söndag 9 september 2012

Dermantillomani - En mani till huden


Vi har fått en text om Dermatillomani insänd till bloggen. Läs, det är den värd.





Inledning

Dermatillomani är ett okänt begrepp bland dem flesta om inte

alla läkare idag. Det vill jag försöka ändra på genom denna lilla 

text. Även om Dermatillomani inte finns beskrivet mycket i 

sverige så finns det många som lider av denna sjukdom. Många 

söker inte hjälp och plågas i tysthet. Andra söker hjälp men får 

gång på gång möta ovilja och okunskap från vårdens sida. Hur 

många som är drabbade är svårt att säga då vi är stora 

trollkonstnärer när det kommer till att dölja ärr och vår skam 

över vårat beteende gör oss tillbakadragna och tysta om vad vi 

går igenom. 


Att söka hjälp för derma är ett stort steg för många och 

sjukdomen har antagligen tagit sitt grepp om patienten för 

länge sedan. Eftersom att dermatillomani är så okänt i vården så 

får patienten ofta hitta till sin diagnos själv. Detta kan ta många 

år till och med decennium. När man till slut förstått att det man 

lider av har ett namn så kommer nästa kamp. Att få andra att 

förstå, få hjälp. 

Som patient med dermatillomani möts man ofta av ovilja från 

sjukvårdens sida. Lusten att lära sig om ett nytt begrepp verkar 

inte finnas och all nyfikenhet är som bortblåst. Man blir gång på 

gång mött med oförståelse och nerslagen är många. Att stå 

stark då är svårt. Men nu efter 15 år är i alla fall jag redo att ta 

fajten med dem lärda.





I blame myself, but the blame lies on you


Det är svårt att fängsla in dermatillomani i en box. När man

försöker så hamnar det ofta under OCD, självskadebeteende,

BDD, beroende, ADHD som några exempel. Som med mycket

annat så spelar både miljö och arv mycket stor roll för att

utveckla detta handikapp som jag kan tycka att det är.

Personligen vill jag inte att någon box ska upprättas då jag anser

derman vara mångt och mycket mer än vad som ryms inom

små snara linjer.

OCD, dermatillomani har en stark koppling till ångest. Det är en

ångestdämpande åtgärd som lugnar men det är dessutom

ångestframkallande i efterhand. Den ångestdämpningen man får

genom att klämma och riva den får motsatt effekt när man

sedan ser hur man har rivit upp finnar, sårskorpor, ärr och

framkallar då i många fall känslor som skam och socialfobi.

Det som skiljer derma. patienter från vanliga finnklämmare kan

man nog säga är oförmågan att stoppa sig själv, bristen på

kontroll, och tiden och skadan man utsätter sig för. Dessutom

så drabbar derman inte bara patienten utan även närstående och

arbetsplatsen som bara några exempel.


Tidsuppfattningen blir ofta störd under en derma session, en

timme kan kännas som tio minuter. Det kan leda till för lite

sömn vilket i sin tur förvärrar saker. Många timmar per dag kan

gå åt att medvetet underhålla sig med detta och därtill kan

timmar läggas till där patienten är omedveten om sina

handlingar. Det kan tex. Vara framför tvn på kvällen, under en

föreläsning eller vid ett samtal. Fingrar som trevar över armarna

och letar ojämnheter, naglar som river bort hud flagor i

hårbotten osv.

Många upplever ett slags tillstånd som liknar trans. I detta

tillstånd upplevs oftast inte smärta som ett problem. Det kan

göra att man kanske gräver djupa hål i ryggen eller till slut dragit

bort en hel nagel från tån och frånvaron av stark smärta kan

göra att man inte stoppar sig i tid. Men ibland kan man känna

en stark smärta och ändå inte kunna stoppa sig själv. Jag har

många gånger varit nära att svimma av smärta men viljan att få

ut det som jag känner under huden är det som driver mig att

fortsätta. Detta är inte alls njutningsfullt. Smärtan kan också

uppkomma i rygg, fötter, speciellt då man kanske står en eller

två timmar i sträck på tå, framlutandes över handfatet. Smärta

och sträckningar efter att ha töjt och böjt armarna för att nå alla

ställen på ryggen. Nacksmärtor och kramp i olika kroppsdelar.

Jag har personligen tappat känseln från axeln, armbågen ner till

fingertopparna flertalet gånger. Ibland så illa att det tagit dagar

innan jag fått tillbaka normal känsel. Men hittills har inget

lyckads stoppa mig utan jag härdar ut tills jag känner mig

“nöjd“.


En del patienter med derma har även ett självskadebeteende,

ibland kan även derma ses som ett självskadebeteende. Vilket

det på några sätt kanske är om än inte i det traditionella

utförandet.


Personen kan riva, klämma, trycka, nypa, bita, dra bort hud med

eller utan tillhyggen. Förutom att använda sina händer så kan

det tillkomma olika tillhyggen så som saxar, nålar, pincetter ofta

i syfte att få ut något från kroppen, en hårsäck, en pormask, eller

hård hud runt tex., naglar. Hur man som, patient utför sina

ritualer skiljer sig givetvis åt. Även varför man gör det och när,

hur osv.


Det går att se vissa samband mellan derma och BDD. Det finns

en lust att få huden perfekt. Att se bra ut. En perfektionist.

Mobbning eller kommentarer om tex. finnar kan leda till att

man börjar titta under lupp på sitt utseende. En pormask kan

kännas som en vulkan. Skev självbild är vanligt och det monster

som man föreställer sig skapar man tillslut efter år av

klämmande. Man får svårigheter socialt, förhållanden blir svåra

att tänka sig för en del, man tackar nej till inbjudningar, varma

sommar dagar får sminket att rinna bort så dessa kanske

tillbringas inne och svalkande bad är få förunnade.


Dermatillomani vs världen.

Det är viktigt att ta dermatillomani på allvar. För att något ska

tas på allvar så krävs ju ofta en ekonomisk vinst. Det finns det

här. Om man kunde rikta den energi som personer med derma

har, den uthållighet och noggrannhet visst skulle samhället

vinna på det. Som det ser ut nu finns lite eller ingen hjälp att få

för en derma patient. Arbetet kan bli lidande, skolstudier når

inte sin fulla kapacitet. Man avbokar, kommer för sent eller

kanske måste gå iväg för att klämma på jobbet.


Även familj och vänner kan bli lidande. Man kanske tror att

detta är något man mest utsätter sig själv för. Men många

gånger kan både partner, barn och husdjur få känna på hur det

känns att bli klämda på. En vanlig orsak är obehaget av att

känna ojämnheter i huden. När man då lägger sin hand på ens

partners eller barns axel kan det vara svårt att låta bli. Jag har

många gånger upplevt en ilska när jag blivit stoppad från att pilla

bort en finne eller skorpa på någon. Ser jag en pormask så ser jag

bara den. Bönar och ber om att få ta bort några. I verkligheten

så skulle det antagligen handla om timmars av klämmande

innan jag skulle känna mig nöjd.


Dermatillomani är väldigt beroende framkallande i sin

dubbelhet. Därav blir det så svårt att sluta. Förutom att man

hatar sig själv för det man gör. Ångesten och skammen som

följer. Ärren som inte försvinner och allt det goda man missar i

livet så är det en njutning. Varje liten sak som man lyckas få ut

ur kroppen blir som en liten present. En present som man

känner lycka över en present som man gärna studerar och

känner på. Det är en hobby som kommer till under trisstes och

understimulans. Ett uppiggande motmedel när tröttheten slår

till eller en lugnande vän i stormiga tider. Det går inte att

förklara derman under enkla titlar. Den har så många

pokeransikten. Inte ens dem glada dagarna. Dem dagar man har

massor att se framemot kan ibland bli dem värsta dagarna.

Komplimanger kan driva en till spegeln. Du går aldrig säker från

dina egna händer. Ofta blir det ett bakslag om du håller emot en

dag så tar du ut dubbelt så mycket nästa dag istället. Föreställ

dig att det riktigt ordentligt kliar någonstans på kroppen, men

ajabaja inte röra, samma ångest känns i kroppen när man tänker

inte pilla, inte pilla, det är nästan som om man kan känna hur

porrmaskarna vill bryta sig ut.


Jag skulle vilja samla alla pormaskar och hårsäckar i en glasburk.

Dermatillomani är inte något exklusivt beteende för människor.

Det drabbar även andra djur. Jag kan känna inom mig att det är

en djurisk instinkt inom mig som gör att jag vill utföra detta. En

grottmänniska som letar loppor. Jag känner mig samhörig med

apornas grooming på varandra och jag kan känna mig

avundsjuk på att dem får sitta och pilla på varandra dagarna i

ända.

Förutom denna instinkt att hålla huden i schack så finns en

ärftlighet i det hela och ofta har fler i familjen liknande problem.

Själv har jag en syster som lider av Trichotillomani. Precis

samma sak som derma fast man går på håret och det är inte lika

bortförklarat som derman är. Hon tuggar även på sin tunga som

egentligen är hennes stora bekymmer, en tredje variant av

denna mani. Någon hjälp har hon aldrig fått. Jag har en släng av

tricho och en längtan att tugga eller bita i hud. Varför tricho är

så välkänt och accepterat och derma inte är vet jag inte. Kanske

för att det är enklare att skylla på omständigheter som tex.

Acne. Jag tror personligen inte att det finns någon skillnad

mellan, hårryckande, tuggande, och pillande. Bara olika

tillvägagångssätt för samma problem.


För att utveckla derma tror jag att det behövs en extra

ingrediens. Miljön. Många jag talat med som lider av denna

sjukdom har minne av att dem utvecklat den i samband med att

dem levde under någon slags stress. Det kan varit en förälder

som varit livshotande sjuk, en förälder som dött, övergrepp och

svåra familjeförhållanden där barnen har levt under så stark

stress att det inte har kunnat hanteras av barnet. Där kommer

derman in som en livräddare, ångestdämpare. Du kan fly från

verkligheten. Du kan låsa in dig på toaletten i flera timmar. Du

tar kontrollen över något. Ingen kan nå dig eller skada dig.

Ingen kan trycka ner dig. Du är i ditt space, din tankeruta. Det

blir ett sätt att hantera känslor på, relationer, konflikter till och

med sköna känslor och komplimanger hanteras därigenom.

Understimulans som leder till en stimulerande handling eller

kanske är det en handling som leder till understimulans.


Men är det inte bara acne ändå?


Nej. För att förtydliga detta ska jag dela lite hemligheter.

Nämligen var man kan klämma som dermapatient men som

man aldrig pratar om. Överallt på kroppen finns ställen där

saker och ting kan komma ut. En lycka för oss med derma.

Insidan av näsvingarna är fyllda med överraskningar.

Ögonlocken, Precis på ögonlockskanten där man så lätt får

små varfyllda blåsor. Läpparna, le brett och det uppenbarar sig

vita mindre eller större områden som är fullt möjliga att

klämma ut. Brösten, inte bara brösten utan vårtgården

bröstvårtan. Där finns det rikligt med presenter dolda under

ytan. Tyvärr är det lika lätt att få infekterade bröstvårtor och

vårtgårdar. Risken där är väl dessvärre också att infektioner kan

sprida sig i mjölkgångarna. Sen så har vi underlivet kvar. Till

och med blygdläppar. När jag var ung trodde jag dem vuxna sa

porrmaskar, kanske var det där det började. För vem vill

kopplas ihop med porrmaskar…


Ofta förundras läkare över hur man kan nå till hela ryggen.

Viljekraft. Det är det som behövs. Jag får ta hjälp av min andra

hand för att dra i armen så den når. Det är nästan så att man

drar axeln ur led bara för att komma åt överallt. Problemet

med ryggen är att man inte ser vad det är man känner. Det har

slutat med blodiga händer som gräver efter något som den

aldrig får bort. Kanske ett ärr eller ett födelsemärke. Man

gräver tills fingrarna är röda. Täcken och lakan är fläckigt och

ibland växer såren fast i kläderna. Att leva med dermatillomani

är ett helvete.


Du ska få en uttorkande kräm

Men nej tack. Torka inte ut min stackars hy mer än vad den

redan är. Ge mig oljor istället. Hudkräm till en jobbig

hårbotten. Min hy är så utsatt redan att inget vinns på att

torka ut den. När den blir uttorkad kommer ofta bölder

istället för finnar. Huden behöver tas om hand om. Skäm bort

huden. Du är viktig, du är värdefull. Hemmaspa varje dag, det

är bra mot derma. Näringsrika krämer och oljor. Kompenserar

all den naturliga smörjningen som vi så krigiskt har fört ut.

Jag har blivit överkörd av överläkare som försökt tvångs

utskriva uttorkande kräm trots att jag tackat och sagt nej tack.

Ingen vill höra på mig när jag berättar vad som är fel. Alla vill

dra sina slutsatser. Har jag inte acne så har jag tvångssyndrom,

har jag inte det så har jag BDD. Många som lider av

dermatillomani lider även av andra sjukdomar, det ska man

självklart inte glömma. Man kan må så dåligt att man får

självmordstankar. Men därför tycker jag att det är extra viktigt

att ta denna problematik på allvar och faktiskt ta reda på

information om den senaste forskningen. Jag har under mina

träffat en läkare som känns till termen. Det var som en mindre

orgasm att faktiskt få ett - ja, det vet jag vad det är.


Jag tror inte på sånt

När man inte får hjälp så får man hjälpa sig själv. Det finns

nätverk där man kan få stöd av andra i samma situation. Dock

blir språket ofta engelska. Förutom KBT, DBT, SSRI, och olika

antibiotikum så kan man leta efter andra tips på hjälp.


NAC, N-acetyl cycteine, i sverige använt som slemlösande.

Men det är en stark antioxidant som renar kroppen från fria

radikaler, jag kan tycka att NAC borde tittas över av läkare i

Sverige. Det finns indikationer på att det skulle kunna hjälpa

mot trichotillomani vilket då naturligt borde verka lika

fördelaktigt för dermatillomani. Jag har pratat med dem som

anser att NAC är det enda som hjälpt mot deras

dermatillomani och jag vill verkligen få pröva NAC men

istället får jag seroquel utskrivet och hur ska man säga till en

överläkare att man vill få testa att äta en antioxidant på en hög

dos innan man går över till mediciner som seroquel vet jag

inte när läkarens enkla svar är, sånt tror jag inte på…

30 kommentarer:

  1. Oj vad jag känner igen mig i en massa av dessa besvär!!Oj oj oj. Tack för att du delade med dig detta.

    SvaraRadera
  2. Tack för era ord! Dem värmer <3 Jag kan tillägga att på engelska är det vanligaste ordet som används för detta Skin picking. Det finns stängda grupper på fb om man känner att detta är något man lider av, sök bara på skin picking så borde det dyka upp. En annan sak jag glömde ta med i texten. En stor del av dem som lider av detta äter även det dem pillat bort. Detta kallas för dermatillofagi. Enligt wikipedia är det 3% av befolkningen som har dermatillomani, och 50% av dem äter huden. Detta finns även bland dem som rycker hår, men dem äter då håret eller hårsäcken istället. http://sv.wikipedia.org/wiki/Dermatillomani

    SvaraRadera
  3. Jag har förbättrat den något nu och dessutom tagit bort alla man och använder istället hen, den och en. Om någon vill ha en kopia på den nya versionen på PDF för att ha själva eller skriva ut och plantera på tex psykiatriska mottagningar så säg bara till :)

    SvaraRadera
  4. Mycket bra text, skönt att för en gångs skull få läsa om det på svenska! Jag känner igen mig i allt, och har provat kbt-terapi utan resultat så det enda nya infon för mig är NAC, har du fått prova det än? Är lite rädd för preparat, men ibland känns det som att det är något kemiskt i kroppen som gör att man inte kan sluta. Hur gör du för att nå ut med den här texten till vården? Tänkte först på namninsamling, men det skulle nog vara svårt att få folk att våga skriva på, även om den endast överlämnades till någon instans...

    Z

    SvaraRadera
  5. Jag gråter när jag läser detta. Så många många år jag lidit av detta utan att veta att det hade ett namn. Trodde jag var ensam. Ensam med en motbjudande vana. Känns så mycket skam och ångest. Dolt mig bakom täckande kläder som blivit prickiga av blodfläckar. Ångest inför att visa mig naken i relationer, på stranden. Folk har trott att jag endart har acne och gett mig uttorkande krämer och "mälmenande råd" om att inte klämma. Smärtan när krämen svider i alla sår. Skammen. Känslan av att vara ett ohyggligt fult motbjudande monster. Att förstöra sina "värdefulla ungdomsår". Inga rynkor, en ungdomlig kropp, men HUDEN FINNS JU ÖVER HELA KROPPEN. Så många timmar jag lagt på att förstöra mig själv. På toaletten i timmar, varända pormask, hårsäck, sårskorpa skall bort. Den galna manin, känslan av tillfredställelse när man lyckats få ut nåt, fått bort alla ojämnheter. Och sen Skammen, smärtan, ångesten. Sminka över så mycket som går dagen efter. Nu vill jag gå till botten med det här och äntligen kunna sluta nån dag. Nu när jag vet att det är en diagnos och att jag inte är ensam kanske jag äntligen vågar söka hjälp. Tack

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är så ledsen och äcklas så över mig själv men kan inte sluta. Gråter även jag när jag läser det här. Jag är 19 år och har under en tidigare period i livet varit deprimerad, varje dag fylldes av hopplöshet och tårar. När jag tagit mig ur den djupaste svackan fick jag för mig att det var musiken som hjälpt mig, men såhär några år senare förstår jag att depressionen bytts ut mot dermatillomani. Livrädd för att vänner ska få reda på vem den störda människa jag känner mig som är, döljer jag mig i noga utvalda kläder. Om några veckor tar jag studenten och letandet efter en studentklänning som både är fin och täckande känns som ett evighetsprojekt. Vågar inte söka hjälp för att skammen är för stor och känns inte som att det finns någon hjälp att få. Vissa dagar ägnar jag mig bara till att granska min hud och hittar ställen att klämma på som egentligen inte är infekterade, mest klämmande blir det när jag är stressad. Önskar att jag kunde prata med någon som har det liknande...

      Radera
    2. Åh jag minns ångesten inför studentklänningen...sex år sedan nu. Jag hade en sjal över axlarna/ryggen som täckte lite iaf. Precis som för dig så blir det för mig värst när jag är stressad, stress påverkar ju dessutom hyn negativt och bildar fler ojämnheter som bara måste måste måste bort :( och inför examen var det ju sjukt stressigt. Om du vill får du skriva till mig på blomman88@hotmail.com, jag kan inte hjälpa dig bli av med det men jag förstår en del av vad du går igenom iallafall...kram

      Radera
    3. Förresten jag hittade dessa klänningar, de är traditionellt vita och jag vet inte vad du har för stil osv. men de är inte uringade fram o bak, relativt täckande och fina enligt mig :)

      http://www.bubbleroom.se/sv/kvinna/happy-holly/studentklänningar/klänning-offwhite-4

      http://www.bubbleroom.se/sv/kvinna/dry-lake/miniklänningar/angela-lace-dress-white

      http://www.bubbleroom.se/sv/kvinna/dry-lake/miniklänningar/tracy-dress-offwhite

      http://www.bubbleroom.se/sv/kvinna/dry-lake/midiklänningar/nico-dress-white

      Radera
  6. Jag ska definitivt kolla upp alla förkortningar du skriver om i sista stycket för att få behandling!!! När jag något år sedan fick reda på (googlade) att det jag håller på med faktiskt har ett namn kan inte lyckan beskrivas som jag kände! Exempelvis i hårbotten har jag områden där jag pillat bort hud (inte hår, det följer bara med ibland när man drar bort huden) i flera, flera ååår! Varje dag säger jag "Nej, nu får jag sluta, nu måste jag skärpa mig"... men det har aldrig fungerat.. Tack så mycket för detta briljanta inlägg! Som så många andra läsare blir jag bara SÅ glad!

    SvaraRadera
  7. Hej!

    Gillar ditt inlägg. Tycker du är oerhört modig.
    Jag har rivit mig sen mellanstadiet och haft tvångssyndrom och en hel hop diagnoser. Nu är jag ganska bra i dom flesta men dermatillomanin hänger kvar som en ja som ett gammalt ärr.
    Jag ska till att få någon slags behandling av landstinget. Eventuellt ska dom koppla in nåt privat. Jag har fått försök till behandling men det var ett skämt. Undrar om du vet vad det finns för behandlingar tillgänglinga?

    SvaraRadera
  8. Tack så mycket för din text!
    En klockren beskrivning av det jag lever med! Igenkänning på så gott som varje punkt!

    SvaraRadera
  9. känner igen mig till fullo i din text också! är så ledsen över att man hålle rpå såhär mot sig själv.. vågar inte söka hjälp, skammen är för stor och kunskapen för liten..

    SvaraRadera
  10. Fick en så stor lättnad i kroppen när jag läste din text. Detta är det jag har levt med i flera år. Under alla dessa år har jag känt mig så ensam och udda. Men nu har jag definitivt fått en större kunskap om det jag går igenom nästan varje dag. Tusen tack.

    SvaraRadera
  11. Hej. Som alla andra vill jag tacka stort för detta inlägget. Jag känner igen mig så mykt i allt du skrivit att rubriken på inlägget lika gärna hade kunnat vara mitt för- och efternamn...

    SvaraRadera
  12. tack, tack, tack, jag har vetat några månader bara att detta finns och att det är detta som är mitt problem. Jag har dock haft problem med detta sedan jag var ca 16-17 (är 29 idag) och är så glad över att andra kan få veta i tid vad problemet egentligen är. Alla bara säger typ sluta pilla osv.Lätt för dig och säga liksom. Jag har tom bett vänner och familj att typ slå till mig så fort dom ser mig pilla... vilket dom gör.. fem sekunder efter går handen dit igen och fortsätter utan att en fattar att en gör det. Vilken panik om någon försöker hålla ner armen (som jag bett om då). Går knappt o förklara.. En önskar av hela sitt hjärta att alla ruvor och sår och ärr ska försvinna, men samtidigt hoppas en på en riktig jävla finne så en kan få se hur det "renas" på huden.. To hell with ojämnheter i huden. Shit vad befriande och samtidigt det jobbigaste som finns. Jag har alltid haft någon sorts komplex över min kropp/vikt som inte är för mkt egentligen. Vilket jag har släppt ganska mkt på senare år (kanske beror på att en blivit lite äldre), men det här, alla ärr! Det drar ju ner mig på den komplexnivån igen. Jag är inte fåfäng och skiter oftast i vad andra tycker, men jag vill tycka att jag själv ser bra ut, utan att behöva täcka över alla fula röda prickar eller sår. Vet inte vart jag vill komma med denna kommentaren men kändes mest skönt och få skriva dit jag vet att folk förstår. och såklart tacka för att du skriver om det här <3 lycka till people!

    SvaraRadera
  13. Hej! Jag har dermatillomani och har klämt och rivit på min hud sedan jag började gymnasiet. Nu är jag 30 och håller fortfarande på med detta beteende. Jag blev mobbad på högstadiet och hade på den tiden rätt mycket finnar (vanlig acne), men det var inte pga finnarna som jag blev mobbad, utan bara för att jag var jag, en helt vanlig tjej som dessutom såg ganska bra ut. Jag förstår idag varför jag började plocka på min hud, jag ville ju bli "fin" och fri från finnarna men kanske även kvitt min ångest. Jag blev mer och mer manisk, bet och åt på nagelbanden, klämde i ansiktet, på brösten, benen m.m. Jag minns inte när jag inte höll på med detta? Med åldern har jag avancerat till fler ställen där jag klämmer och river. Det gör ont... bultar och blöder men ändå slutar jag inte. Jag har problem med kärleksförhållanden då jag inte gillar att visa mig naken eller bara lite mer avklädd. Somrarna är jobbiga då man ska bära linne och shorts, men samtidigt har jag en sån stark önskan att bära fina sommarkläder som jag tänker att jag ska använda sen när min hy är jämn och utan finnar eller ojämna områden. Den tiden kommer aldrig tybärr och kläderna blir kvar i garderoben. Jag har pratat med psykolog och fått en typ av behandling men det hjälpte inte. Jag känner mig som ett obotligt fall ibland, eftersom jag sviker mig själv varje dag. När jag bestämmer mig för att sluta, bedrar jag mig själv redan nästa dag.

    TACK iaf för ditt inlägg om dermatillomani, det är tack vare dig som jag vet vad mina besvär är för något, att det finns ett namn. Tack!

    SvaraRadera
  14. Hej! Jag har dermatillomani och har klämt och rivit på min hud sedan jag började gymnasiet. Nu är jag 30 och håller fortfarande på med detta beteende. Jag blev mobbad på högstadiet och hade på den tiden rätt mycket finnar (vanlig acne), men det var inte pga finnarna som jag blev mobbad, utan bara för att jag var jag, en helt vanlig tjej som dessutom såg ganska bra ut. Jag förstår idag varför jag började plocka på min hud, jag ville ju bli "fin" och fri från finnarna men kanske även kvitt min ångest. Jag blev mer och mer manisk, bet och åt på nagelbanden, klämde i ansiktet, på brösten, benen m.m. Jag minns inte när jag inte höll på med detta? Med åldern har jag avancerat till fler ställen där jag klämmer och river. Det gör ont... bultar och blöder men ändå slutar jag inte. Jag har problem med kärleksförhållanden då jag inte gillar att visa mig naken eller bara lite mer avklädd. Somrarna är jobbiga då man ska bära linne och shorts, men samtidigt har jag en sån stark önskan att bära fina sommarkläder som jag tänker att jag ska använda sen när min hy är jämn och utan finnar eller ojämna områden. Den tiden kommer aldrig tybärr och kläderna blir kvar i garderoben. Jag har pratat med psykolog och fått en typ av behandling men det hjälpte inte. Jag känner mig som ett obotligt fall ibland, eftersom jag sviker mig själv varje dag. När jag bestämmer mig för att sluta, bedrar jag mig själv redan nästa dag.

    TACK iaf för ditt inlägg om dermatillomani, det är tack vare dig som jag vet vad mina besvär är för något, att det finns ett namn. Tack!

    SvaraRadera
  15. Hej, jag började hitta information om just dermatillomani för ca ett år sedan. och har läst att det finns olika slag på det, en del river finnar, en del river runt naglarna osv. Och ja vet att ja började riva/bita på både naglar och på fingertopparna (alltså skinnet runt nageln) sen ja va liten, jag är nu 19 år. Jag är så säker på att jag har dermatillomani, och ja vill så gärna få det bekräftat av en läkare för att veta om jag har rätt och att det faktiskt finns en anledning till varför jag har detta beteende, att det inte bara är en simpel fixidé som jag har, som min mamma säger. Men samtidigt vet jag inte riktigt vart jag ska vända mig, har inte direkt lust att ringa vårdcentralen för att berätta att jag tror att jag har ett syndrom, för då känns de bara som de tror att man är en sån som läser alla sjukdomar på nätet och sen tror man att man har allt. Eller att läkaren inte kan ett skit om detta och bara glor på en som ett ?. Jag har försökt att prata och förklara för både min mamma och min syster men de skämtar snarare bort det, och de "roliga" är att jag tror att de också har det, för min mamma river också runt sina naglar och min syster är expert på att riva finnar och då inte bara på sig själv utan på andra också.

    Jag är så otroligt tacksam över de bloggar jag hittat som skriver om detta för ja börjar inse att det är ändå ganska många som har detta, och det har fått mig att bli mer säker på att ja faktiskt har detta syndrom. Vilket leder till att ja inte behöver sitta och leta efter svar längre, det svåra nu är att försöka få bukt med problemet!

    SvaraRadera
  16. Jag tror att jag lider av detta. Har i några månader nu blivit besatt av att klämma finnar och hitta pormaskar vilket har resulterat i att jag har pillat upp stora sår på benen ryggen och armarna och nu är jag i en ond jävla cirkel för jag kan inte sluta att rycka bort sår skorporna och jag har nu haft samma sår på kroppen i flera månader för direkt det blir en skorpa så kämpar jag med att inte rycka Loss den

    Men så går det några dagar sen rycker jag bort allihopa vilket resulterar i djupa sår som bara blir större och större och jag ligger just nu i sängen med sån fruktansvärd smärta i armar och framsida lår eftersom jsg har öppna sår som aldrig får läka :/

    Kan inte sluta försöker intala mig själv att inte rycka loss skorpan men befrielsen som uppstår när jag gör det lockar för mycket och i den stunden så tänker jag inte på konsekvenserna såsom den smärta jag upplever just nu den har jag upplevt så många gånger men kan fortfarande inte sluta. Det är precis som om jag förnekar konsekvenserna för mig själv när jag väl börjar rycka loss dom.

    Alla mina plagg har blodfläckar på sig så går bara i mjukisbyxor när jsg är hemma eftersom jag alltid blöder nånstans :/

    Jag är livrädd för att prata med någon om detta och funderar ibland på att försöka bli inlagd på psyket för jsg känner mig så jävla misslyckad och äcklig. Känner mig mindre värd helt enkelt för att jag lever med detta tvång.

    Tack för din text för nu fick jag en förklaring vad detta kan bero på och jsg vet dessutom att jag inte är ensam om detta även om jag igentligen är det eftersom jag inte har nån att prata med eller få stöd av.

    Skriver från mobilen så har lite problem med styckes indelning. Verkar som dom flesta är kvinnor här i tråden men jag är i alla fall 26år och kille och jag vill inget mer än att sluta med detta det är min högsta önskan i livet för jag går inte ens ut längre då alla sår leder till infektioner vilket gör att jsg går med konstant frossa och spelar ingen roll hur varmt det är ute jsg fryser från själen och utåt

    SvaraRadera
  17. Är det någon som har tips om hur man slutar? :(
    Mvh beroende

    SvaraRadera
  18. Tack så otroligt mycket för din beskrivning. Jag lider av detta och har hållt på i över minst 30 år. I ca 25 år nu har jag haft 5 sårpartier i hårbåtten som jag pillar bort hud och skorpor på. Jag älskar känslan av att dra bort en tjock hudbit. I perioder blir jag bättre eller sämre. Jag blir sen till jobb, ligger vaken om nätterna och river fingrar och huvudkudde blodiga. Jag upptäckte idag att det fanns en diagnos för detta. Jag trodde man bara sa att det hette klifläckar. Jag känner sådant sug efter att klia och pilla, belöningen är enorm, men likaså skulden och smärtorna.

    SvaraRadera
  19. Tack för denna fina text. Jag är 42 år och har haft besvär med detta "pillande" sen jag var 13. Bara fått förmaningar och att jag förstör min hud. Att sluta.
    Att det finns ett namn för detta och att jag inte är ensam är så skönt att veta. Jag gråter av lycka för jag äntligen kan sätta ord på hur jag känner.
    Tack tack tack för denna text återigen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Jag är 51 och har hållit på sedan jag var 11. Vet ni någon bra självhjälpsgrupp på svenska?

      Radera
    2. Gå med i våran grupp på Facebook. Den heter Dermatillomani Sverige. Ett tips bara! =)

      Radera
  20. Hej, vilken bra text. Jag har också derma, jag är snart 19 år och har hållit på att pilla sedan jag var 8. Jag känner igen mig mycket i det du skriver, men anser mig lida av en mildare version än dig. Tänkte uppsöka psykolog nu, det har gått så långt nu att jag får ärr i hela ansiktet och jag står inte ut längre. Tror ni att en behandling som KBT skulle fungera? Kommer det hjälpa tro? Min mamma sa till mig när jag först upptäckte pormaskar, att det hette just pormaskar. Den lilla 8-åringen trodde det var riktiga maskar, började drömma mardrömmar och ville få ut dem hela tiden. Vid puberteten fick hon finnar och hon gjorde dem bara värre och värre. Folk brukar säga att det är väl bara och sluta, men de förstår verkligen inte! Skolan är det som triggar mitt beteende, när jag sitter och pluggar och får ångest. Jag avskyr smink-looken och vill mer än gärna gå utan, men nu tvingas jag stå och smeta på alldeles för mycket i rädslan om att klasskamrater ska se att jag är ful. Det känns bra att andra svenskar går igenom samma avsevärda problem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gå med i våran grupp på Facebook. Den heter Dermatillomani Sverige. Ett tips bara! =)

      Radera
  21. Jag har massor med sår runt bröstvårtorna.. varje gång efter jag duschat lovar jag mig själv att aldrig pilla på det igen.. men så börjar det redan samma kväll. Depressionen jag får ibland kanske har en relationen men detta....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gå med i våran grupp på Facebook. Den heter Dermatillomani Sverige. Ett tips bara! =)

      Radera
  22. Denna texten var väldigt bra skriven. Jag länkar den in i våran grupp på Facebook heter Dermatillomani Sverige. Jag har lidit av detta sedan jag var barn och det är först nu vid 41 års ålder jag själv tagit reda på att detta är derma! Kolla gärna in vår grupp på Facebook!

    SvaraRadera