måndag 3 september 2012

För mycket


"För mycket - För lite- För komplicerad- För stressad- För orolig - För nojjig - För oförutsägbar - För bra - För klumpig - För skrikig - För blockerad- För skrattig - För trött - För ifrågasättande - För konstig - För aktiv - För social - För isolerad - För manisk -För krävande - För ledsen - För glad - För ensam - För idérik - För extrovert - För öppen"

Jag är trött på att försöka formatera mig inom lagom landets regler. Vad jag än gör så blir det för mycket av det jag gör. Den känslan får mig att varje gång vilja avsluta varenda relation jag har till människor omkring mig. Men det leder inte dit, även när jag som mest försöker. Det leder snarare till att andra behöver egentid från mitt "för mycket" och att jag sitter med paniken själv undrande vart kollektivet tog vägen. Kollektivet paraderar på demonstrationer, på facebook, på klubben, på mötet, under grupparbeten, men hur kollektivt är det egentligen? Många gånger känner jag att nätverken använder sätt att bidra till systemet genom tanken av den producerande människan där göranden sätter betyg på ens existens....om jag inte producerar vad är jag då?
Känslan av den gemensamma kampen är ofta borta så fort jag kommer till jobbet eller kliver in genom dörren till mitt hem. När jag som mest behöver den kollektiva kampen är den som bortblåst. 
Jag är inte mest rädd för personer som trakasserar mig. Jag är mest rädd för mig själv. Vad mitt eget huvud är kapabel att övertyga mig själv om i upprepningar under oändlig repeat. Då får normer makt över mig. Jag har då inga murar att skydda mig med. Allt bara forsar in i mitt inre som om mina murar var gjorda av lera som mjuknat upp och blivit tung gråbrun gyttja.
Vi är inte som starkast själva, vi är som starkast tillsammans. Ibland känns det som det ända kollektivet jag ser varje dag är "normens kollektiv" och vi som sticker ut, vi känner oss ofta ensamma i den kampen. Vi glömmer att det är fler som går igenom förtryck, kval, ensamhet. 
Offerpositionen gör mig omedvetet till en individualist. Där jag börjar tro att allt handlar om mig, glömmer öppna ögonen och se ut, se andra. Offerpositionen blir mitt fördärv och en in talan om att mina vänner också är mina fiender. 
Jag vill ta den gråbruna gyttjan i mitt inre och slänga det på min soffa, mitt bord, min dator, mina skor, mina kollegor, personer på gatan som stirrar, kollektivet som är frånvarande, på mig själv, på allt tills det inte finns någon gyttja kvar utan endast vattnets forsande i mitt inre som strömmar motströms, nedströms, ebb och flod utan gyttjans motstånd.

3 kommentarer: