Migrationsverkethelvete

45 minutes waiting in line on the phone for the Swedish migration board.  The 90 seconds long phone call.  No decision made.  First name last name available at 1:00 PM.  Like every other day.  But this time - after 45 minutes - I got an e-mail address!  First name DOT last name AT migrationsverket DOT se.  Who knew?

Ångestdämpning #4; Musik

Vitt brus - brus fungerar bäst för mig

Det har nämnts i tidigare inlägg och i kommentarer till tidigare inlägg att musik (pianospel, musik i hörlurar och så vidare) kan dämpa ångest för många. För mig kan det fungera riktigt bra - och det är nog det sätt jag dämpat ångest på oftast genom tiderna. Jag har under många år och på många sett skapat egen musik. Här har det inte alltid fungerat lika bra. Att spela musik, speciellt om det finns något form av tryck på dig att det ska presteras på ett visst sätt kan innebära ett tryck som samspelar med ångesten. Så under långa perioder har jag undvikit att göra musik - speciellt tillsammans med andra. På sistone arbetar jag dock mycket med elektroniskt noise i ett par olika projekt. Ett som nyss har blivit ett nätsläpp på ett holländskt skivbolag vilket ju självklart varit väldigt pepp. 

Rosa brus

Men det går även att spela musik rent terapeutiskt. Jag har gjort ett par testspår jag tänkte visa här som dämpar ångest för mig. Jag tänkte också försöka berätta för er varför jag tycker att de är dämpande och på vilket sätt. Vi kan börja med ett brusbaserat spår;

http://masspsykos.net/rikard/brus1.mp3

När jag hör den här typen av brus så är det som om någonting dämpas, som att något form av grundläggande obehag (jag har konstant ångest) försvinner något. Ibland kan den rena skevheten hjälpa också. Hör på det här spåret - som är så jävla skevt - nästan lite obekvämt skevt. Här känner jag också betydligt mindre ångest;

http://masspsykos.net/rikard/brusbeat1.mp3

Det är svårt att veta vad det är som gör detta. Är det specifika toner/ljud som går in på vissa ställen i hjärnan och som stör något som hjälper till och skapar ångesten? För tillfället vet vi nog inte det. Jag vet bara att det kan ge mig en timme eller tvås välbehag. Och att det inte måste vara sammankopplat med ett skapande som är bestående eller prestationsinriktat. Det om något är jätteskönt. Slutligen ett litet dämpat ångestdämpande beat.

http://masspsykos.net/rikard/beat_renare.mp3

Psykakuten

Kära psykakut,

Jag skriver till er i en oerhörd frustration. Sedan första gången jag besökte er som 16åring och fick kommentaren "gråt inte du är väl inget litet barn" har vår relation inte blivit så mycket bättre. Genom åren har jag besökt er när inget annat har hjälpt mig. När livets plåga varit så stor att jag nödvändigt måste vända mig till dig för att hålla kvar den lilla gnutta envishet som finns kvar i att vilja fortsätta leva. Den ända gång ni hjälpt mig är när jag kommit uppskuren om armarna eller när någon hittat mig påväg att slutföra mitt lidande med ett sista andetag.
När jag ringer er frågar ni endast om jag vill dö nu och ni svarar att ni att ni inte kan hjälpa mig. När jag besöker er frågar ni om jag vill dö nu och ni svarar att ni inte kan hjälpa mig. Ni skickar hem mig med tomma händer och mindre hopp. Ni ber mina vänner ta ansvar i att ta hand om mitt lidande (och jag har haft turen i att ha vänner som gjort och gör det även om det är tungt för dem med), ni ber mig att vänta, vänta på bättre tider och vända mig ännu en gång till öppenvården för ännu ett samtal. Är det så psykvården ska vara? Ska vi som har psykiska problem inte kunna förlita oss på en akutvård som hjälper oss när ingenting annat finns där? 

Psykakuten är ingen akut vård. Psykakuten har för mig varit en förvaring utan konstruktiv rehabilitering eller bra säkerhet. Jag har varit inlagd flera gånger, i en period då jag skadade mig själv och ville dö (ja det var därför jag fick "vård" överhuvudtaget). Hur tog de hand om det? De lät mig sova med fem andra personer i ett rum med helt olika anledningar till varför vi var där och med helt olika psykiska besvär som inte gick ihop med varandra och gjorde det värre för mitt spyke eftersom min integritet och behov av egentid totalt förbisågs. De hade ingen som helst övervakning när jag tillbringade långa stunder för mig själv i utrymmen där jag kunnat göra saker som lett till skador. Det ända de gav mig var en sjuksyster som jag inte kom överens med och som jag ville byta men inte fick, tre mål mat om dagen, och läkarbesök och en massa piller.Vart fanns alternativ terapi? Kreativitet? Integritet? Ok, jag ska inte helt fördöma psykakuten. De har hjälpt mig på vissa sätt genom svåra tider, men det har krävts vilja från mig och andra i min närhet och ibland turen att träffa ett guldkorn till läkare och/eller psykolog...

Jag undrar om "fysiska akuten" skulle skickat hem mig med ett brutet ben? För ett brutet ben kommer jag förmodligen inte dö av...det gör fasligt ont och det onda gör mig funktionsnedsatt, men jag kan ju ta lite smärtstillande..(om jag har tur och läkaren vill skriva ut det till mig).. men jag kan ju be en vän stötta mig eller köpa en käpp...det kommer ju ändå läka med tid. Jag måste bara ha tålamod att vänta vänta vänta på bättre tider. Det kommer kanske växa fast igen på ett snett sätt, men det stoppar mig inte från att kunna leva!!

Empatin och kunskapen kring vilken plåga det är att stå ut med sig själv när en mår som sämst är som bortblåst. Utom några läkare, psykologer etc. som sticker ut från normen och verkligen ser en och därmed förgyller ens dag. För tyvärr går jag inte till akuten med en grundtrygghet att bli omhändertagen och hjälpt. Jag går dit med paniken i kroppen, hjärtat som bultar och rädslan i att ännu en gång gå hem med tomhet. Jag vill kunna lita på att jag blir ompysslad när jag kommer dit. Vi som går dit har något brutet och behöver empatiska bandage och varma förstående gips som håller oss stabila tills det som gör ont läkts och växts sig stabilt så att vi kan gå för oss själva och tillsammans.
Psykvården, jag är trött på att berätta min livshistoria om och om igen för er. Jag är trött på att behöva "medelklass retoriskt fast med en dödsdom i rösten" bevisa hur mitt mående påverkar min vardag, jag är trött på att läkare och psykologer inte förstår sin maktposition, jag är trött på era journaler och eran ekonomibrist!
Ja, jag skriver i vredesmod och i stress och det kanske inte är det mest konstruktiva, välbetänkta eller välskrivna att göra. Men just nu skiter jag i det och låter vreden ge mig ny kraft.

Att leva med Tics #2

Många gånger får jag starkare tics på kvällen eftersom jag är trött både psykiskt och fysiskt. När mitt tics hamnar i munnen så kan jag räkna 1 2 3 och A B C återkommande. Ibland slinker det ut enstaka ord som har upprepats i mitt huvud. Om det är någon bredvid mig kan de hoppa till av ett oanat NEJ eller annat som plötsligt skriks ut. Det är som att jag har en inre strid i huvudet där ena sidan ältar något som ger mig ångest och den andra sidan vill trycka bort dessa tankar med all sin kraft.
Jag förstorar ofta upp småsaker och göra dem väldigt ångest laddade ena dan och andra dan är samma sak ingen stor grej alls. Det är som ett kroniskt tvångsbeteende där ena orosmomentet byts ut mot det andra. Det är alltid något som oroar mig. När jag får väldigt starka tics och skriker ut 1 2 3 och ABC på löpande band blir jag ofta väldigt stirrig. Hela kroppen vill skaka fram och tillbaka och göra sig ockuperad med något hektiskt som ett sätt att komma bort från tankarna, likt ett barn som inte vill sova fast det egentligen är super trött. Det är som en blandning mellan stirrig mani och en parallell känsla av kokande ångest i kroppen.
Då har jag en sak som botar min stirrighet - Brottning!

Det är helt underbart att i en sådan här stund ha någon i sin närhet som är ung lika stark som en själv som en kan brottas med. Det är roligt, det krävs mycket styrka, energi och brottningen lurar hjärnan att jag slåss mot det som min kropp upplever som ett hot. Mina ångest tankar har ju skapat ett påhittat lejon och min kropp kan inte se skillnad på ett påhittat lejon och ett riktigt lejon utan reagerar med stark känsla av hot. Kroppen vill då antingen fly eller slåss för sitt liv. När jag brottats klart kan jag känna hur ångesten till stor del förvandlats till en lättnad i hela kroppen. Jag slogs, jag överlevde då måste ju faran vara över. Ja, ibland är hjärnan faktiskt ganska lättlurad. Det har både för och nackdelar såklart...men en får vara smart och använda det till sin fördel ibland!

En dikt om min erfarenhet av det offentliga rummet som transperson

Du sneglar mot mitt håll och knappar frekvent på mobilen för att verka upptagen med något annat.

Du tror inte jag ser dig.

Jag försöker ljuga för mig själv att jag inte bryr mig.

Jag försöker visa dig att jag inte ser dig.

Men jag bryr mig,

jag ser dig,

Jag ser dig innan jag ens har mött dig.

För jag har mött dig flera gånger tidigare.

Jag antar att jag kommer se dig varje gång jag tar mig utanför mitt hem.

Du börjar viska men du kunde lika gärna låta bli,

mina öron letar ändå upp varje ord från din mun.

Du håller för munnen när du skrattar för du har lärt dig att inte skratta åt andra, i alla fall inte när de ser dig.

Dina ögon får mig att vilja sudda bort mitt varande,

min exsistens. 

Du äcklas av min kropp.

Mina valkar påminner dig om dina hungriga begär,

begär som du tyglar.

Du vill sudda ut alla ojämna linjer, alla vassa, sträva kanter och trubbiga ytor. 

Mitt könsyttryck får dig att se freak shows framför dig. 

Du måste ta avstånd,

du måste visa alla andra att du tar avstånd,

du måste visa dig själv att du tar avstånd. 

Du får mig att motvilligt sudda ut mig själv i mörka pösiga kläder och nedböjd huvud. 

Jag går på folktomma gator med knyten näve i fickan och pulserande hjärta beredd på att fly.

På gatan är flykten mitt starkaste vapen.

Jag har börjat skydda dig från min äckliga uppsyn. 

Skydda dig från din ångest av mitt förtryck.

Det är plötsligt jag som förtrycker dig. 

Min kropp påminner om dina största rädslor. 

Jag gör dig rädd.

Jag har börjat tro på att dina rädlsor är berättigade. Föraktar mig själv. 

Min panikångest påminner dig om din inre galenskap som du evigt vill tygla.

Du vill Foga in dig i raka linjer med skarpa hörn. Vara en tredimensionell rektangel med logiska uträkningar och transparant djup.

Jag är den förbjudna njutningen och lidelsen som du inte vågar erkänna att du har. 

Inte ens för dig själv, så förbjuden är jag.

Just i denna stund då du tittar på mig sådär,

viskar om mig,

skrattar åt mig,

just i denna stund har du glömt det du läst i historieböckerna och i media om krig och förföljelse,

du är inte en av dem som krigar,

som förföljer.

I denna stund har du glömt bakgrunden till varför du har rättigheter,

ansvar tycks endast vara viktig i koppling till dig och dina rättigheter. 

Rättigheterna har blivit individualistiska. Ett varande som du drömskt inbillar dig inte kommer förändras.

Du är glad att du inte är jag

I denna stund 

Dina ögon tränger igenom 

Jag tittar åt ditt håll och du vänder din blick.

samhället får följande diagnoser - tvångsmässig könskategorisering. 

Biverkning - starka humörsvängningar och oväntade impulsiva reaktioner.

”Man får må dåligt, men man måste ta ansvar för det”.

Så många gånger jag hört rubriken riktad till mig eller någon annan, hade jag fått en krona för varje gång och allt det där…

Många av mina vänner som är pålästa och engagerade feminister har sett frågande ut när jag gått igång och pratat nyförälskat om psykradikalism. När en njuter av privilegiet att inte ha behövt fundera på sin funktionalitet gör en kanske inte det. En kompis länkade en artikel om psykradikalism i julas och jag fick för första gången en försiktig tanke om att en del av min psykiska ohälsa inte berodde på mig. Kanske det berodde på faktorer och strukturer utanför mig och att det inte var ”jag som var en dålig människa”. Det var så det började och för min del behövde det börja där. Även om jag också sett mig själv som ”engagerad och medveten” så har min psykiska hälsa och tankar om den inte varit integrerad med normkritik och feminism, snarare något som varit i vägen för att delta i arbetet.

En del frågar om jag vill normalisera psykisk ohälsa. Jag skulle snarare vilja sudda på gränserna för vad som är ”normalt och onormalt”. Ta diskussionen om hur våra olika funktionaliteter påverkar oss. Kanske kunna reducera fördomar. Ha ett normkritiskt perspektiv på hälsa och vården. Stötta varandra. Skapa större utrymme för individers förmågor och oförmågor, till exempel när det kommer till arbete/utbildningar. Jag vill inte skapa ett ”vi och dem” med vården, den har räddat livet på mig och många andra och behövs. Jag försöker också se upp med att inte romantisera psykisk ohälsa eller delta i en inofficiell ”värst story vinner”. Jag vill må så bra jag kan såklart.

Jag var på samtalet som hölls på AnarchoPride om Psykradikalism och mycket av det jag funderat på togs upp. Jag minns att någon sa fint att ”en inte behöver vara sjuk för att vara psykradikal”. En sak jag inte funderat på som nämndes var ”att göra aktivistvärlden fluffigare”. Att ta hänsyn till människors funktionaliteter vid exempelvis aktioner, se till att få tillräckligt med mat och sömn till exempel. Jag har ofta känt mig som en dålig människa för att jag blir rädd och har därför mest deltagit i lugnare demonstrationer. Förra hösten blev jag säckad av polisen och jag var nära att få en panikattack i tumultet. Det gick bra men det fick mig att bestämma; medan jag jobbar på att våga, säger jag också nej till det jag inte pallar.

De som sagt till mig, i största välmening, att en ("man" oftast) får må dåligt tänker nog inte att vare sig jag får tillåtelse eller ej så är det min högst verkliga vardag. Mitt psyke är min värsta och min bästa fiende och att jag ”fått tillåtelse” känns förminskande. Jag försöker ta ansvar för min psykiska hälsa, till exempel göra det så lätt som möjligt för min familj och vänner när jag är inne i svåra perioder och inte vänta för länge med att söka hjälp. Nu vill jag också ta ansvar genom någon form av psykradikalt arbete. Alla människor har en psykisk hälsa som kan övergå i ohälsosamma drag. Alla har sin version.

Det här är psykradikalism för mig.

Arbete - funka enligt mallen

Jobbet.
Jag har en komplicerad relation till mitt jobb av flera orsaker.
Jag tycker mycket om yrket i sig, det är ett yrke som inte ser likadant ut från dag till dag eftersom jag arbetar med människor, det har kreativa infall, jag kan aldrig bli färdig utan utvecklas hela tiden.
Men jag har också massa inre kval som ger mig återkommande ångest. Inre strider om att jag inte duger om jag inte presterar något (gärna bäst), jag har inte "lyxen" att kunna diskutera privatlivet på rasten med mina kollegor. Vilket gör att jag inte har samma närhet till mina kollegor som de andra har, då mitt privatliv på flera olika sätt sticker ut från normen;

• Jag är trans (vilket de ignorerar fast de vet hur jag ställer mig till min könstillhörighet)
•  jag lever inte monogamt (har fått kommentarer som inte är så trevliga av kollegor när de hört det).
•  jag är inte heterosexuell
• Jag är queer feministisk anarkist (de tycker mest det är galet tokigt) 
• Mitt jobb eller familjen är inte det ända fullkomliga i mitt liv (????)
• jag är inte psykiskt normal (hög stress, som mitt jobb innefattar, framkallar detta ännu mer) 

Mitt fokus kommer handla om att inte vara psykiskt normal på jobbet och mina kontinuerliga inre strider om hur öppen jag kan, vågar och/eller vill vara.
Jag har under flera års tid på jobb haft starka stressreaktioner med dagliga svimningskänslor, ångestattacker, minnesförluster, känsla för ljud och ljus, svårigheter i att ta in och sortera flera intryck samtidigt etc. Jag har kroniska psykiska grejer som utlöses mest i stress.
Mina ångestattacker kommer oftast på kvällen när jag helt utmattad kommer hem och vill slappna av.

Enligt reglerna så får en inte vara sjuk mer än sex gånger på ett år. Om en har varit sjuk mer än sex gånger så piper det i min chefs dator att en av hens "medarbetare" är i riskzonen för en framtida sjukskrivning. Min chef har då ansvaret att tillkalla till ett rehabiliterande samtal. För mig har denna regel både för och nackdelar, fördelen är att kolla av arbetarnas mående på jobb. Nackdelen är att det har ett ekonomiskt egenintresse för att jag ska ha ett livslångt "friskt" liv, det är inte ett möte där en väns omtanke och empati i samtalet hade varit under annat fokus som kanske; din chef begär för mycket av dig, dina kollegor trakasserar dig osv. De här mötena är väldigt fokuserad på mig själv och vad JAG kan göra för att komma tillbaks till jobb.

Men om jag återkommer till dessa sex dagar som en högst får vara sjuk.
För mig är detta ett typiskt exempel på ännu en privilegierad situation för de psykiskt och fysiskt normala som blir sjuka för förkylning, feber, influensa och andra sjukdomar som är vanliga, jobbiga fast behandlingsbara inom en kort tid, och som oftast inte kräver sjukskrivning (om det krävs sjukskrivning så är det så konkret att en får det), stigmatisering, demonisering och plötslig ångest hos den som tar emot min information om min situation osv.
När en är sjuk med förkylning eller feber så är en sjuk i flera dagar oftast och då förlorar man inte så mycket på att stanna hemma som om en stannar hemma en dag och hela ens dag blir bara den jävliga kalenderdagen = 0kr i lön + ett pip på chefens dator.
sex dagar för en person som endast har "normala" "mänskliga" besvär i kropp och psyke varje år är sex dagar kanske helt lagom. Men för mig som kan få flera panikattacker i veckan så kan de här sex dagarna gå åt väldigt snabbt.

Rent konkret är jag mer på jobbet än mina kollegor. För när jag varit sjuk så har jag oftast varit sjuk väldigt kort för att jag haft en baksmälla från en attack kvällen innan, medan när mina kollegor är sjuka eller vabbar så är de borta hela veckor, men får samma "pip" i systemet som jag. Så sex dagar för mig är inte mycket. Men det är endast jag och andra som är långtids sjukskrivna (oftast av fysiska själ) som får gå på rehabmöte med chefen.
Detta är inte en ren tillfällighet att jag mår dåligt, jag har mått dåligt sedan jag kan minnas och kommer förmodligen ha dessa problem i resten av mitt liv. Jag måste jobba, jag har inga sparade pengar och har än så länge inte lyckats bilda mitt liv utanför det ekonomiska systemet med andra i ett eget uppbyggt kollektivt samhälle, så jag behöver idag få in pengar och jag tycker t.om. om mitt yrke i grunden. För mig är det viktigt att tycka om jobbet i grunden då mitt mående i sig ofta inte är bra, de arbeten jag inte tyckt om rent yrkesmässigt har varit outhärdligt för mitt psyke att klara av och jag har slutat inom kort tid.

Arbete är inte gjort för fysiskt eller psykiskt icke normala.


En annan sak är schema.
På mitt jobb har det varit länge så att "alla" får önska hur de vill anpassa sitt schema utifrån sitt liv och boende. Detta är inte stora justeringar då vi alla behöver vara på jobb under dagen, så det handlar mest om öppningar och stängningar: vem vill ta dem?

De som har barn får alltid första shing. DE HAR JU BARN!! De är väl klart att de ska få det???!!!!
De som får andra shing är de som bort långt borta. DE BOR JU LÅNGT BORTA!! STACKARS DOM ATT GÅ UPP SÅ TIDIGT!!!
De som får tredje ching är de som har ont i   kroppen.
Och sen kommer....nä det finns väl inget mer?

Det här hände senast vi gjorde en schema ändring på jobb (det händer relativt ofta p.g.a. föräldraledighet och folk som slutar). Jag kommer tillbaka från semestern och ser att ett nytt schema är skrivet. Jag börjar titta på schemat och ser att endast jag har flera stängningar i veckan och någon öppning, medan flera andra aldrig har en stängning och/eller öppning. Jag går fram till två kollegor som varit med under förändringen för att fråga dem hur de tänkt. Då får jag svaret:
-ja men den och den har ju barn så de vill ju inte öppna eller stänga
Då frågar jag varför en annan kollega fått samma sak, som inte har en ända stängning, men inte har några barn. Då får jag svaret:
- ja, men hen kanske har ont i magen.
- ont i magen? kroniskt eller? Men jag känner att detta börjar gå lite för långt! Jag har inte fått önska alls och jag har en del grejer också, svarar jag.
- Men nu ska vi inte vara såna och kontra här, det kan faktiskt vara så att hen önskat något för att hen har ont i magen.
Då hade jag lust att kasta alla journaler och alla diagnoser i deras ansikten och bara skrika åt deras monogama skit familjeliv och sina förkylningar....
Jag har inte gett upp och de ska kolla lite till på schemat.

Jag måste ljuga att jag har feber när jag ringer in och sjukar mig. Jag har egentligen haft en ångestattack och inte sovit på natten, är helt mör i kroppen och huvudet nästa dag för att arbeta med människor. Feber är det mest neutrala och godtagbara en kan säga, det blir aldrig ett ifrågasättande eller en stark chock reaktion.

Jag skulle vilja fråga er där ute. Hur gör ni? Med de sex sjukdagarna, med schema, med ansvar på jobb som ni inte klarar av?? Hur får ni psykradikalismen in i arbetet?