Äta - när ångestdämpning blir ångestökning

Jag älskar mat och sötsaker. Är det något jag vardagligen vill njuta av så är det via maten jag lagar och äter. Mat är alltid något jag prioriterat. Förutom musik, konst och annan form av skapande så är det maten som dämpar min vardagliga ångest. Eftersom jag älskar mat så mycket skulle man kunna tro att jag äter den med andakt under lång tid för att njuta av mina smakupplevelser men nej. Jag kan inte annat än hetsäta. Jag har försökt men när jag lagar maten stressar jag runt i köket, spiller grejer omkring mig, använder på tok för mycket köksutrustning än jag behöver och det slutar i kaos, stress och en massa disk. När maten är klar äter jag upp den på ett par minuter, jag tuggar högst tre gånger på det jag har i munnen. Jag sväljer bitar nästintill hela och hinner därmed inte smaka på det jag äter. Hetsätandet har blivit min njutning. Det är som att min vardagliga stress förs över till maten där jag har kontroll. Ju mer mat jag har i munnen samtidigt, ju mer njutning får jag. Jag hinner nästan inte svälja det jag tuggar på förrän jag stoppar in ny mat. Njutningen kommer lika snabbt som den försvinner. Ofta brukar denna njutning sluta i magont, trötthet och ångest. Jag har alltid ätit min mat såhär. Aldrig har jag funderat över att det skulle vara något konstigt. Jag har aldrig sätt mig som någon med ätstörning och tror inte att jag gör det fortfarande. Att hetsäta är det ända sättet jag ätit på.

Jag har funderat över varför det blivit på det sättet. Under min uppväxt ville jag äta upp så snabbt som möjligt för att få det överstökat och gå in på mitt rum. Min släkt är också väldigt påverkade utav andra världskrigets svält och har en mani gällande mat. Äter du endast en portion är det något konstigt med dig. Helst ska du hetsa i dig flera portioner där njutningen mest ligger i att se någon annan äta utan hämning. Jag tror att det format mig, att mina släktingar projicerat sin överlevnad av krigssvält på mig gällande mat. Jag får panik om jag upplever att det lagas för lite mat. Det gör att när jag lagar mat så lagar jag alltid för mycket. Jag får ett inre lugn av att utan tvekan veta att alla kommer bli mätta och att det blir mat över. Om jag upplever att någon lagat för lite mat till mig och andra så avstår jag hellre från att äta mig mätt bara för att se att andra blir mätta eller så köper jag en massa tilltugg för att ha en backupp ifall det skulle finnas för lite att äta. Nu på senare tid har jag fått ett dilemma. Jag har kommit på att jag blir väldigt ångestladdad, trött och tung i huvudet av socker. Det är för mig ett stort problem för jag älskar sötsaker och det är en njutning som jag inte vill bli av med i mitt liv. Problemet är att jag njuter under en kort stund men får sedan i flera timmar en ångest som känns värre än njutningen. Tanken av att lämna sötsaker finns inte för mig. Jag har börjar köpa hem alternativ till socker men det funkar endast när jag är hemma och ska baka något, men det finns nästan inga kaféer som säljer söta kakor utan det vanliga sockret. Jag vill heller inte bli beroende av diet koster som reproducerar fettfobi och annan hetsångest, vilket jag tycker att de flesta gör.

Min ångestdämpning blir ofta min ångestökning. Det känns som att de reproducerar varandra på ett konstigt sätt. Jag kan inte köpa hem för god mat eller sötsaker för jag vet inte hur man sparar det. Tycker jag väldigt mycket om det så äter jag upp det samma dag oavsett hur mycket det är. Bakar jag en sockerkaka äter jag upp hela, köper jag en godispåse äter jag hela meddetsamma (oftast innan jag ens hunnit hem), köper jag ost hetsäter jag upp hela...Den metod som jag kunnat kontrollera hetsätandet på är att inte köpa hem sötsaker och matprodukter som jag tycker för mycket om. Min njutning och hetsätning har fått begränsa sig i det jag lagar för stunden och inte på färdiga produkter som ligger och frestar mig under hela dagen, varje dag. Det är ett vardaglig strid mellan min njutning och min ångest där den kortsiktiga njutningen oftast vinner över den långsiktiga ångesten.

Träning - inte ett undermedel mot depression.

http://www.expressen.se/sport/friidrott/thornblad-har-inte-fatt-hjalp-fran-nagon/

Idag uppmärksammar Expressen hur friidrottaren Linus Thörnblad inte fick hjälp av sitt förbund i samband med sin sjukdom. Detta är självfallet riktigt illa.

Men samtidigt visar det hur fysisk träning som medicin faktiskt inte är det universalmedel som vissa läkare gått ut med de senaste åren. Hård fysisk träning är som vi kan se inte en garant för att en person inte ska bli deprimerad.

Fel journalblad - fel klasstillhörighet också

Är sur här - men begär gärna ut era journaler. Vem vaktar väktarna?

För ett tag sedan begärde jag ut min journal från det sjukhus där jag behandlas de senaste snart femton åren. Det var inte av någon rättshaveristisk anledning - det var faktiskt en läkare som sa till mig att han tyckte att jag skulle plocka ut den för att kolla på den utredning som jag precis hade avslutat. Så jag slog till och skickade efter hela bunten. Det dröjde några dagar innan den anlände men sedan kom det ett tjockt rekommenderat kuvert med journalen i.

Jag hade drogproblem - det hade hen också.

Jag var ganska nöjd med läsningen - de flesta bedömningar var ungefär som jag känt själv vid de tillfällen jag kommit in akut och så vidare. Inga större chocker - fram tills jag kom till sista sidan. De sista sidorna var från när jag under en period flera gånger på kort tid var på akutpsyk. Det var rätt länge sedan under en period när jag hade rätt mycket drogproblem. Journalsystemet var annorlunda då och de här bladen hade skannats och tillförts det nuvarande journalsystemet vid ett senare tillfälle. Det var då jag upptäckte att jag fått ett journalblad från en annan person bland mina egna blad. Det gjorde mig självfallet rätt sur. Jag ringde till sjukhuset och efter lite krångel löste vi det så att de strök min räkning för journalen (det kostar lite att begära ut den) och fixade så att jag kunde skicka tillbaka det blad som jag hade fått fel.

Benzo - det tog över tio år att komma dit.

 Anledningen till att det blev fel var att personen hade samma födelsedag som jag själv, hade besökt akutpsyk vid samma tid för ungefär samma problem (drogproblem - sömnstörningar - ångest - et cetera). Hen hade dock behandlats lite olika än mig. Jag har kämpat i nästan tio år för att få en adekvat medicinering - den här personen hade fått ut motsvarande de mediciner jag har idag nästan direkt - varför hade det skett på detta sätt? Jag vill inte vara den som är haveristisk men jag vill nog påstå att det berodde på att patientens pappa var läkare. Något som påpekades i typ andra raden i journalbladet. Först blev jag sur över att de skickade journaler hur som helst - sedan över hur genomskinligt kappvändande systemet är. Att det är så tydligt att det är skillnad på folk och folk. Och att vissa kan få vad de vill bara de pekar på det. "Pappa betalar" typ. Eller "Pappa är läkare". Känns som ett väldigt egalitärt system. Eller? Mitt råd till dig som är i samma situation som jag var i då är därför som följer: Oavsett vem du är eller var du kommer ifrån - när du söker hjälp och vill bli behandlad med adekvat medicin - kom ihåg en sak: DIN PAPPA ÄR LÄKARE!

Fast det går snabbare om pappa är läkare.

Samtal ang. Din (min) utveckling

Det är ju så bra att du

mår bättre ja eller, du har ju aldrig mått så där
Riktigt uselt har det ju varit men
Du mår ju bättre nu,
berätta!
hur mycket bättre du mår tack vare mig,
skriv det i mitt CV,
där ska signaturen vara, ser du?
.. Och dina betyg har ju höjts
(fast vi vet ju båda att inget förändrats)
Du är ju så stark och Duktig
Du känner dig Motiverad!
det märks ju på dig och-

(under tiden går jag ut genom väggen, betongen ger mig skrapsår och toaletten jag spyr ditt leende i luktar urin)

- en kaka till?


nej tack, jag har blod i munnen.

Dermantillomani - En mani till huden

Vi har fått en text om Dermatillomani insänd till bloggen. Läs, det är den värd.

Inledning

Dermatillomani är ett okänt begrepp bland dem flesta om inte

alla läkare idag. Det vill jag försöka ändra på genom denna lilla 

text. Även om Dermatillomani inte finns beskrivet mycket i 

sverige så finns det många som lider av denna sjukdom. Många 

söker inte hjälp och plågas i tysthet. Andra söker hjälp men får 

gång på gång möta ovilja och okunskap från vårdens sida. Hur 

många som är drabbade är svårt att säga då vi är stora 

trollkonstnärer när det kommer till att dölja ärr och vår skam 

över vårat beteende gör oss tillbakadragna och tysta om vad vi 

går igenom. 

Att söka hjälp för derma är ett stort steg för många och 

sjukdomen har antagligen tagit sitt grepp om patienten för 

länge sedan. Eftersom att dermatillomani är så okänt i vården så 

får patienten ofta hitta till sin diagnos själv. Detta kan ta många 

år till och med decennium. När man till slut förstått att det man 

lider av har ett namn så kommer nästa kamp. Att få andra att 

förstå, få hjälp. 

Som patient med dermatillomani möts man ofta av ovilja från 

sjukvårdens sida. Lusten att lära sig om ett nytt begrepp verkar 

inte finnas och all nyfikenhet är som bortblåst. Man blir gång på 

gång mött med oförståelse och nerslagen är många. Att stå 

stark då är svårt. Men nu efter 15 år är i alla fall jag redo att ta 

fajten med dem lärda.

I blame myself, but the blame lies on you


Det är svårt att fängsla in dermatillomani i en box. När man

försöker så hamnar det ofta under OCD, självskadebeteende,

BDD, beroende, ADHD som några exempel. Som med mycket

annat så spelar både miljö och arv mycket stor roll för att

utveckla detta handikapp som jag kan tycka att det är.

Personligen vill jag inte att någon box ska upprättas då jag anser

derman vara mångt och mycket mer än vad som ryms inom

små snara linjer.

OCD, dermatillomani har en stark koppling till ångest. Det är en

ångestdämpande åtgärd som lugnar men det är dessutom

ångestframkallande i efterhand. Den ångestdämpningen man får

genom att klämma och riva den får motsatt effekt när man

sedan ser hur man har rivit upp finnar, sårskorpor, ärr och

framkallar då i många fall känslor som skam och socialfobi.

Det som skiljer derma. patienter från vanliga finnklämmare kan

man nog säga är oförmågan att stoppa sig själv, bristen på

kontroll, och tiden och skadan man utsätter sig för. Dessutom

så drabbar derman inte bara patienten utan även närstående och

arbetsplatsen som bara några exempel.


Tidsuppfattningen blir ofta störd under en derma session, en

timme kan kännas som tio minuter. Det kan leda till för lite

sömn vilket i sin tur förvärrar saker. Många timmar per dag kan

gå åt att medvetet underhålla sig med detta och därtill kan

timmar läggas till där patienten är omedveten om sina

handlingar. Det kan tex. Vara framför tvn på kvällen, under en

föreläsning eller vid ett samtal. Fingrar som trevar över armarna

och letar ojämnheter, naglar som river bort hud flagor i

hårbotten osv.

Många upplever ett slags tillstånd som liknar trans. I detta

tillstånd upplevs oftast inte smärta som ett problem. Det kan

göra att man kanske gräver djupa hål i ryggen eller till slut dragit

bort en hel nagel från tån och frånvaron av stark smärta kan

göra att man inte stoppar sig i tid. Men ibland kan man känna

en stark smärta och ändå inte kunna stoppa sig själv. Jag har

många gånger varit nära att svimma av smärta men viljan att få

ut det som jag känner under huden är det som driver mig att

fortsätta. Detta är inte alls njutningsfullt. Smärtan kan också

uppkomma i rygg, fötter, speciellt då man kanske står en eller

två timmar i sträck på tå, framlutandes över handfatet. Smärta

och sträckningar efter att ha töjt och böjt armarna för att nå alla

ställen på ryggen. Nacksmärtor och kramp i olika kroppsdelar.

Jag har personligen tappat känseln från axeln, armbågen ner till

fingertopparna flertalet gånger. Ibland så illa att det tagit dagar

innan jag fått tillbaka normal känsel. Men hittills har inget

lyckads stoppa mig utan jag härdar ut tills jag känner mig

“nöjd“.

En del patienter med derma har även ett självskadebeteende,

ibland kan även derma ses som ett självskadebeteende. Vilket

det på några sätt kanske är om än inte i det traditionella

utförandet.


Personen kan riva, klämma, trycka, nypa, bita, dra bort hud med

eller utan tillhyggen. Förutom att använda sina händer så kan

det tillkomma olika tillhyggen så som saxar, nålar, pincetter ofta

i syfte att få ut något från kroppen, en hårsäck, en pormask, eller

hård hud runt tex., naglar. Hur man som, patient utför sina

ritualer skiljer sig givetvis åt. Även varför man gör det och när,

hur osv.


Det går att se vissa samband mellan derma och BDD. Det finns

en lust att få huden perfekt. Att se bra ut. En perfektionist.

Mobbning eller kommentarer om tex. finnar kan leda till att

man börjar titta under lupp på sitt utseende. En pormask kan

kännas som en vulkan. Skev självbild är vanligt och det monster

som man föreställer sig skapar man tillslut efter år av

klämmande. Man får svårigheter socialt, förhållanden blir svåra

att tänka sig för en del, man tackar nej till inbjudningar, varma

sommar dagar får sminket att rinna bort så dessa kanske

tillbringas inne och svalkande bad är få förunnade.

Dermatillomani vs världen.

Det är viktigt att ta dermatillomani på allvar. För att något ska

tas på allvar så krävs ju ofta en ekonomisk vinst. Det finns det

här. Om man kunde rikta den energi som personer med derma

har, den uthållighet och noggrannhet visst skulle samhället

vinna på det. Som det ser ut nu finns lite eller ingen hjälp att få

för en derma patient. Arbetet kan bli lidande, skolstudier når

inte sin fulla kapacitet. Man avbokar, kommer för sent eller

kanske måste gå iväg för att klämma på jobbet.


Även familj och vänner kan bli lidande. Man kanske tror att

detta är något man mest utsätter sig själv för. Men många

gånger kan både partner, barn och husdjur få känna på hur det

känns att bli klämda på. En vanlig orsak är obehaget av att

känna ojämnheter i huden. När man då lägger sin hand på ens

partners eller barns axel kan det vara svårt att låta bli. Jag har

många gånger upplevt en ilska när jag blivit stoppad från att pilla

bort en finne eller skorpa på någon. Ser jag en pormask så ser jag

bara den. Bönar och ber om att få ta bort några. I verkligheten

så skulle det antagligen handla om timmars av klämmande

innan jag skulle känna mig nöjd.


Dermatillomani är väldigt beroende framkallande i sin

dubbelhet. Därav blir det så svårt att sluta. Förutom att man

hatar sig själv för det man gör. Ångesten och skammen som

följer. Ärren som inte försvinner och allt det goda man missar i

livet så är det en njutning. Varje liten sak som man lyckas få ut

ur kroppen blir som en liten present. En present som man

känner lycka över en present som man gärna studerar och

känner på. Det är en hobby som kommer till under trisstes och

understimulans. Ett uppiggande motmedel när tröttheten slår

till eller en lugnande vän i stormiga tider. Det går inte att

förklara derman under enkla titlar. Den har så många

pokeransikten. Inte ens dem glada dagarna. Dem dagar man har

massor att se framemot kan ibland bli dem värsta dagarna.

Komplimanger kan driva en till spegeln. Du går aldrig säker från

dina egna händer. Ofta blir det ett bakslag om du håller emot en

dag så tar du ut dubbelt så mycket nästa dag istället. Föreställ

dig att det riktigt ordentligt kliar någonstans på kroppen, men

ajabaja inte röra, samma ångest känns i kroppen när man tänker

inte pilla, inte pilla, det är nästan som om man kan känna hur

porrmaskarna vill bryta sig ut.


Jag skulle vilja samla alla pormaskar och hårsäckar i en glasburk.

Dermatillomani är inte något exklusivt beteende för människor.

Det drabbar även andra djur. Jag kan känna inom mig att det är

en djurisk instinkt inom mig som gör att jag vill utföra detta. En

grottmänniska som letar loppor. Jag känner mig samhörig med

apornas grooming på varandra och jag kan känna mig

avundsjuk på att dem får sitta och pilla på varandra dagarna i

ända.

Förutom denna instinkt att hålla huden i schack så finns en

ärftlighet i det hela och ofta har fler i familjen liknande problem.

Själv har jag en syster som lider av Trichotillomani. Precis

samma sak som derma fast man går på håret och det är inte lika

bortförklarat som derman är. Hon tuggar även på sin tunga som

egentligen är hennes stora bekymmer, en tredje variant av

denna mani. Någon hjälp har hon aldrig fått. Jag har en släng av

tricho och en längtan att tugga eller bita i hud. Varför tricho är

så välkänt och accepterat och derma inte är vet jag inte. Kanske

för att det är enklare att skylla på omständigheter som tex.

Acne. Jag tror personligen inte att det finns någon skillnad

mellan, hårryckande, tuggande, och pillande. Bara olika

tillvägagångssätt för samma problem.


För att utveckla derma tror jag att det behövs en extra

ingrediens. Miljön. Många jag talat med som lider av denna

sjukdom har minne av att dem utvecklat den i samband med att

dem levde under någon slags stress. Det kan varit en förälder

som varit livshotande sjuk, en förälder som dött, övergrepp och

svåra familjeförhållanden där barnen har levt under så stark

stress att det inte har kunnat hanteras av barnet. Där kommer

derman in som en livräddare, ångestdämpare. Du kan fly från

verkligheten. Du kan låsa in dig på toaletten i flera timmar. Du

tar kontrollen över något. Ingen kan nå dig eller skada dig.

Ingen kan trycka ner dig. Du är i ditt space, din tankeruta. Det

blir ett sätt att hantera känslor på, relationer, konflikter till och

med sköna känslor och komplimanger hanteras därigenom.

Understimulans som leder till en stimulerande handling eller

kanske är det en handling som leder till understimulans.


Men är det inte bara acne ändå?


Nej. För att förtydliga detta ska jag dela lite hemligheter.

Nämligen var man kan klämma som dermapatient men som

man aldrig pratar om. Överallt på kroppen finns ställen där

saker och ting kan komma ut. En lycka för oss med derma.

Insidan av näsvingarna är fyllda med överraskningar.

Ögonlocken, Precis på ögonlockskanten där man så lätt får

små varfyllda blåsor. Läpparna, le brett och det uppenbarar sig

vita mindre eller större områden som är fullt möjliga att

klämma ut. Brösten, inte bara brösten utan vårtgården

bröstvårtan. Där finns det rikligt med presenter dolda under

ytan. Tyvärr är det lika lätt att få infekterade bröstvårtor och

vårtgårdar. Risken där är väl dessvärre också att infektioner kan

sprida sig i mjölkgångarna. Sen så har vi underlivet kvar. Till

och med blygdläppar. När jag var ung trodde jag dem vuxna sa

porrmaskar, kanske var det där det började. För vem vill

kopplas ihop med porrmaskar…


Ofta förundras läkare över hur man kan nå till hela ryggen.

Viljekraft. Det är det som behövs. Jag får ta hjälp av min andra

hand för att dra i armen så den når. Det är nästan så att man

drar axeln ur led bara för att komma åt överallt. Problemet

med ryggen är att man inte ser vad det är man känner. Det har

slutat med blodiga händer som gräver efter något som den

aldrig får bort. Kanske ett ärr eller ett födelsemärke. Man

gräver tills fingrarna är röda. Täcken och lakan är fläckigt och

ibland växer såren fast i kläderna. Att leva med dermatillomani

är ett helvete.


Du ska få en uttorkande kräm

Men nej tack. Torka inte ut min stackars hy mer än vad den

redan är. Ge mig oljor istället. Hudkräm till en jobbig

hårbotten. Min hy är så utsatt redan att inget vinns på att

torka ut den. När den blir uttorkad kommer ofta bölder

istället för finnar. Huden behöver tas om hand om. Skäm bort

huden. Du är viktig, du är värdefull. Hemmaspa varje dag, det

är bra mot derma. Näringsrika krämer och oljor. Kompenserar

all den naturliga smörjningen som vi så krigiskt har fört ut.

Jag har blivit överkörd av överläkare som försökt tvångs

utskriva uttorkande kräm trots att jag tackat och sagt nej tack.

Ingen vill höra på mig när jag berättar vad som är fel. Alla vill

dra sina slutsatser. Har jag inte acne så har jag tvångssyndrom,

har jag inte det så har jag BDD. Många som lider av

dermatillomani lider även av andra sjukdomar, det ska man

självklart inte glömma. Man kan må så dåligt att man får

självmordstankar. Men därför tycker jag att det är extra viktigt

att ta denna problematik på allvar och faktiskt ta reda på

information om den senaste forskningen. Jag har under mina

träffat en läkare som känns till termen. Det var som en mindre

orgasm att faktiskt få ett - ja, det vet jag vad det är.


Jag tror inte på sånt

När man inte får hjälp så får man hjälpa sig själv. Det finns

nätverk där man kan få stöd av andra i samma situation. Dock

blir språket ofta engelska. Förutom KBT, DBT, SSRI, och olika

antibiotikum så kan man leta efter andra tips på hjälp.


NAC, N-acetyl cycteine, i sverige använt som slemlösande.

Men det är en stark antioxidant som renar kroppen från fria

radikaler, jag kan tycka att NAC borde tittas över av läkare i

Sverige. Det finns indikationer på att det skulle kunna hjälpa

mot trichotillomani vilket då naturligt borde verka lika

fördelaktigt för dermatillomani. Jag har pratat med dem som

anser att NAC är det enda som hjälpt mot deras

dermatillomani och jag vill verkligen få pröva NAC men

istället får jag seroquel utskrivet och hur ska man säga till en

överläkare att man vill få testa att äta en antioxidant på en hög

dos innan man går över till mediciner som seroquel vet jag

inte när läkarens enkla svar är, sånt tror jag inte på…

För mycket

"För mycket - För lite- För komplicerad- För stressad- För orolig - För nojjig - För oförutsägbar - För bra - För klumpig - För skrikig - För blockerad- För skrattig - För trött - För ifrågasättande - För konstig - För aktiv - För social - För isolerad - För manisk -För krävande - För ledsen - För glad - För ensam - För idérik - För extrovert - För öppen"

Jag är trött på att försöka formatera mig inom lagom landets regler. Vad jag än gör så blir det för mycket av det jag gör. Den känslan får mig att varje gång vilja avsluta varenda relation jag har till människor omkring mig. Men det leder inte dit, även när jag som mest försöker. Det leder snarare till att andra behöver egentid från mitt "för mycket" och att jag sitter med paniken själv undrande vart kollektivet tog vägen. Kollektivet paraderar på demonstrationer, på facebook, på klubben, på mötet, under grupparbeten, men hur kollektivt är det egentligen? Många gånger känner jag att nätverken använder sätt att bidra till systemet genom tanken av den producerande människan där göranden sätter betyg på ens existens....om jag inte producerar vad är jag då?
Känslan av den gemensamma kampen är ofta borta så fort jag kommer till jobbet eller kliver in genom dörren till mitt hem. När jag som mest behöver den kollektiva kampen är den som bortblåst. 
Jag är inte mest rädd för personer som trakasserar mig. Jag är mest rädd för mig själv. Vad mitt eget huvud är kapabel att övertyga mig själv om i upprepningar under oändlig repeat. Då får normer makt över mig. Jag har då inga murar att skydda mig med. Allt bara forsar in i mitt inre som om mina murar var gjorda av lera som mjuknat upp och blivit tung gråbrun gyttja.
Vi är inte som starkast själva, vi är som starkast tillsammans. Ibland känns det som det ända kollektivet jag ser varje dag är "normens kollektiv" och vi som sticker ut, vi känner oss ofta ensamma i den kampen. Vi glömmer att det är fler som går igenom förtryck, kval, ensamhet. 
Offerpositionen gör mig omedvetet till en individualist. Där jag börjar tro att allt handlar om mig, glömmer öppna ögonen och se ut, se andra. Offerpositionen blir mitt fördärv och en in talan om att mina vänner också är mina fiender. 
Jag vill ta den gråbruna gyttjan i mitt inre och slänga det på min soffa, mitt bord, min dator, mina skor, mina kollegor, personer på gatan som stirrar, kollektivet som är frånvarande, på mig själv, på allt tills det inte finns någon gyttja kvar utan endast vattnets forsande i mitt inre som strömmar motströms, nedströms, ebb och flod utan gyttjans motstånd.