillomani - En mani till huden

Vi har fått en text om Dermatillomani insänd till bloggen. Läs, det är den värd.

Inledning

Dermatillomani är ett okänt begrepp bland dem flesta om inte

alla läkare idag. Det vill jag försöka ändra på genom denna lilla 

text. Även om Dermatillomani inte finns beskrivet mycket i 

sverige så finns det många som lider av denna sjukdom. Många 

söker inte hjälp och plågas i tysthet. Andra söker hjälp men får 

gång på gång möta ovilja och okunskap från vårdens sida. Hur 

många som är drabbade är svårt att säga då vi är stora 

trollkonstnärer när det kommer till att dölja ärr och vår skam 

över vårat beteende gör oss tillbakadragna och tysta om vad vi 

går igenom. 

Att söka hjälp för derma är ett stort steg för många och 

sjukdomen har antagligen tagit sitt grepp om patienten för 

länge sedan. Eftersom att dermatillomani är så okänt i vården så 

får patienten ofta hitta till sin diagnos själv. Detta kan ta många 

år till och med decennium. När man till slut förstått att det man 

lider av har ett namn så kommer nästa kamp. Att få andra att 

förstå, få hjälp. 

Som patient med dermatillomani möts man ofta av ovilja från 

sjukvårdens sida. Lusten att lära sig om ett nytt begrepp verkar 

inte finnas och all nyfikenhet är som bortblåst. Man blir gång på 

gång mött med oförståelse och nerslagen är många. Att stå 

stark då är svårt. Men nu efter 15 år är i alla fall jag redo att ta 

fajten med dem lärda.

I blame myself, but the blame lies on you


Det är svårt att fängsla in dermatillomani i en box. När man

försöker så hamnar det ofta under OCD, självskadebeteende,

BDD, beroende, ADHD som några exempel. Som med mycket

annat så spelar både miljö och arv mycket stor roll för att

utveckla detta handikapp som jag kan tycka att det är.

Personligen vill jag inte att någon box ska upprättas då jag anser

derman vara mångt och mycket mer än vad som ryms inom

små snara linjer.

OCD, dermatillomani har en stark koppling till ångest. Det är en

ångestdämpande åtgärd som lugnar men det är dessutom

ångestframkallande i efterhand. Den ångestdämpningen man får

genom att klämma och riva den får motsatt effekt när man

sedan ser hur man har rivit upp finnar, sårskorpor, ärr och

framkallar då i många fall känslor som skam och socialfobi.

Det som skiljer derma. patienter från vanliga finnklämmare kan

man nog säga är oförmågan att stoppa sig själv, bristen på

kontroll, och tiden och skadan man utsätter sig för. Dessutom

så drabbar derman inte bara patienten utan även närstående och

arbetsplatsen som bara några exempel.


Tidsuppfattningen blir ofta störd under en derma session, en

timme kan kännas som tio minuter. Det kan leda till för lite

sömn vilket i sin tur förvärrar saker. Många timmar per dag kan

gå åt att medvetet underhålla sig med detta och därtill kan

timmar läggas till där patienten är omedveten om sina

handlingar. Det kan tex. Vara framför tvn på kvällen, under en

föreläsning eller vid ett samtal. Fingrar som trevar över armarna

och letar ojämnheter, naglar som river bort hud flagor i

hårbotten osv.

Många upplever ett slags tillstånd som liknar trans. I detta

tillstånd upplevs oftast inte smärta som ett problem. Det kan

göra att man kanske gräver djupa hål i ryggen eller till slut dragit

bort en hel nagel från tån och frånvaron av stark smärta kan

göra att man inte stoppar sig i tid. Men ibland kan man känna

en stark smärta och ändå inte kunna stoppa sig själv. Jag har

många gånger varit nära att svimma av smärta men viljan att få

ut det som jag känner under huden är det som driver mig att

fortsätta. Detta är inte alls njutningsfullt. Smärtan kan också

uppkomma i rygg, fötter, speciellt då man kanske står en eller

två timmar i sträck på tå, framlutandes över handfatet. Smärta

och sträckningar efter att ha töjt och böjt armarna för att nå alla

ställen på ryggen. Nacksmärtor och kramp i olika kroppsdelar.

Jag har personligen tappat känseln från axeln, armbågen ner till

fingertopparna flertalet gånger. Ibland så illa att det tagit dagar

innan jag fått tillbaka normal känsel. Men hittills har inget

lyckads stoppa mig utan jag härdar ut tills jag känner mig

“nöjd“.

En del patienter med derma har även ett självskadebeteende,

ibland kan även derma ses som ett självskadebeteende. Vilket

det på några sätt kanske är om än inte i det traditionella

utförandet.


Personen kan riva, klämma, trycka, nypa, bita, dra bort hud med

eller utan tillhyggen. Förutom att använda sina händer så kan

det tillkomma olika tillhyggen så som saxar, nålar, pincetter ofta

i syfte att få ut något från kroppen, en hårsäck, en pormask, eller

hård hud runt tex., naglar. Hur man som, patient utför sina

ritualer skiljer sig givetvis åt. Även varför man gör det och när,

hur osv.


Det går att se vissa samband mellan derma och BDD. Det finns

en lust att få huden perfekt. Att se bra ut. En perfektionist.

Mobbning eller kommentarer om tex. finnar kan leda till att

man börjar titta under lupp på sitt utseende. En pormask kan

kännas som en vulkan. Skev självbild är vanligt och det monster

som man föreställer sig skapar man tillslut efter år av

klämmande. Man får svårigheter socialt, förhållanden blir svåra

att tänka sig för en del, man tackar nej till inbjudningar, varma

sommar dagar får sminket att rinna bort så dessa kanske

tillbringas inne och svalkande bad är få förunnade.

Dermatillomani vs världen.

Det är viktigt att ta dermatillomani på allvar. För att något ska

tas på allvar så krävs ju ofta en ekonomisk vinst. Det finns det

här. Om man kunde rikta den energi som personer med derma

har, den uthållighet och noggrannhet visst skulle samhället

vinna på det. Som det ser ut nu finns lite eller ingen hjälp att få

för en derma patient. Arbetet kan bli lidande, skolstudier når

inte sin fulla kapacitet. Man avbokar, kommer för sent eller

kanske måste gå iväg för att klämma på jobbet.


Även familj och vänner kan bli lidande. Man kanske tror att

detta är något man mest utsätter sig själv för. Men många

gånger kan både partner, barn och husdjur få känna på hur det

känns att bli klämda på. En vanlig orsak är obehaget av att

känna ojämnheter i huden. När man då lägger sin hand på ens

partners eller barns axel kan det vara svårt att låta bli. Jag har

många gånger upplevt en ilska när jag blivit stoppad från att pilla

bort en finne eller skorpa på någon. Ser jag en pormask så ser jag

bara den. Bönar och ber om att få ta bort några. I verkligheten

så skulle det antagligen handla om timmars av klämmande

innan jag skulle känna mig nöjd.


Dermatillomani är väldigt beroende framkallande i sin

dubbelhet. Därav blir det så svårt att sluta. Förutom att man

hatar sig själv för det man gör. Ångesten och skammen som

följer. Ärren som inte försvinner och allt det goda man missar i

livet så är det en njutning. Varje liten sak som man lyckas få ut

ur kroppen blir som en liten present. En present som man

känner lycka över en present som man gärna studerar och

känner på. Det är en hobby som kommer till under trisstes och

understimulans. Ett uppiggande motmedel när tröttheten slår

till eller en lugnande vän i stormiga tider. Det går inte att

förklara derman under enkla titlar. Den har så många

pokeransikten. Inte ens dem glada dagarna. Dem dagar man har

massor att se framemot kan ibland bli dem värsta dagarna.

Komplimanger kan driva en till spegeln. Du går aldrig säker från

dina egna händer. Ofta blir det ett bakslag om du håller emot en

dag så tar du ut dubbelt så mycket nästa dag istället. Föreställ

dig att det riktigt ordentligt kliar någonstans på kroppen, men

ajabaja inte röra, samma ångest känns i kroppen när man tänker

inte pilla, inte pilla, det är nästan som om man kan känna hur

porrmaskarna vill bryta sig ut.


Jag skulle vilja samla alla pormaskar och hårsäckar i en glasburk.

Dermatillomani är inte något exklusivt beteende för människor.

Det drabbar även andra djur. Jag kan känna inom mig att det är

en djurisk instinkt inom mig som gör att jag vill utföra detta. En

grottmänniska som letar loppor. Jag känner mig samhörig med

apornas grooming på varandra och jag kan känna mig

avundsjuk på att dem får sitta och pilla på varandra dagarna i

ända.

Förutom denna instinkt att hålla huden i schack så finns en

ärftlighet i det hela och ofta har fler i familjen liknande problem.

Själv har jag en syster som lider av Trichotillomani. Precis

samma sak som derma fast man går på håret och det är inte lika

bortförklarat som derman är. Hon tuggar även på sin tunga som

egentligen är hennes stora bekymmer, en tredje variant av

denna mani. Någon hjälp har hon aldrig fått. Jag har en släng av

tricho och en längtan att tugga eller bita i hud. Varför tricho är

så välkänt och accepterat och derma inte är vet jag inte. Kanske

för att det är enklare att skylla på omständigheter som tex.

Acne. Jag tror personligen inte att det finns någon skillnad

mellan, hårryckande, tuggande, och pillande. Bara olika

tillvägagångssätt för samma problem.


För att utveckla derma tror jag att det behövs en extra

ingrediens. Miljön. Många jag talat med som lider av denna

sjukdom har minne av att dem utvecklat den i samband med att

dem levde under någon slags stress. Det kan varit en förälder

som varit livshotande sjuk, en förälder som dött, övergrepp och

svåra familjeförhållanden där barnen har levt under så stark

stress att det inte har kunnat hanteras av barnet. Där kommer

derman in som en livräddare, ångestdämpare. Du kan fly från

verkligheten. Du kan låsa in dig på toaletten i flera timmar. Du

tar kontrollen över något. Ingen kan nå dig eller skada dig.

Ingen kan trycka ner dig. Du är i ditt space, din tankeruta. Det

blir ett sätt att hantera känslor på, relationer, konflikter till och

med sköna känslor och komplimanger hanteras därigenom.

Understimulans som leder till en stimulerande handling eller

kanske är det en handling som leder till understimulans.


Men är det inte bara acne ändå?


Nej. För att förtydliga detta ska jag dela lite hemligheter.

Nämligen var man kan klämma som dermapatient men som

man aldrig pratar om. Överallt på kroppen finns ställen där

saker och ting kan komma ut. En lycka för oss med derma.

Insidan av näsvingarna är fyllda med överraskningar.

Ögonlocken, Precis på ögonlockskanten där man så lätt får

små varfyllda blåsor. Läpparna, le brett och det uppenbarar sig

vita mindre eller större områden som är fullt möjliga att

klämma ut. Brösten, inte bara brösten utan vårtgården

bröstvårtan. Där finns det rikligt med presenter dolda under

ytan. Tyvärr är det lika lätt att få infekterade bröstvårtor och

vårtgårdar. Risken där är väl dessvärre också att infektioner kan

sprida sig i mjölkgångarna. Sen så har vi underlivet kvar. Till

och med blygdläppar. När jag var ung trodde jag dem vuxna sa

porrmaskar, kanske var det där det började. För vem vill

kopplas ihop med porrmaskar…


Ofta förundras läkare över hur man kan nå till hela ryggen.

Viljekraft. Det är det som behövs. Jag får ta hjälp av min andra

hand för att dra i armen så den når. Det är nästan så att man

drar axeln ur led bara för att komma åt överallt. Problemet

med ryggen är att man inte ser vad det är man känner. Det har

slutat med blodiga händer som gräver efter något som den

aldrig får bort. Kanske ett ärr eller ett födelsemärke. Man

gräver tills fingrarna är röda. Täcken och lakan är fläckigt och

ibland växer såren fast i kläderna. Att leva med dermatillomani

är ett helvete.


Du ska få en uttorkande kräm

Men nej tack. Torka inte ut min stackars hy mer än vad den

redan är. Ge mig oljor istället. Hudkräm till en jobbig

hårbotten. Min hy är så utsatt redan att inget vinns på att

torka ut den. När den blir uttorkad kommer ofta bölder

istället för finnar. Huden behöver tas om hand om. Skäm bort

huden. Du är viktig, du är värdefull. Hemmaspa varje dag, det

är bra mot derma. Näringsrika krämer och oljor. Kompenserar

all den naturliga smörjningen som vi så krigiskt har fört ut.

Jag har blivit överkörd av överläkare som försökt tvångs

utskriva uttorkande kräm trots att jag tackat och sagt nej tack.

Ingen vill höra på mig när jag berättar vad som är fel. Alla vill

dra sina slutsatser. Har jag inte acne så har jag tvångssyndrom,

har jag inte det så har jag BDD. Många som lider av

dermatillomani lider även av andra sjukdomar, det ska man

självklart inte glömma. Man kan må så dåligt att man får

självmordstankar. Men därför tycker jag att det är extra viktigt

att ta denna problematik på allvar och faktiskt ta reda på

information om den senaste forskningen. Jag har under mina

träffat en läkare som känns till termen. Det var som en mindre

orgasm att faktiskt få ett - ja, det vet jag vad det är.


Jag tror inte på sånt

När man inte får hjälp så får man hjälpa sig själv. Det finns

nätverk där man kan få stöd av andra i samma situation. Dock

blir språket ofta engelska. Förutom KBT, DBT, SSRI, och olika

antibiotikum så kan man leta efter andra tips på hjälp.


NAC, N-acetyl cycteine, i sverige använt som slemlösande.

Men det är en stark antioxidant som renar kroppen från fria

radikaler, jag kan tycka att NAC borde tittas över av läkare i

Sverige. Det finns indikationer på att det skulle kunna hjälpa

mot trichotillomani vilket då naturligt borde verka lika

fördelaktigt för dermatillomani. Jag har pratat med dem som

anser att NAC är det enda som hjälpt mot deras

dermatillomani och jag vill verkligen få pröva NAC men

istället får jag seroquel utskrivet och hur ska man säga till en

överläkare att man vill få testa att äta en antioxidant på en hög

dos innan man går över till mediciner som seroquel vet jag

inte när läkarens enkla svar är, sånt tror jag inte på…