Typ 100 000 kr down the drain nästan

Yes - Irrelephant FTW!

Jag har under sommaren gått igenom en lång neuropsykiatrisk utredning. Den har varit omfattande och jobbig både för mig och för det landsting som betalat den. Jag har ingen siffra på vad den kostade egentligen - men jag antar att den gick på minst 100 000kr. Vi kan använda den siffran eftersom den verkar någorlunda rimlig. Om jag inte går för lågt eller högt (kommentera gärna om du vet!)?  Utredningen kom i alla fall fram till att jag inte har något neuropsykiatriskt funktionshinder - men fyra andra ganska allvarliga psykiatriska diagnoser.

Är det här verkligen intressant längre? När verksamheten ändå är så
dålig? Legitimation säger ju mer om systemets krav än om
individens prestanda.

Efter detta ska jag utredas för eventuell KBT och har fått träffa en psykolog för detta. Hen verkar rätt trevlig men jag reagerade ganska starkt på en sak han sa. Hen hade tittat på mina alldeles nya och färska diagnoser som kostat massa med pengar att utreda och säger "Det där säger ju egentligen ingenting - det är så individuellt". Jag är väldigt kritisk till psykiatrin själv, men om en psykolog på samma landsting inte vill använda sina kollegors utredning så undrar jag lite var de är på väg. En oro som jag själv som patient helst vill slippa. En oro som jag redan hade på ett annat plan. Jag tror inte att KBT kan hjälpa mig eftersom jag inte har tid med den. Jag har ganska många åtaganden, ekonomiskt ansvar för andra individer och kan inte stanna upp. Det är ekonomiskt och socialt omöjligt. Att göra den här utredningen var jobbigt bara det - och väldigt dyrt för landstinget. Jag vill inte slösa skattepengar på det här sättet. Ändå förstår jag att psykologen som kanske ska ge mig KBT är kritisk till DSM/ICD - det är jag också! Men HUR FAN SKA NI KUNNA HJÄLPA MIG OM NI INTE VET VAD NI GÖR (och erkänner det dessutom)! Jag har träffat grupper av pundare som haft mer ensade åsikter än de här människorna. Och då är det fan något som är fel. Bränn alla jävla legitimationer - det är bara ynka grundutbildningar inför ett arbete utförd i en patetiskt jävla verksamhet som slösar våra pengar.

Ska det vara flummigt kan vi lika gärna köra hårt.
Vi skulle nog ha roligare då också.

NPF-utredning

"Följden är att vi måste bekräfta vad en del sociologer ständigt hävdar: det finns inte något sådant som en normalpsykologi med giltighet för hela mänskligheten."

      Karen Horney 

Var  iväg för det avslutande samtalet i en NPF-utredning (Neuropsykiatriska funktionshinder - ADHD - ADD - Autismspektrumstörningar och Tourettes syndrom med mera). Jag har vissa problem som påminner om Aspergers syndrom och därför  så satte de mig att utredas i en sådan. Utredningen var ganska lång och jag vet inte vad jag ska säga om den egentligen. Det lustiga var att alla psykologer/läkare som jag träffade utanför utredningen var 100% säkra på att jag hade Asperger. Enligt utredningen var det dock inte så säkert. Visst, det fanns vissa tecken - men eftersom jag hade för höga resultat på den verbala delen av ett så kallat Wais-test så tyckte de att det inte kunde vara det. Väldigt höga resultat för övrigt - bara 1% av befolkningen har högre. Jag tror jag ska börja tro på intelligenstest nu... :) Nej, de har faktiskt ingen betydelse. För att förklara varför jag mår så dåligt som jag gör så gav de mig i stället två andra diagnoser, Generellt ångestsyndrom (som jag själv misstänkt länge att jag har även om jag vet att det är en slaskdiagnos) och Tvångsmässig personlighetsstörning. Jag ska således tillbaka in i den vanliga psykiatrin och försöka få hjälp där på något sätt. Troligtvis medicinering och kanske typ KBT - vi får väl se vad som händer. 

På ett sätt känns det skönt att inte få en diagnos inom NPF-spektrat - det kan ge ju problem med körkort och annat - men samtidigt vill jag ju ha en så ackurat beskrivning av mina problem som möjligt. En vill ju gärna tro att det ska finnas en beskrivning av ens sjukdom (symptomen) och sedan en beskrivning av de bakomliggande orsakerna. Typ - "du kan inte gå för att du brutit benet." Tyvärr fungerar ju inte  psykiatriska diagnoser så. Huruvida jag nu fått en ackurat diagnos nu eller ej vet jag inte. Men - de var i alla fall trevliga när de gav mig svaren. Det kan en ju inte alltid hoppas på. Även om jag inte är hundra på att "sanningen" riktigt kommit fram ännu. Precis som Karen Horney skriver i citatet ovan så är de här generella kategorier tämligen sköra. Vill du fördjupa dig mer i Horneys tänkande (som är från 30-50-talet men fortfarande ibland aktuellt), så rekommenderas denna länk.

Diagnos X ?? - När DSM-IV diagnostisering inte räcker till

Jag har blivit omdiagnostiserad många gånger sedan jag var 16år och fick min första depression. Läkarna har i början varit lika säkra varje gång men alltid slutat i tvekan. Jag har varit en patient som är svårdiagnostiserad. En som inte passar in i mallen av DSM-IV diagnostisering. Ena året var det psykos. Då trodde de jag hade vanföreställningar för att jag var så paranoid och onåbar. Jag var mest rädd för alla påhopp jag vardagligen var med om som könsöverskidare. Så rädd så att jag till slut blev överkänslig och paranoid när jag inte ens behövde det. Men tanken av att min paranoia bottnade i en verklighet av transfobi slog inte läkarna. I mina journaler kan jag läsa ” beskriver hänsyftningstankar, ringhetsidéer, vanföreställningar om eget misslyckande samt kroppsliga vanföreställningar och hallucinationer.”

Jo, jag trodde väldigt lite på mig själv och tanken av att någonsin bli älskad trotts mitt könsuttryck utanför normen och min avvikande sexuella läggning gav mig djupa depressioner och ännu mer inre hat. Sen fortsatte diagnoserna ramla ut: schizofreniform, psykosnära personlighetsstörning, borderline, sensitiv paranoid grundpersonlighet, utvecklingsstörning, ångestattacker, torettes syndrom, regressionsstadium, självdestruktiv, tvångsvård, svår depression, livskris, andra specificerade fobier, oklar diagnos, traumatiserad ”flicka”, PTSD, paranoid personlighetsstörning m.m.
3/4 av alla diagnoser fick jag reda på genom hemskickade remisser jag beställt flera år efteråt och 1/4 fick jag snabb kommenterat på måfå bland en massa annan info. Jag skyndade mig hem efteråt och googla fram info om diagnosen med länk till sidor av alla möjliga slag. Det kändes till slut som att läsa dagens diagnos istället för dagens horoskop. Alla diagnoser passade in om en bara ville det...precis som horoskopens syndrom. 

Det är som att bedömarna jag mött endast sett mitt skal och mina reaktioner men vägrat lyssna på min vardag och mitt bagage. Jag var i flera år tablettberoende och gick i en daglig apati för min omvärld. Det ända jag ville var att sova. Jag kunde bli så trött att jag fick släppa matkassarna i butiken för att springa hem till sängen i akut-trötthet. Under studierna kunde jag somna mitt i en spännande föreläsning fast jag ville så gärna lyssna, men ögonen ville liksom inte hålla sig uppe. Jag fick starka mardrömmar på nätterna och blev beroende av tabletter som en egentligen inte får ta mer än två veckor. Jag fick dom utskrivna år efter år.

 

Men visst var det skönt att ta tabletter. Jag brydde mig inte lika mycket om all vardagstrackassering med blickar, skratt, hot, viskningar, ifrågasättning, intervjuer av okända människor om min könsidentitet både på gatan, på jobb, på klubb, i affären, i familjen och i bussen...jag brydde mig inte heller om konstruktiv kärlek och hamnade om och om igen i destruktiva relationer där droger, hemlöshet och våld både psykiskt, fysiskt och sexuellt var en vardag. Det var jag inte rädd för, våld och förakt av mig som person var ändå sådant jag kände till sedan barnsben. Det kan ibland kännas som att läkarna som diagnostiserat mig sitter med en stor bibelbok framför sig, och så fort jag öppnar munnen letar de fram en diagnos från sitt index och ger mig fem förslag på olika tabletter jag kan ta. Jag har slängt mina tabletter i papperskorgar. En gång på stranden som hemlös, en gång i papperskorgen vid ICA och en gång i en plastpåse för att spara dom till en skulpturidé gjord av tabletter. Nu är jag ännu en gång tillkallad till psykosenheten. Ännu en gång för att bli utredd. Undrar vad det kan bli nu?

Ibland undrar jag om jag hade fått alla dessa diagnoser och tabletter om jag passerat som en ”normal” kvinna/man, om jag som ungdom hade medelklass bakgrunden och retoriken att tala för mig, om jag hade blont hår och mer svenskt utseende, om jag hade ”finare” kläder, om jag fått behandling för att tycka om mig själv och klara av att stå på mig i vardagen? Men det funkar ju inte för läkemedelsbolagen...då får de ju inga pengar! Och då behöver samhället plötsligt mer vårdalternativ oj oj oj...det kostar. Men jag ska inte klaga! Jag har fått gå på den fantastiska vårdgarantin som ska hela mig på 8 gånger! tackar tackar....Jag har levt mestadelen av mitt liv förtryckt av könsmaktsordning, patriarkat, heteronormativitet, våld och rasism. Men äntligen så kommer KBT lösa ALLT på 8 gånger! YEY! Och vet du hur en gör?! Jo det e bara att andas, slappna av, lyssna på en mindfullness skiva i slutet av psykologsessionen, uppgifter och åter uppgifter som skapar prestationsångest och ångestattacker på jobbet, men men, det är den ända vägen ut till ett normalt liv, och sist men inte minst: kom ihåg att det ligger hos DIG och din inställning och INTE på samhället!!.......