Typ 100 000 kr down the drain nästan

Yes - Irrelephant FTW!

Jag har under sommaren gått igenom en lång neuropsykiatrisk utredning. Den har varit omfattande och jobbig både för mig och för det landsting som betalat den. Jag har ingen siffra på vad den kostade egentligen - men jag antar att den gick på minst 100 000kr. Vi kan använda den siffran eftersom den verkar någorlunda rimlig. Om jag inte går för lågt eller högt (kommentera gärna om du vet!)?  Utredningen kom i alla fall fram till att jag inte har något neuropsykiatriskt funktionshinder - men fyra andra ganska allvarliga psykiatriska diagnoser.

Är det här verkligen intressant längre? När verksamheten ändå är så
dålig? Legitimation säger ju mer om systemets krav än om
individens prestanda.

Efter detta ska jag utredas för eventuell KBT och har fått träffa en psykolog för detta. Hen verkar rätt trevlig men jag reagerade ganska starkt på en sak han sa. Hen hade tittat på mina alldeles nya och färska diagnoser som kostat massa med pengar att utreda och säger "Det där säger ju egentligen ingenting - det är så individuellt". Jag är väldigt kritisk till psykiatrin själv, men om en psykolog på samma landsting inte vill använda sina kollegors utredning så undrar jag lite var de är på väg. En oro som jag själv som patient helst vill slippa. En oro som jag redan hade på ett annat plan. Jag tror inte att KBT kan hjälpa mig eftersom jag inte har tid med den. Jag har ganska många åtaganden, ekonomiskt ansvar för andra individer och kan inte stanna upp. Det är ekonomiskt och socialt omöjligt. Att göra den här utredningen var jobbigt bara det - och väldigt dyrt för landstinget. Jag vill inte slösa skattepengar på det här sättet. Ändå förstår jag att psykologen som kanske ska ge mig KBT är kritisk till DSM/ICD - det är jag också! Men HUR FAN SKA NI KUNNA HJÄLPA MIG OM NI INTE VET VAD NI GÖR (och erkänner det dessutom)! Jag har träffat grupper av pundare som haft mer ensade åsikter än de här människorna. Och då är det fan något som är fel. Bränn alla jävla legitimationer - det är bara ynka grundutbildningar inför ett arbete utförd i en patetiskt jävla verksamhet som slösar våra pengar.

Ska det vara flummigt kan vi lika gärna köra hårt.
Vi skulle nog ha roligare då också.

Nu räcker det. Om att falla mellan stolarna.

Jag ska dela en sak med er.

Kom precis från en inbokad tid på min öppenvård. Mina föräldrar hade tagit ledigt för att följa med på anhörigsamtal och vad händer? Min tid finns inte! Det måste vara minst åttonde gången det händer. Tre under det senaste halvåret. Har jag någon gång missat min tid får ju jag betala såklart, vad får de betala? Som om jag inte skulle ha eller åtminstone vilja göra annat än hänga på öppenvården! När jag började där och åt mediciner hände det att de inte förnyat recepten fast jag sagt till, utan gick utan medicin i flera dagar. Jag har trivts jättebra med mina två BA som jag haft där men all logistik kring vårdkontakter gör mig knäpp.

Det blev ett väldigt hallå idag. Jag hade skärskilt ringt för att påminna om min tid och att mina föräldrar skulle med, men det hade inte kommit fram. Den här gången orkade jag inte svälja det. Min BA hade en annan Patient som först erbjöd sig att avstå sin tid. Jag ville inte det (hade inte minsta lust att komma tillbaka alls faktiskt). Min BA erbjöd mig en ny tid men då skulle jag resa bort.
”Du kan ju inte åka bort om du mår så dåligt” sa Patienten som stod bredvid. Hela scenariot blev mer och mer bisarrt. Jag tog ett djupt andetag och sa att jag inte var upplagd för råd. Varpå jag bestämde att det var bäst att gå.

Det är nämligen också en sak jag blir tokig på. Jag kan avfärdas som ”hysterisk” och ”psykiskt sjuk”, fast jag ”bara” är arg. Nu mådde jag inte dåligt som i en ångestattack, men jag var ordentligt upprörd. Jag slog inte sönder något, kastade inget eller hotade någon. Jag höjde knappt rösten, men jag började gråta och sa vad jag tyckte. Det verkar ändå vara lätt att köra över patienter och ta vår kritik som ett tecken på sjukdom. Det är inte bara denna gång, jag har så många gånger upplevt att jag fallit mellan stolarna inom vården men bara svalt det. Förra hösten, då jag bodde i ett annat län, gick det fyra månader utan att jag fick en tid. Till slut krävde jag en förklaring och då visade det sig att jag inte ens stod i deras kö. Jag orkade inte ta den fajten, utan svalde nån slags stolthet och ringde min pappa. 20 minuter senare hade han ringt till den högsta chef han kunde hitta och en vecka senare hade jag en tid. Jag kan dra fler historier senare.

Min poäng.

Jag har ägnat otaliga timmar åt att klandra mig själv för att jag inte vågat säga ifrån. Det har bottnat i att jag tänkt att jag ”inte ska klaga, det finns de som har det värre, tänk de som inte har pappor som ringer högsta chefen”. (Som att jag kan avstå vård för att de mest behövande får den. Jag tror inte det fungerar så.) Jag har tänkt mycket på att jag är intellektuell, medelklass, västerländsk och utan synliga funktionshinder, jag har egentligen ganska bra chanser till att få vård. Men jag är också i en privilegierad position att prata om de här frågorna och ta fajterna. 

Nu räcker det med att känna skuld för min bakgrund. Nu räcker det med att känna att jag inte är värd att få vård. Nu räcker det med att jag inte har rätt att bli förbannad.

Är det såhär på alla öppenvårdar eller har jag haft otur?

Ett helt år

Idag har jag varit självskadefri i ett år. Ett helt år. Det är ändå peppande.

Äta - när ångestdämpning blir ångestökning

Jag älskar mat och sötsaker. Är det något jag vardagligen vill njuta av så är det via maten jag lagar och äter. Mat är alltid något jag prioriterat. Förutom musik, konst och annan form av skapande så är det maten som dämpar min vardagliga ångest. Eftersom jag älskar mat så mycket skulle man kunna tro att jag äter den med andakt under lång tid för att njuta av mina smakupplevelser men nej. Jag kan inte annat än hetsäta. Jag har försökt men när jag lagar maten stressar jag runt i köket, spiller grejer omkring mig, använder på tok för mycket köksutrustning än jag behöver och det slutar i kaos, stress och en massa disk. När maten är klar äter jag upp den på ett par minuter, jag tuggar högst tre gånger på det jag har i munnen. Jag sväljer bitar nästintill hela och hinner därmed inte smaka på det jag äter. Hetsätandet har blivit min njutning. Det är som att min vardagliga stress förs över till maten där jag har kontroll. Ju mer mat jag har i munnen samtidigt, ju mer njutning får jag. Jag hinner nästan inte svälja det jag tuggar på förrän jag stoppar in ny mat. Njutningen kommer lika snabbt som den försvinner. Ofta brukar denna njutning sluta i magont, trötthet och ångest. Jag har alltid ätit min mat såhär. Aldrig har jag funderat över att det skulle vara något konstigt. Jag har aldrig sätt mig som någon med ätstörning och tror inte att jag gör det fortfarande. Att hetsäta är det ända sättet jag ätit på.

Jag har funderat över varför det blivit på det sättet. Under min uppväxt ville jag äta upp så snabbt som möjligt för att få det överstökat och gå in på mitt rum. Min släkt är också väldigt påverkade utav andra världskrigets svält och har en mani gällande mat. Äter du endast en portion är det något konstigt med dig. Helst ska du hetsa i dig flera portioner där njutningen mest ligger i att se någon annan äta utan hämning. Jag tror att det format mig, att mina släktingar projicerat sin överlevnad av krigssvält på mig gällande mat. Jag får panik om jag upplever att det lagas för lite mat. Det gör att när jag lagar mat så lagar jag alltid för mycket. Jag får ett inre lugn av att utan tvekan veta att alla kommer bli mätta och att det blir mat över. Om jag upplever att någon lagat för lite mat till mig och andra så avstår jag hellre från att äta mig mätt bara för att se att andra blir mätta eller så köper jag en massa tilltugg för att ha en backupp ifall det skulle finnas för lite att äta. Nu på senare tid har jag fått ett dilemma. Jag har kommit på att jag blir väldigt ångestladdad, trött och tung i huvudet av socker. Det är för mig ett stort problem för jag älskar sötsaker och det är en njutning som jag inte vill bli av med i mitt liv. Problemet är att jag njuter under en kort stund men får sedan i flera timmar en ångest som känns värre än njutningen. Tanken av att lämna sötsaker finns inte för mig. Jag har börjar köpa hem alternativ till socker men det funkar endast när jag är hemma och ska baka något, men det finns nästan inga kaféer som säljer söta kakor utan det vanliga sockret. Jag vill heller inte bli beroende av diet koster som reproducerar fettfobi och annan hetsångest, vilket jag tycker att de flesta gör.

Min ångestdämpning blir ofta min ångestökning. Det känns som att de reproducerar varandra på ett konstigt sätt. Jag kan inte köpa hem för god mat eller sötsaker för jag vet inte hur man sparar det. Tycker jag väldigt mycket om det så äter jag upp det samma dag oavsett hur mycket det är. Bakar jag en sockerkaka äter jag upp hela, köper jag en godispåse äter jag hela meddetsamma (oftast innan jag ens hunnit hem), köper jag ost hetsäter jag upp hela...Den metod som jag kunnat kontrollera hetsätandet på är att inte köpa hem sötsaker och matprodukter som jag tycker för mycket om. Min njutning och hetsätning har fått begränsa sig i det jag lagar för stunden och inte på färdiga produkter som ligger och frestar mig under hela dagen, varje dag. Det är ett vardaglig strid mellan min njutning och min ångest där den kortsiktiga njutningen oftast vinner över den långsiktiga ångesten.

Träning - inte ett undermedel mot depression.

http://www.expressen.se/sport/friidrott/thornblad-har-inte-fatt-hjalp-fran-nagon/

Idag uppmärksammar Expressen hur friidrottaren Linus Thörnblad inte fick hjälp av sitt förbund i samband med sin sjukdom. Detta är självfallet riktigt illa.

Men samtidigt visar det hur fysisk träning som medicin faktiskt inte är det universalmedel som vissa läkare gått ut med de senaste åren. Hård fysisk träning är som vi kan se inte en garant för att en person inte ska bli deprimerad.

Fel journalblad - fel klasstillhörighet också

Är sur här - men begär gärna ut era journaler. Vem vaktar väktarna?

För ett tag sedan begärde jag ut min journal från det sjukhus där jag behandlas de senaste snart femton åren. Det var inte av någon rättshaveristisk anledning - det var faktiskt en läkare som sa till mig att han tyckte att jag skulle plocka ut den för att kolla på den utredning som jag precis hade avslutat. Så jag slog till och skickade efter hela bunten. Det dröjde några dagar innan den anlände men sedan kom det ett tjockt rekommenderat kuvert med journalen i.

Jag hade drogproblem - det hade hen också.

Jag var ganska nöjd med läsningen - de flesta bedömningar var ungefär som jag känt själv vid de tillfällen jag kommit in akut och så vidare. Inga större chocker - fram tills jag kom till sista sidan. De sista sidorna var från när jag under en period flera gånger på kort tid var på akutpsyk. Det var rätt länge sedan under en period när jag hade rätt mycket drogproblem. Journalsystemet var annorlunda då och de här bladen hade skannats och tillförts det nuvarande journalsystemet vid ett senare tillfälle. Det var då jag upptäckte att jag fått ett journalblad från en annan person bland mina egna blad. Det gjorde mig självfallet rätt sur. Jag ringde till sjukhuset och efter lite krångel löste vi det så att de strök min räkning för journalen (det kostar lite att begära ut den) och fixade så att jag kunde skicka tillbaka det blad som jag hade fått fel.

Benzo - det tog över tio år att komma dit.

 Anledningen till att det blev fel var att personen hade samma födelsedag som jag själv, hade besökt akutpsyk vid samma tid för ungefär samma problem (drogproblem - sömnstörningar - ångest - et cetera). Hen hade dock behandlats lite olika än mig. Jag har kämpat i nästan tio år för att få en adekvat medicinering - den här personen hade fått ut motsvarande de mediciner jag har idag nästan direkt - varför hade det skett på detta sätt? Jag vill inte vara den som är haveristisk men jag vill nog påstå att det berodde på att patientens pappa var läkare. Något som påpekades i typ andra raden i journalbladet. Först blev jag sur över att de skickade journaler hur som helst - sedan över hur genomskinligt kappvändande systemet är. Att det är så tydligt att det är skillnad på folk och folk. Och att vissa kan få vad de vill bara de pekar på det. "Pappa betalar" typ. Eller "Pappa är läkare". Känns som ett väldigt egalitärt system. Eller? Mitt råd till dig som är i samma situation som jag var i då är därför som följer: Oavsett vem du är eller var du kommer ifrån - när du söker hjälp och vill bli behandlad med adekvat medicin - kom ihåg en sak: DIN PAPPA ÄR LÄKARE!

Fast det går snabbare om pappa är läkare.

Samtal ang. Din (min) utveckling

Det är ju så bra att du

mår bättre ja eller, du har ju aldrig mått så där
Riktigt uselt har det ju varit men
Du mår ju bättre nu,
berätta!
hur mycket bättre du mår tack vare mig,
skriv det i mitt CV,
där ska signaturen vara, ser du?
.. Och dina betyg har ju höjts
(fast vi vet ju båda att inget förändrats)
Du är ju så stark och Duktig
Du känner dig Motiverad!
det märks ju på dig och-

(under tiden går jag ut genom väggen, betongen ger mig skrapsår och toaletten jag spyr ditt leende i luktar urin)

- en kaka till?


nej tack, jag har blod i munnen.