KBT och dess baksida

Jag gillar inte att slänga med etiketter hit och dit för att beskriva en själv, men en skulle kunna beskriva mig som arbetsnarkoman. Mitt liv har i flera år gått ut på att fylla min tid i jobb, aktivistiska grupper och studier. Dessutom vill jag göra alla saker bäst och ha stora ansvar i alla områden. Möten och jobb har blivit ett sätt för mig att bevisa för mig själv att jag är betydelsefull och viktig. Tillslut sa kroppen stopp och den gör det fortfarande i tid och otid. Jag behövde hjälp med att kunna säga Nej och se betydelse i mig utan att behöva producera något för andra. Jag sökte hjälp på vårdcentralen efter två års ignorerande, velande och starka stressymptom. Mina erfarenheter inom vården har varit mycket komplicerad sedan starten i 17års åldern så det är inte helt enkelt att lyfta den luren och bestämma en tid. Alla farhågor och dåliga minnen poppar upp och jag vet att flera kommer komma, tyvärr.

Från den dagen jag bestämde jag att skaffa hjälp trots alla dessa farhågor tog det ett år innan jag fick den hjälp de lovade mig från början. Jag hamnade mellan stolarna. Psykologen på vårdcentralen fick tillslut ett samtal från en nära vän till mig om att dens ansvar är att ge mig hjälp NU och oj, psykologen trodde det redan blivit fixat.
De flera sidorna papper av nummer och personer som en får i handen som en ska ringa runt till ger mig bara mer ångest än tidigare. Jag försöker få ledtrådar och svar om empatisk kompetens och normkritiskt förhållningssätt i psykologernas namn, deras porträttbilder och beskrivningar på hemsidorna. Det hjälper inte heller att jag har en oerhörd ångest att ringa runt till personer jag inte känner, speciellt inom vården och att jag hela tiden hittar andra saker att göra istället för att ringa runt i flera dagar. När jag ska börja ringa vet jag inte vart jag ska börja, för det är så många saker som måste stämma för att jag ska kunna känna mig trygg med personen. Jag vill inte att hen ska fokusera sig på saker som hen tror är anledning till mitt mående bara för att mitt liv går utanför normen på så många olika sätt.

Äntligen fixade psykologen på vårdcentralen en KBT psykolog till mig utan att jag behövde ringa runt, tack vare min nära väns insisterande.
Jag började hos en Psykolog som jag i början fick ett bra intryck ifrån. Hen var mjuk och inlyssnande. Men min trygghet vände snabbt till något helt annat. Hen började ta mer och mer talutrymme och fokuserade sig på att det viktigaste för mig var att köra på som vanligt med jobb och annat i mitt liv och att samtidigt träna mig i att inte bli destruktiv med mina nära omkring mig. Detta blev för mig för mig för mycket krav på en gång. Det var som att prata med mig själv, arbetsnarkomanen, om att jag bara bagetaliserade allt, att jag bara behövde köra på så blir allt bra. Detta slutade i panikångest attacker på jobb (jag jobbar inom förskola, så det är inte jätte kul att behöva springa till personalrummet och gömma sig för att sedan försöka återgå till jobbet med barnen), gråt varje kväll när jag kom hem som också ledde till ännu mer destruktivitet i mina nära relationer för att stressen var så stark och dessutom mer skuld beläggande på mig själva att jag inte klarade det.
Psykologen vägrade se sjukskrivning som en möjlighet och sa till mig att jag får inte träffa en läkare innan jag rådfrågar hen om det. För det som är viktigast just nu är att jag jobbar.

Detta slutade så klart i missär. JAg satt tillslut i hens mottagningsrum helt av domnad och borta i mitt medvetande. Hen sa till mig att jag kan alltid ringa psykakuten om jag behöver det och frågade alltid mig i slutet av sessionen om jag tror att jag kommer överleva tills nästa träff.

Jag beslutade mig för att ringa min psykolog en kväll och säga till hen att jag inte kan fortsätta såhär och det slutade i att hen under nästa träff ursäktade sig, erkände att hen satt förmycket press på mig och beslutade sig för att börja en PTSD behandling (posttraumatisk stresssyndrom). Hen sa att hen tror att jag har PTSD och att vi kommer börja behandlingen nästa gång. Hen sa också att mitt mående kommer först gå ner lite och sedan gå upp igen. Jag litade på hen och började behandlingen.

Det tog endast två träffar och traumatiska minnen spann runt i mitt huvud som orkaner. Jag hade redan ingen grund att stå på pga stressen och denna behandlingen gjorde det många gånger värre. Hen gick igenom starka traumatiska minnen med mig, en ny varje vecka och avslutade de sista fem minuterna med att sätta på en mindfullness skiva och säga till mig att det är viktigt att jag lyssnar på skivan. Jag fick hemläxor att gå igenom andra traumatiska minnen flera gånger i veckan innan nästa träff. Jag klarade det inte. Det gick för snabbt för mig och jag fick inga verktyg att stå på, behandlingen gick ut på att riva upp gamla sår utan att smörja dem med ny behandling.

Det slutade i att jag skrev ett email till hen och sa att jag avslutar behandlingen för annars vet jag inte om jag kommer överleva alls. Hen skrev tillbaks till mig att hen förstår att hen gjort misstag och borde känt av vad jag skulle kunna hantera på ett bättre sätt. Jag fick också reda på att hen är PTP psykolog, alltså första året som psykolog innan en får sin legitimation. Får en verkligen leda i så djupa terapier som PTSD som PTP psykolog?

Jag går nu en gedigen utredning om vilken/vilka diagnoser jag möjligtvis har. Jag har redan väntat i några månader, får se hur länge det tar denna gång innan något händer....

Arbete - funka enligt mallen

Jobbet.
Jag har en komplicerad relation till mitt jobb av flera orsaker.
Jag tycker mycket om yrket i sig, det är ett yrke som inte ser likadant ut från dag till dag eftersom jag arbetar med människor, det har kreativa infall, jag kan aldrig bli färdig utan utvecklas hela tiden.
Men jag har också massa inre kval som ger mig återkommande ångest. Inre strider om att jag inte duger om jag inte presterar något (gärna bäst), jag har inte "lyxen" att kunna diskutera privatlivet på rasten med mina kollegor. Vilket gör att jag inte har samma närhet till mina kollegor som de andra har, då mitt privatliv på flera olika sätt sticker ut från normen;

• Jag är trans (vilket de ignorerar fast de vet hur jag ställer mig till min könstillhörighet)
•  jag lever inte monogamt (har fått kommentarer som inte är så trevliga av kollegor när de hört det).
•  jag är inte heterosexuell
• Jag är queer feministisk anarkist (de tycker mest det är galet tokigt) 
• Mitt jobb eller familjen är inte det ända fullkomliga i mitt liv (????)
• jag är inte psykiskt normal (hög stress, som mitt jobb innefattar, framkallar detta ännu mer) 

Mitt fokus kommer handla om att inte vara psykiskt normal på jobbet och mina kontinuerliga inre strider om hur öppen jag kan, vågar och/eller vill vara.
Jag har under flera års tid på jobb haft starka stressreaktioner med dagliga svimningskänslor, ångestattacker, minnesförluster, känsla för ljud och ljus, svårigheter i att ta in och sortera flera intryck samtidigt etc. Jag har kroniska psykiska grejer som utlöses mest i stress.
Mina ångestattacker kommer oftast på kvällen när jag helt utmattad kommer hem och vill slappna av.

Enligt reglerna så får en inte vara sjuk mer än sex gånger på ett år. Om en har varit sjuk mer än sex gånger så piper det i min chefs dator att en av hens "medarbetare" är i riskzonen för en framtida sjukskrivning. Min chef har då ansvaret att tillkalla till ett rehabiliterande samtal. För mig har denna regel både för och nackdelar, fördelen är att kolla av arbetarnas mående på jobb. Nackdelen är att det har ett ekonomiskt egenintresse för att jag ska ha ett livslångt "friskt" liv, det är inte ett möte där en väns omtanke och empati i samtalet hade varit under annat fokus som kanske; din chef begär för mycket av dig, dina kollegor trakasserar dig osv. De här mötena är väldigt fokuserad på mig själv och vad JAG kan göra för att komma tillbaks till jobb.

Men om jag återkommer till dessa sex dagar som en högst får vara sjuk.
För mig är detta ett typiskt exempel på ännu en privilegierad situation för de psykiskt och fysiskt normala som blir sjuka för förkylning, feber, influensa och andra sjukdomar som är vanliga, jobbiga fast behandlingsbara inom en kort tid, och som oftast inte kräver sjukskrivning (om det krävs sjukskrivning så är det så konkret att en får det), stigmatisering, demonisering och plötslig ångest hos den som tar emot min information om min situation osv.
När en är sjuk med förkylning eller feber så är en sjuk i flera dagar oftast och då förlorar man inte så mycket på att stanna hemma som om en stannar hemma en dag och hela ens dag blir bara den jävliga kalenderdagen = 0kr i lön + ett pip på chefens dator.
sex dagar för en person som endast har "normala" "mänskliga" besvär i kropp och psyke varje år är sex dagar kanske helt lagom. Men för mig som kan få flera panikattacker i veckan så kan de här sex dagarna gå åt väldigt snabbt.

Rent konkret är jag mer på jobbet än mina kollegor. För när jag varit sjuk så har jag oftast varit sjuk väldigt kort för att jag haft en baksmälla från en attack kvällen innan, medan när mina kollegor är sjuka eller vabbar så är de borta hela veckor, men får samma "pip" i systemet som jag. Så sex dagar för mig är inte mycket. Men det är endast jag och andra som är långtids sjukskrivna (oftast av fysiska själ) som får gå på rehabmöte med chefen.
Detta är inte en ren tillfällighet att jag mår dåligt, jag har mått dåligt sedan jag kan minnas och kommer förmodligen ha dessa problem i resten av mitt liv. Jag måste jobba, jag har inga sparade pengar och har än så länge inte lyckats bilda mitt liv utanför det ekonomiska systemet med andra i ett eget uppbyggt kollektivt samhälle, så jag behöver idag få in pengar och jag tycker t.om. om mitt yrke i grunden. För mig är det viktigt att tycka om jobbet i grunden då mitt mående i sig ofta inte är bra, de arbeten jag inte tyckt om rent yrkesmässigt har varit outhärdligt för mitt psyke att klara av och jag har slutat inom kort tid.

Arbete är inte gjort för fysiskt eller psykiskt icke normala.


En annan sak är schema.
På mitt jobb har det varit länge så att "alla" får önska hur de vill anpassa sitt schema utifrån sitt liv och boende. Detta är inte stora justeringar då vi alla behöver vara på jobb under dagen, så det handlar mest om öppningar och stängningar: vem vill ta dem?

De som har barn får alltid första shing. DE HAR JU BARN!! De är väl klart att de ska få det???!!!!
De som får andra shing är de som bort långt borta. DE BOR JU LÅNGT BORTA!! STACKARS DOM ATT GÅ UPP SÅ TIDIGT!!!
De som får tredje ching är de som har ont i   kroppen.
Och sen kommer....nä det finns väl inget mer?

Det här hände senast vi gjorde en schema ändring på jobb (det händer relativt ofta p.g.a. föräldraledighet och folk som slutar). Jag kommer tillbaka från semestern och ser att ett nytt schema är skrivet. Jag börjar titta på schemat och ser att endast jag har flera stängningar i veckan och någon öppning, medan flera andra aldrig har en stängning och/eller öppning. Jag går fram till två kollegor som varit med under förändringen för att fråga dem hur de tänkt. Då får jag svaret:
-ja men den och den har ju barn så de vill ju inte öppna eller stänga
Då frågar jag varför en annan kollega fått samma sak, som inte har en ända stängning, men inte har några barn. Då får jag svaret:
- ja, men hen kanske har ont i magen.
- ont i magen? kroniskt eller? Men jag känner att detta börjar gå lite för långt! Jag har inte fått önska alls och jag har en del grejer också, svarar jag.
- Men nu ska vi inte vara såna och kontra här, det kan faktiskt vara så att hen önskat något för att hen har ont i magen.
Då hade jag lust att kasta alla journaler och alla diagnoser i deras ansikten och bara skrika åt deras monogama skit familjeliv och sina förkylningar....
Jag har inte gett upp och de ska kolla lite till på schemat.

Jag måste ljuga att jag har feber när jag ringer in och sjukar mig. Jag har egentligen haft en ångestattack och inte sovit på natten, är helt mör i kroppen och huvudet nästa dag för att arbeta med människor. Feber är det mest neutrala och godtagbara en kan säga, det blir aldrig ett ifrågasättande eller en stark chock reaktion.

Jag skulle vilja fråga er där ute. Hur gör ni? Med de sex sjukdagarna, med schema, med ansvar på jobb som ni inte klarar av?? Hur får ni psykradikalismen in i arbetet?