söndag 12 augusti 2012

Diagnos X ?? - När DSM-IV diagnostisering inte räcker till

Jag har blivit omdiagnostiserad många gånger sedan jag var 16år och fick min första depression. Läkarna har i början varit lika säkra varje gång men alltid slutat i tvekan. Jag har varit en patient som är svårdiagnostiserad. En som inte passar in i mallen av DSM-IV diagnostisering. Ena året var det psykos. Då trodde de jag hade vanföreställningar för att jag var så paranoid och onåbar. Jag var mest rädd för alla påhopp jag vardagligen var med om som könsöverskidare. Så rädd så att jag till slut blev överkänslig och paranoid när jag inte ens behövde det. Men tanken av att min paranoia bottnade i en verklighet av transfobi slog inte läkarna. I mina journaler kan jag läsa ” beskriver hänsyftningstankar, ringhetsidéer, vanföreställningar om eget misslyckande samt kroppsliga vanföreställningar och hallucinationer.”
Jo, jag trodde väldigt lite på mig själv och tanken av att någonsin bli älskad trotts mitt könsuttryck utanför normen och min avvikande sexuella läggning gav mig djupa depressioner och ännu mer inre hat. Sen fortsatte diagnoserna ramla ut: schizofreniform, psykosnära personlighetsstörning, borderline, sensitiv paranoid grundpersonlighet, utvecklingsstörning, ångestattacker, torettes syndrom, regressionsstadium, självdestruktiv, tvångsvård, svår depression, livskris, andra specificerade fobier, oklar diagnos, traumatiserad ”flicka”, PTSD, paranoid personlighetsstörning m.m.
3/4 av alla diagnoser fick jag reda på genom hemskickade remisser jag beställt flera år efteråt och 1/4 fick jag snabb kommenterat på måfå bland en massa annan info. Jag skyndade mig hem efteråt och googla fram info om diagnosen med länk till sidor av alla möjliga slag. Det kändes till slut som att läsa dagens diagnos istället för dagens horoskop. Alla diagnoser passade in om en bara ville det...precis som horoskopens syndrom. 


Det är som att bedömarna jag mött endast sett mitt skal och mina reaktioner men vägrat lyssna på min vardag och mitt bagage. Jag var i flera år tablettberoende och gick i en daglig apati för min omvärld. Det ända jag ville var att sova. Jag kunde bli så trött att jag fick släppa matkassarna i butiken för att springa hem till sängen i akut-trötthet. Under studierna kunde jag somna mitt i en spännande föreläsning fast jag ville så gärna lyssna, men ögonen ville liksom inte hålla sig uppe. Jag fick starka mardrömmar på nätterna och blev beroende av tabletter som en egentligen inte får ta mer än två veckor. Jag fick dom utskrivna år efter år.
 


Men visst var det skönt att ta tabletter. Jag brydde mig inte lika mycket om all vardagstrackassering med blickar, skratt, hot, viskningar, ifrågasättning, intervjuer av okända människor om min könsidentitet både på gatan, på jobb, på klubb, i affären, i familjen och i bussen...jag brydde mig inte heller om konstruktiv kärlek och hamnade om och om igen i destruktiva relationer där droger, hemlöshet och våld både psykiskt, fysiskt och sexuellt var en vardag. Det var jag inte rädd för, våld och förakt av mig som person var ändå sådant jag kände till sedan barnsben. Det kan ibland kännas som att läkarna som diagnostiserat mig sitter med en stor bibelbok framför sig, och så fort jag öppnar munnen letar de fram en diagnos från sitt index och ger mig fem förslag på olika tabletter jag kan ta. Jag har slängt mina tabletter i papperskorgar. En gång på stranden som hemlös, en gång i papperskorgen vid ICA och en gång i en plastpåse för att spara dom till en skulpturidé gjord av tabletter. Nu är jag ännu en gång tillkallad till psykosenheten. Ännu en gång för att bli utredd. Undrar vad det kan bli nu?

Ibland undrar jag om jag hade fått alla dessa diagnoser och tabletter om jag passerat som en ”normal” kvinna/man, om jag som ungdom hade medelklass bakgrunden och retoriken att tala för mig, om jag hade blont hår och mer svenskt utseende, om jag hade ”finare” kläder, om jag fått behandling för att tycka om mig själv och klara av att stå på mig i vardagen? Men det funkar ju inte för läkemedelsbolagen...då får de ju inga pengar! Och då behöver samhället plötsligt mer vårdalternativ oj oj oj...det kostar. Men jag ska inte klaga! Jag har fått gå på den fantastiska vårdgarantin som ska hela mig på 8 gånger! tackar tackar....Jag har levt mestadelen av mitt liv förtryckt av könsmaktsordning, patriarkat, heteronormativitet, våld och rasism. Men äntligen så kommer KBT lösa ALLT på 8 gånger! YEY! Och vet du hur en gör?! Jo det e bara att andas, slappna av, lyssna på en mindfullness skiva i slutet av psykologsessionen, uppgifter och åter uppgifter som skapar prestationsångest och ångestattacker på jobbet, men men, det är den ända vägen ut till ett normalt liv, och sist men inte minst: kom ihåg att det ligger hos DIG och din inställning och INTE på samhället!!.......

3 kommentarer:

  1. Tack för din text, för att jag får ta del av din berättelse.

    SvaraRadera
  2. Dagens diagnos i stället för dagens horoskop! Din humor lyser upp de allvarliga problem du har på ett sätt så att en blir övertygad om att du kommer klara det här och komma ut "hel" (eller vad vi ska kalla det) på andra sidan. Även om jag inte tror att de åtta träffarna KBT kommer göra jobbet. Alls. Ta hand om dig - du och din berättelse behövs!

    SvaraRadera
  3. haha...jo humor är ett sätt att distansera sig till allt jobbigt, det funkar för mig :)
    Tack för era fina kommentarer. Känslan av att vi är många och starka tillsammans gör så mycket!

    SvaraRadera