tisdag 21 augusti 2012

En dikt om min erfarenhet av det offentliga rummet som transperson



Du sneglar mot mitt håll och knappar frekvent på mobilen för att verka upptagen med något annat.
Du tror inte jag ser dig.
Jag försöker ljuga för mig själv att jag inte bryr mig.
Jag försöker visa dig att jag inte ser dig.
Men jag bryr mig,
jag ser dig,
Jag ser dig innan jag ens har mött dig.
För jag har mött dig flera gånger tidigare.
Jag antar att jag kommer se dig varje gång jag tar mig utanför mitt hem.
Du börjar viska men du kunde lika gärna låta bli,
mina öron letar ändå upp varje ord från din mun.
Du håller för munnen när du skrattar för du har lärt dig att inte skratta åt andra, i alla fall inte när de ser dig.
Dina ögon får mig att vilja sudda bort mitt varande,
min exsistens. 
Du äcklas av min kropp.
Mina valkar påminner dig om dina hungriga begär,
begär som du tyglar.
Du vill sudda ut alla ojämna linjer, alla vassa, sträva kanter och trubbiga ytor. 
Mitt könsyttryck får dig att se freak shows framför dig. 
Du måste ta avstånd,
du måste visa alla andra att du tar avstånd,
du måste visa dig själv att du tar avstånd. 
Du får mig att motvilligt sudda ut mig själv i mörka pösiga kläder och nedböjd huvud. 
Jag går på folktomma gator med knyten näve i fickan och pulserande hjärta beredd på att fly.
På gatan är flykten mitt starkaste vapen.
Jag har börjat skydda dig från min äckliga uppsyn. 
Skydda dig från din ångest av mitt förtryck.
Det är plötsligt jag som förtrycker dig. 
Min kropp påminner om dina största rädslor. 
Jag gör dig rädd.
Jag har börjat tro på att dina rädlsor är berättigade. Föraktar mig själv. 
Min panikångest påminner dig om din inre galenskap som du evigt vill tygla.
Du vill Foga in dig i raka linjer med skarpa hörn. Vara en tredimensionell rektangel med logiska uträkningar och transparant djup.
Jag är den förbjudna njutningen och lidelsen som du inte vågar erkänna att du har. 
Inte ens för dig själv, så förbjuden är jag.
Just i denna stund då du tittar på mig sådär,
viskar om mig,
skrattar åt mig,
just i denna stund har du glömt det du läst i historieböckerna och i media om krig och förföljelse,
du är inte en av dem som krigar,
som förföljer.
I denna stund har du glömt bakgrunden till varför du har rättigheter,
ansvar tycks endast vara viktig i koppling till dig och dina rättigheter. 
Rättigheterna har blivit individualistiska. Ett varande som du drömskt inbillar dig inte kommer förändras.
Du är glad att du inte är jag
I denna stund 
Dina ögon tränger igenom 
Jag tittar åt ditt håll och du vänder din blick.

samhället får följande diagnoser - tvångsmässig könskategorisering. 
Biverkning - starka humörsvängningar och oväntade impulsiva reaktioner.


2 kommentarer:

  1. Fy fan vad bra skrivet. Fy fan för att det överhuvudtaget behöver skrivas.

    SvaraRadera
  2. Så bra skrivet! "Rättigheter har blivit individualistiska", ja usch. Tycker mycket om samhällsdiagnosen på slutet.

    SvaraRadera