Många gånger får jag starkare tics på kvällen eftersom jag är trött både psykiskt och fysiskt. När mitt tics hamnar i munnen så kan jag räkna 1 2 3 och A B C återkommande. Ibland slinker det ut enstaka ord som har upprepats i mitt huvud. Om det är någon bredvid mig kan de hoppa till av ett oanat NEJ eller annat som plötsligt skriks ut. Det är som att jag har en inre strid i huvudet där ena sidan ältar något som ger mig ångest och den andra sidan vill trycka bort dessa tankar med all sin kraft.
Jag förstorar ofta upp småsaker och göra dem väldigt ångest laddade ena dan och andra dan är samma sak ingen stor grej alls. Det är som ett kroniskt tvångsbeteende där ena orosmomentet byts ut mot det andra. Det är alltid något som oroar mig. När jag får väldigt starka tics och skriker ut 1 2 3 och ABC på löpande band blir jag ofta väldigt stirrig. Hela kroppen vill skaka fram och tillbaka och göra sig ockuperad med något hektiskt som ett sätt att komma bort från tankarna, likt ett barn som inte vill sova fast det egentligen är super trött. Det är som en blandning mellan stirrig mani och en parallell känsla av kokande ångest i kroppen.
Då har jag en sak som botar min stirrighet - Brottning!
Det är helt underbart att i en sådan här stund ha någon i sin närhet som är ung lika stark som en själv som en kan brottas med. Det är roligt, det krävs mycket styrka, energi och brottningen lurar hjärnan att jag slåss mot det som min kropp upplever som ett hot. Mina ångest tankar har ju skapat ett påhittat lejon och min kropp kan inte se skillnad på ett påhittat lejon och ett riktigt lejon utan reagerar med stark känsla av hot. Kroppen vill då antingen fly eller slåss för sitt liv. När jag brottats klart kan jag känna hur ångesten till stor del förvandlats till en lättnad i hela kroppen. Jag slogs, jag överlevde då måste ju faran vara över. Ja, ibland är hjärnan faktiskt ganska lättlurad. Det har både för och nackdelar såklart...men en får vara smart och använda det till sin fördel ibland!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar