Att börja med med medikinet

I somras började jag medicinera mot/för min ADHD. Jag skrev anteckningar om effekt och biverkningar jag upplevde, och tänkte att det kan vara bra för sådana som eventuellt ska börja också, att få läsa. 

Innan medicinering: blodtryck 110/65, puls 70, vikt 70.

20/6
Första dagen med medikinet: 10 mg i kapsel. Tog kl 11. Var *pigg* hela dagen! till 23! Var på seminarium, läste koncentrerat, var på No border camp, sedan 44an. Inte trasig av trötthet NÅGONSIN. På hela dagen.
Lite fladdrig i bröstet.

21/6
Tog tabletten 8:45. Glömde dricka morgonkaffet - var pigg ändå! Fladdret i bröstet känns lite obehagligt.
Efter Röda korset-engagemang i 2 timmar så är jag trött, men inte lika trött som jag brukar. Fladdret är lugnare. Försöker plugga men kan inte koncentrera mig. Var vaken till midnatt, inte onttrött på HELA DAGEN.
Ökad puls, foten ryckte när isäng. Insomningssvårigheter.

22/6
Fortsatt effekt, möjligen lite dämpad, men inget onttrött, och inga märkbara bieffekter. Helt otroligt.

23/6
Idag är effekten mindre. Men jag har fått sån FANTASTISK effekt tidigare. Helt knäppt.
Väldigt lite biverkningar också. Lite fladder men inte mycket, bara då & då.
På ett sätt är det (emotionellt) jobbigt, för det blir så väldigt tydligt att det är en sjukdom när det går att medicinera bort. Mindre jag och mer sjukdom.

24/6
Hjärtklappning och emotionell. Inte mycket märkbar effekt. Det är hemskt jobbigt att gå tillbaka.

25/6
Lite hjärtklappning, mkt trött, dålig aptit.

26/6
Möjligen lite effekt på morgonen/förmiddagen.

27/6
Jag ÄR mer igång på morgnarna. Kommer upp, klär på mig. Men kanske ännu tröttare på kvällarna.

2/7 (2 veckor medicinering) 

Blodtryck 120/70, puls 96, vikt 69

4/7
Ingen hjärtklappning! Inga biverkningar! (Första dagen helt utan hjärtklappningar/hjärtfladder)

5/7
Fick höjd dos (20 mg, kapsel). Dock oro för blodtryck och hjärtklappningar. Tog första tabletten 9, andra 11.

11/7
Det har varit väldigt bra med den nya dosen. Stabilt lugnare och piggare. Men tror att det avtar lite varje dag... Dock bara hjärtklappning en gång. Var hos sjuksköterska idag, hon skrev upp mina värden åt mig:
Blodtryck 120/75, puls 89, vikt 70

17/7
Höjd dos till 30 mg.

31/7
Tagit 20 mg direktverkande + 10 modifierat i ca en vecka (i början efter höjningen tog jag 3x10 modifierat). Fått mycket strul med hjärtklapp o fladder när medicinen kickar in, så igår fick jag råd från en nätkompis att dela upp tabletten, ta halva på morgonen och halva efter 3 timmar. Testar det idag. 

1/8
110/70 blodtryck! Hurra, det går neråt igen! Att dela upp de direktverkande fungerar mycket bättre.

14/8
100/70 blodtryck 83 puls.

3/11 (5 månader med medicin) 

Vilopulsen är fortfarande lite hög, men blodtrycket är lågt och fint igen. Jag är uppe i 50 mg / dag, två kapslar a 20 mg på morgonen och en direktverkande 10-mg vid lunch. Hjärtklappningar får jag inte alls ofta. Jag har minskad aptit och blir snabbare mätt, så jag har gått ner till 65 kg, vilket jag inte är helt bekväm med, rädd att bli ännu smalare. Men det är värt det, för koncentrationen är så mycket bättre, jag blir så mycket mindre störd och trött av alla intryck, jag orkar mer och är lugnare och piggare (en fantastisk kombination!). Förut var jag inne på att "om samhället var bättre/mer anpassat så skulle medicinerna inte behövas", men sen jag fått testa att leva medicinerat så är jag inte kvar där längre.

NPF-utredning

"Följden är att vi måste bekräfta vad en del sociologer ständigt hävdar: det finns inte något sådant som en normalpsykologi med giltighet för hela mänskligheten."

      Karen Horney 

Var  iväg för det avslutande samtalet i en NPF-utredning (Neuropsykiatriska funktionshinder - ADHD - ADD - Autismspektrumstörningar och Tourettes syndrom med mera). Jag har vissa problem som påminner om Aspergers syndrom och därför  så satte de mig att utredas i en sådan. Utredningen var ganska lång och jag vet inte vad jag ska säga om den egentligen. Det lustiga var att alla psykologer/läkare som jag träffade utanför utredningen var 100% säkra på att jag hade Asperger. Enligt utredningen var det dock inte så säkert. Visst, det fanns vissa tecken - men eftersom jag hade för höga resultat på den verbala delen av ett så kallat Wais-test så tyckte de att det inte kunde vara det. Väldigt höga resultat för övrigt - bara 1% av befolkningen har högre. Jag tror jag ska börja tro på intelligenstest nu... :) Nej, de har faktiskt ingen betydelse. För att förklara varför jag mår så dåligt som jag gör så gav de mig i stället två andra diagnoser, Generellt ångestsyndrom (som jag själv misstänkt länge att jag har även om jag vet att det är en slaskdiagnos) och Tvångsmässig personlighetsstörning. Jag ska således tillbaka in i den vanliga psykiatrin och försöka få hjälp där på något sätt. Troligtvis medicinering och kanske typ KBT - vi får väl se vad som händer. 

På ett sätt känns det skönt att inte få en diagnos inom NPF-spektrat - det kan ge ju problem med körkort och annat - men samtidigt vill jag ju ha en så ackurat beskrivning av mina problem som möjligt. En vill ju gärna tro att det ska finnas en beskrivning av ens sjukdom (symptomen) och sedan en beskrivning av de bakomliggande orsakerna. Typ - "du kan inte gå för att du brutit benet." Tyvärr fungerar ju inte  psykiatriska diagnoser så. Huruvida jag nu fått en ackurat diagnos nu eller ej vet jag inte. Men - de var i alla fall trevliga när de gav mig svaren. Det kan en ju inte alltid hoppas på. Även om jag inte är hundra på att "sanningen" riktigt kommit fram ännu. Precis som Karen Horney skriver i citatet ovan så är de här generella kategorier tämligen sköra. Vill du fördjupa dig mer i Horneys tänkande (som är från 30-50-talet men fortfarande ibland aktuellt), så rekommenderas denna länk.

ADHD-utredning

Vi har fått en text insänd. 

Jag vill berätta om ett möte med svensk öppenpsykiatri under min ADHD-utredning under vintern 2011. Överläkare R fräste, himlade med ögonen, hade ett hotfullt kroppsspråk, var nedlåtande och elak och ställde irrelevanta och respektlösa frågor.

En av mina föräldrar fick ADHD-diagnos i vintras och jag började misstänka att jag har det också. Så jag sökte hjälp på traktens öppenpsykiatriska mottagning, där jag fick kontakt med en psykolog som var mycket bra. Jag genomgick en screening för flertalet psykiska sjukdomar och personlighetsstörningar med henne. Efter tre samtal ansåg psykologen att en neuropsykiatrisk utredning skulle vara nästa steg, men det beslutet måste fattas av en överläkare, så därför hade jag och min psykolog ett möte med honom.

Överläkare R var kall, förvirrande och det kändes som att han ville sätta dit mig, snarare än att förstå mina problem och hjälpa mig. Han pratade betydligt mer än jag under mötet och han gjorde ingenting för att få mig att känna mig bekväm. Jag är förskräckt att en sådan person kan arbeta på en psykiatrisk mottagning, jag mår ändå ganska bra, men tänk deprimerade, ångestfyllda människor som möts av denna mans misstro, anklagelser och föraktfullhet?
Jag önskar att jag hade kunnat spela in vårat samtal. Istället skrev jag ner mina upplevelser direkt när jag kom hem efter mötet.

Han inledde med att säga att ADHD är alldeles för överanvänt som diagnos, att alldeles för många vuxna diagnostiseras med det.

Han var kall. Han använde massor av härskartekniker. Avbröt mig. Himlade med ögonen. Sa ”nej nej nej nej” (som i ”så är det inte alls”).

Han var svår att förstå. Jag vet inte hur jag ska beskriva hans sätt att ställa frågor... Dels var det massor av frågor efter varandra, så att när han till slut tystnade visste jag inte vad jag skulle svara på. Detta förklarade han sedan att det var för att se hur jag kunde hänga med.
Sedan var det också att de var liksom, för öppna. De gick inte att svara på, jag visste inte vad jag skulle säga.

Exempel på frågor:
Han: ”Din pojkvän, vad tycker han om dig?”
Jag: ”På vilket sätt? Han tror ju också att jag har ADHD…”
Han (argt): ”Men! ADHD ADHD ADHD! Tycker han att du fungerar?”

Han: ”De här kläderna, vad vill du med dem?”

Han: "om du inte får en diagnos, vad ska du göra?"
Jag: "vadå, vad ska jag göra?"
Han: "ja, vad ska du göra!"

Jag försökte förklara att jag fick svårt att svara på hans frågor för att han kändes hotfull och ställde frågorna på ett väldigt svårt sätt. Han lyssnade inte alls. Jag sa att det inte kändes som han var intresserad av mitt bästa – då himlade han med ögonen. Jag påpekade det, och då sa han:
”Vi är olika! Alla är olika! Jag tittar på dina kläder, du tittar på mina kläder, jag gestikulerar, gestikulerar du?”
”va, ja, ibland?”
”men du gestikulerar inte nu”
”eh, nej?”
”Men du måste respektera mig för att jag gestikulerar”.

Han gjorde en missnöjd min när jag svarade att jag var bisexuell (varför frågade han ens om jag var hetero?), och frågade om min pojkvän skulle tycka att det var okej om jag hade en tjej och en kille samtidigt.
Han frågade om hur ofta vi har sex, om jag är omättlig.
Han frågade om jag gillar BDSM, jag sa typ att
"nej, inget avancerat, men vadå, skulle det vara en del av sjukdomsbilden menar du?"
"Ja, såna där som binder och piskar och tar strypgrepp tills man tuppar av, bajsar och kissar på varandra - det är ju sjukt, det är inte normalt, det är ett självdestruktivt beteende".

Han sa att bedömt på min klädsel så hade han trott att jag hade aspergers (!), men det hade han uteslutit nu, likaså att jag var psykopat och många, många andra diagnoser.
Och att eftersom jag kunde sitta still och fokusera den timmen som samtalet var, så har jag inte ADHD.

Han sa att jag inte hade ADHD för att jag klarat skolan bra. Jag sa att det finns många med ADHD som klarat skolan, och pekade på de saker som hjälpt mig – bra lärare som bland annat lät mig sitta på borden och virka under lektionerna. Då fräste han att vi inte pratar om alla andra utan om mig. Psykologen sa då att det finns rön som visar att flickor med ADHD ofta klarar skolan bra.
Han sa att jag inte hade koncentrationssvårigheter för att jag varit koncentrerad under hela mötet. Jag försökte förklara att ja, jag kan koncentrera mig en timme, speciellt eftersom jag inte behövt vara koncentrerad tidigare på dagen (eftersom jag inte hade varit på jobbet), men jag upplevde inte att han lyssnade alls.
Han tyckte att eftersom jag kommit i tid till mötet idag så brukar jag inte komma försent, trots att jag kommit för sent till psykologen på ett av fyra besök, och förklarade att idag hade jag som sagt inte gjort något annat, och ställt klockan för att komma iväg i god tid. Att jag har hittat vissa hjälpmedel som hjälper mig att uppfylla normer i samhället ofta (exempelvis komma i tid till viktiga möten) betyder ju inte att jag inte har problem.

Någon gång i mitten av samtalet sa han att jag inte skulle få någon utredning utan att jag skulle få gå hem och fundera. Jag förstod ingenting. Uppenbarligen inte psykologen heller, för hon sa:
”Du, Reza, jag är inte säker på att jag förstår vad [mitt förnamn] ska fundera på?”
Då bytte han ämne, tror jag, jag minns inget svar iallafall.

Jag kände mig väldigt utlämnad.
Apropå att jag grät så sa han "vad handlar det här om? det handlar om att du blir avvisad."
"Nej" sa jag "det handlar om att jag kommer hit öppen och sårbar och människan som har makt över mig-" "NEJ NEJ NEJ" avbryter han. "Jag har ingen makt över dig. Du kan gå till vilken psykmottagning som helst, du kan gå till en privat klinik”

Jag ifrågasatte hans sätt att strängt, hårt, hotfullt ställa frågor. Han svarade: ”Jag ser ju nu att du är emotionellt instabil, du gråter. Hur skulle jag annars få veta det här?” (gestikulerar)
Min tanke är: genom att skapa tillit och fråga personen. Eller prata med psykologen, som mycket väl visste det redan, efter våra tre samtal. Att skapa en krissituation för mig där jag gråter genom tre fjärdedelar av vårat samtal kan ju knappast vara hur svensk psykvård ska vara.

Han sa ”jag tar ansvar för patienten genom att inte bara ge dem den diagnos de kräver, jag undersöker.”

Jag sa: "Jag känner inte att du har gjort NÅGONTING för att jag ska känna mig bekväm. Tycker du att du har gjort det?" Det var någon gång i slutet. Han svarade inte.

I slutet av samtalet sa han också ”Bevisa för mig att du har ADHD då!”. Jag var så trasig, gråten och utmattad så jag orkade inte, kunde inte säga något. Jag vände mig mot psykologen – som ju pratat med mig i tre omgångar och höll i papper där det stod vilka problem jag har.
Då sa han: ”Gråt inte, titta inte på henne, prata med mig!”
Sen började han fråga vad jag skulle göra om jag inte fick diagnos. Då sa jag:
"Jag vet inte. Jag blir glad om jag får en _utredning_, jag bryr mig inte om diagnosen, är nöjd om jag blir diagnostiserad med att INTE ha adhd".
"vad gör du då?"
"vadå, gör?"
"vad gör du om du inte får diagnosen adhd?"
"tja, jag vet ju inte hur det fungerar, men jag tänker mig att om jag har sökt hjälp, och ni har konstaterat att jag har problem, så att jag får en utredning, och sen visar det sig att jag inte hade adhd - då ANTAR jag (men så måste det ju inte vara) att ni inte bara släpper mig, utan då antar jag att en psykiatrisk mottagning försöker hjälpa mig på ett annat sätt, eftersom ni redan konstaterat att jag har problem, och de försvinner ju inte bara för att jag inte har ADHD".
"Då ger vi dig en utredning. Inte för att du gråtit dig till det, inte för att du hotat mig (på ditt sätt)" (jag förstår inte vad han menade med det) "utan för att bevisa för dig att du inte har det, så kan vi hjälpa dig sen".

Både jag och psykologen blev mycket förvånade och var inte säkra på att han menade allvar, så psykologen sa trevande ”Så… [mitt förnamn], då får du en utredning, och så ser vi vad som händer efter  det…”.
Jag bad att få prata med psykologen en stund själv när mötet var klart för att få gråta ut lite och för att få veta hur det skulle gå till framöver.
När överläkaren gick sa han ”Vi ses igen”, och det kändes verkligen som ett hot.

Ungefär denna text skickade jag till den högsta chefen inom psykiatri i Stockholm. Jag fick vänta länge, men fick träffa en ny och underbar läkare - och jag fick ADHD-diagnos. Den nya läkaren, som var NPF-specialist, sa att de neuropsykiatriska testen visade mycket tydliga, samstämmiga tecken på ADHD. Överläkaren arbetar inte längre på den mottagningen, men jag vet inte varför eller var han jobbar nu.