Psykakuten

Kära psykakut,

Jag skriver till er i en oerhörd frustration. Sedan första gången jag besökte er som 16åring och fick kommentaren "gråt inte du är väl inget litet barn" har vår relation inte blivit så mycket bättre. Genom åren har jag besökt er när inget annat har hjälpt mig. När livets plåga varit så stor att jag nödvändigt måste vända mig till dig för att hålla kvar den lilla gnutta envishet som finns kvar i att vilja fortsätta leva. Den ända gång ni hjälpt mig är när jag kommit uppskuren om armarna eller när någon hittat mig påväg att slutföra mitt lidande med ett sista andetag.
När jag ringer er frågar ni endast om jag vill dö nu och ni svarar att ni att ni inte kan hjälpa mig. När jag besöker er frågar ni om jag vill dö nu och ni svarar att ni inte kan hjälpa mig. Ni skickar hem mig med tomma händer och mindre hopp. Ni ber mina vänner ta ansvar i att ta hand om mitt lidande (och jag har haft turen i att ha vänner som gjort och gör det även om det är tungt för dem med), ni ber mig att vänta, vänta på bättre tider och vända mig ännu en gång till öppenvården för ännu ett samtal. Är det så psykvården ska vara? Ska vi som har psykiska problem inte kunna förlita oss på en akutvård som hjälper oss när ingenting annat finns där? 

Psykakuten är ingen akut vård. Psykakuten har för mig varit en förvaring utan konstruktiv rehabilitering eller bra säkerhet. Jag har varit inlagd flera gånger, i en period då jag skadade mig själv och ville dö (ja det var därför jag fick "vård" överhuvudtaget). Hur tog de hand om det? De lät mig sova med fem andra personer i ett rum med helt olika anledningar till varför vi var där och med helt olika psykiska besvär som inte gick ihop med varandra och gjorde det värre för mitt spyke eftersom min integritet och behov av egentid totalt förbisågs. De hade ingen som helst övervakning när jag tillbringade långa stunder för mig själv i utrymmen där jag kunnat göra saker som lett till skador. Det ända de gav mig var en sjuksyster som jag inte kom överens med och som jag ville byta men inte fick, tre mål mat om dagen, och läkarbesök och en massa piller.Vart fanns alternativ terapi? Kreativitet? Integritet? Ok, jag ska inte helt fördöma psykakuten. De har hjälpt mig på vissa sätt genom svåra tider, men det har krävts vilja från mig och andra i min närhet och ibland turen att träffa ett guldkorn till läkare och/eller psykolog...

Jag undrar om "fysiska akuten" skulle skickat hem mig med ett brutet ben? För ett brutet ben kommer jag förmodligen inte dö av...det gör fasligt ont och det onda gör mig funktionsnedsatt, men jag kan ju ta lite smärtstillande..(om jag har tur och läkaren vill skriva ut det till mig).. men jag kan ju be en vän stötta mig eller köpa en käpp...det kommer ju ändå läka med tid. Jag måste bara ha tålamod att vänta vänta vänta på bättre tider. Det kommer kanske växa fast igen på ett snett sätt, men det stoppar mig inte från att kunna leva!!

Empatin och kunskapen kring vilken plåga det är att stå ut med sig själv när en mår som sämst är som bortblåst. Utom några läkare, psykologer etc. som sticker ut från normen och verkligen ser en och därmed förgyller ens dag. För tyvärr går jag inte till akuten med en grundtrygghet att bli omhändertagen och hjälpt. Jag går dit med paniken i kroppen, hjärtat som bultar och rädslan i att ännu en gång gå hem med tomhet. Jag vill kunna lita på att jag blir ompysslad när jag kommer dit. Vi som går dit har något brutet och behöver empatiska bandage och varma förstående gips som håller oss stabila tills det som gör ont läkts och växts sig stabilt så att vi kan gå för oss själva och tillsammans.
Psykvården, jag är trött på att berätta min livshistoria om och om igen för er. Jag är trött på att behöva "medelklass retoriskt fast med en dödsdom i rösten" bevisa hur mitt mående påverkar min vardag, jag är trött på att läkare och psykologer inte förstår sin maktposition, jag är trött på era journaler och eran ekonomibrist!
Ja, jag skriver i vredesmod och i stress och det kanske inte är det mest konstruktiva, välbetänkta eller välskrivna att göra. Men just nu skiter jag i det och låter vreden ge mig ny kraft.