tisdag 14 augusti 2012

Att leva med Tics #1

Sedan barnsben har jag haft tics. Vissa skulle väl också vilja likna det vid tourettes. När jag har mycket stress brukar det utlysa ångest och därmed mina tics. Som tonåring varade det i dagar och veckor utan något stopp. Det är rörelser, ljud och annat som tvångsmässigt pågår monotont på olika delar i kroppen. 
Mitt tics gör att jag näst intill aldrig är still med mina händer. De måste pilla på något hela tiden. 

De två senaste somrarna under min semester från jobb har jag kunnat leva ut min transidentitet med min ansiktsbehåring (vågar tyvärr inte det på jobb än). Mustaschen har växt och skägget likaså men mina fingrar kan bara inte låta mina hår vara. Fingrarna letar alltid upp något hår som jag känner på om och om igen. Jag gillar känslan av hårets spänst och styrka. Mitt pekfinger (och min tunga...hihi, det är lite jobbigt när jag är ute och kommer på mig själv slickandes om munnen när jag möter någon...det kan tolkas lite fel...) brukar liksom böja eller stryka ett hårstrå i taget och känna på spänsten i evigheter. Tillslut var jag bara tvungen att trimma håret, vissa hårstrån fick jag ta bort helt. 

Många sår på kroppen har uppkommit av att pilla för mycket. Så fort jag känner att något sticker ut på huden så vill jag pilla och göra det jämt. Det kan också vara muskeldelar på kroppen som jag spänner och släpper och spänner igen under längre tider. Även om jag tillslut blir väldigt trött (det kan också göra ont av att spänna och släppa konstant, lite som monoton styrketräning fast utan vikter) så kan jag bara inte sluta. Det värsta tycker jag är när det hamnar i halsen och jag harklar non stop. Det är så frustrerande att harkla och inte kunna sluta! Det är en liknande känsla som när en känner att en har ett hårstrå i ögat fast en inte har det. Känslan är som en stor placebo effekt på ett bisarrt sätt.

Men något som dämpar det är mitt fantastiska piano! När jag har mycket tics och är uppe i varv kan jag sätta mig vid pianot och låta fingrarna snabbt och maniskt svepa över tangenterna länge länge tills jag hamnar på en ton. Å, jag kan bli helt extatisk av en ton! Tonens resonans får mig att hamna i en meditativ trans. Jag kan lyssna på den monotona upprepningen av t.ex. A i flera minuter och när jag sedan öppnar ögonen är det som om jag fötts på nytt. Så denna text vill jag tillägna mitt piano.

tack mitt piano

3 kommentarer:

  1. Åh, musik - precis som du skriver gör det underverk. Jag kommer att beskriva musikens ångestdämpande effekter som jag upplever dem framöver. Önskar dig all lycka i fortsättningen i kampen mot normen och i samarbete med pianot!

    SvaraRadera
  2. Ja det är ett utav det bästa alternativ jag har idag! Ser fram emot din text om musik!

    SvaraRadera
  3. Känner att den här texten mer eller mindre beskriver exakt min tågresa igår - när jag fick reda på att vi var 1.5 timme sena och jag hade alla mina 5 väskor som skulle flyttas upp och tunnelbanan slutat gå och jag visste inte hur någon skulle möta upp mig så sent. Först blev det jättemycket ångest och ticks och det var till och med en person som bytte vagn för att han verkade inte klara av att se på mig. Sedan satte jag till slut på musiken i hörlurarna och luftspelade piano och lyssnade intensivt på tonerna och visksjung med och - Alltså - det var så renande.

    SvaraRadera