NPF-utredning

"Följden är att vi måste bekräfta vad en del sociologer ständigt hävdar: det finns inte något sådant som en normalpsykologi med giltighet för hela mänskligheten."

      Karen Horney 

Var  iväg för det avslutande samtalet i en NPF-utredning (Neuropsykiatriska funktionshinder - ADHD - ADD - Autismspektrumstörningar och Tourettes syndrom med mera). Jag har vissa problem som påminner om Aspergers syndrom och därför  så satte de mig att utredas i en sådan. Utredningen var ganska lång och jag vet inte vad jag ska säga om den egentligen. Det lustiga var att alla psykologer/läkare som jag träffade utanför utredningen var 100% säkra på att jag hade Asperger. Enligt utredningen var det dock inte så säkert. Visst, det fanns vissa tecken - men eftersom jag hade för höga resultat på den verbala delen av ett så kallat Wais-test så tyckte de att det inte kunde vara det. Väldigt höga resultat för övrigt - bara 1% av befolkningen har högre. Jag tror jag ska börja tro på intelligenstest nu... :) Nej, de har faktiskt ingen betydelse. För att förklara varför jag mår så dåligt som jag gör så gav de mig i stället två andra diagnoser, Generellt ångestsyndrom (som jag själv misstänkt länge att jag har även om jag vet att det är en slaskdiagnos) och Tvångsmässig personlighetsstörning. Jag ska således tillbaka in i den vanliga psykiatrin och försöka få hjälp där på något sätt. Troligtvis medicinering och kanske typ KBT - vi får väl se vad som händer. 

På ett sätt känns det skönt att inte få en diagnos inom NPF-spektrat - det kan ge ju problem med körkort och annat - men samtidigt vill jag ju ha en så ackurat beskrivning av mina problem som möjligt. En vill ju gärna tro att det ska finnas en beskrivning av ens sjukdom (symptomen) och sedan en beskrivning av de bakomliggande orsakerna. Typ - "du kan inte gå för att du brutit benet." Tyvärr fungerar ju inte  psykiatriska diagnoser så. Huruvida jag nu fått en ackurat diagnos nu eller ej vet jag inte. Men - de var i alla fall trevliga när de gav mig svaren. Det kan en ju inte alltid hoppas på. Även om jag inte är hundra på att "sanningen" riktigt kommit fram ännu. Precis som Karen Horney skriver i citatet ovan så är de här generella kategorier tämligen sköra. Vill du fördjupa dig mer i Horneys tänkande (som är från 30-50-talet men fortfarande ibland aktuellt), så rekommenderas denna länk.

Att leva med Tics #1

Sedan barnsben har jag haft tics. Vissa skulle väl också vilja likna det vid tourettes. När jag har mycket stress brukar det utlysa ångest och därmed mina tics. Som tonåring varade det i dagar och veckor utan något stopp. Det är rörelser, ljud och annat som tvångsmässigt pågår monotont på olika delar i kroppen. 
Mitt tics gör att jag näst intill aldrig är still med mina händer. De måste pilla på något hela tiden. 

De två senaste somrarna under min semester från jobb har jag kunnat leva ut min transidentitet med min ansiktsbehåring (vågar tyvärr inte det på jobb än). Mustaschen har växt och skägget likaså men mina fingrar kan bara inte låta mina hår vara. Fingrarna letar alltid upp något hår som jag känner på om och om igen. Jag gillar känslan av hårets spänst och styrka. Mitt pekfinger (och min tunga...hihi, det är lite jobbigt när jag är ute och kommer på mig själv slickandes om munnen när jag möter någon...det kan tolkas lite fel...) brukar liksom böja eller stryka ett hårstrå i taget och känna på spänsten i evigheter. Tillslut var jag bara tvungen att trimma håret, vissa hårstrån fick jag ta bort helt. 

Många sår på kroppen har uppkommit av att pilla för mycket. Så fort jag känner att något sticker ut på huden så vill jag pilla och göra det jämt. Det kan också vara muskeldelar på kroppen som jag spänner och släpper och spänner igen under längre tider. Även om jag tillslut blir väldigt trött (det kan också göra ont av att spänna och släppa konstant, lite som monoton styrketräning fast utan vikter) så kan jag bara inte sluta. Det värsta tycker jag är när det hamnar i halsen och jag harklar non stop. Det är så frustrerande att harkla och inte kunna sluta! Det är en liknande känsla som när en känner att en har ett hårstrå i ögat fast en inte har det. Känslan är som en stor placebo effekt på ett bisarrt sätt.

Men något som dämpar det är mitt fantastiska piano! När jag har mycket tics och är uppe i varv kan jag sätta mig vid pianot och låta fingrarna snabbt och maniskt svepa över tangenterna länge länge tills jag hamnar på en ton. Å, jag kan bli helt extatisk av en ton! Tonens resonans får mig att hamna i en meditativ trans. Jag kan lyssna på den monotona upprepningen av t.ex. A i flera minuter och när jag sedan öppnar ögonen är det som om jag fötts på nytt. Så denna text vill jag tillägna mitt piano.

tack mitt piano

Ångestdämpning #3; Fysisk träning

Träning mot ångest, inte träningsångest.

Då och då kommer rön om att ångest kan botas eller i alla fall dämpas av fysisk träning. Efter att ha hört detta X-antal gånger bestämde jag mig för att prova om det kunde fungera på mig. Jag är inte direkt gymtypen även om jag inte har något emot att röra på mig. En anledning till att jag inte känner mig hemma på gym är nog att den mobbning jag utsattes för under låg- mellan- och början av högstadiet alltid eskalerade i samband med gymnastiklektioner, friluftsdagar och liknande. Sen är jag rätt tafflig i koordinationen med – det tar lång tid för mig att lära mig olika rörelser med kroppen. Om jag inte är intresserad av något (typ dans eller bollsport) så lär jag mig det inte. Det är väl någon form av dyspraxi som gör att jag måste nöta in rörelserna. Därför har startsträckan för fysisk träning varit lång för mig.

Omklädningsrum - inte allas favorit.

Sen gillar jag inte omklädningsrum, att duscha i duschar som jag inte vet hur varma de är/hur hård strålen är och så vidare. Jag är ganska känslig taktilt i allmänhet. Som ni förstår så gör detta att startsträckan blir ännu längre. Det är fan inte lätt när det är svårt!

Gillar Cross Trainers

Men skam den som ger sig. Min arbetsköpare (de som köper min arbetskraft) erbjuder friskvård på arbetstid och det finns ett gym i närheten av där jag jobbar. Så jag har tillslut tagit mig dit. Rejält. Nu tränar jag sedan nästan ett år tillbaka tre gånger i veckan och under en period ingick det i detta löppass på Cross-trainer eller löpband med en sammanlagd längd på 3-4mil i veckan. Efter att ha pratat lite med folk som har koll så har de sagt att jag nog inte ska träna så mycket mer på grund av skaderisken. Jag tränar alltså riktigt mycket för att vara en random person som inte ska springa ett marathon till helgen. Vad är nu resultatet av detta? Har jag mindre ångest?

Äter fortfarande bensodiazepiner.

Ja, lite mindre. Just den dagen då jag tränar. I några timmar efter att jag tränat. En ganska liten effekt alltså. Så – nej, ångest botas inte av träning. Inte min i alla fall. Jag äter fortfarande bensodiazepiner flera dagar i veckan. Men, eftersom det är gratis och inte verkar skadligt på annat sätt så fortsätter jag träna ungefär lika mycket som tidigare. En anledning är att jag då som vegan kan håna personer som menar att de måste äta kött för att de tränar (en åsikt som oftast uttrycks av medelålders män som tränar en gång i månaden). Och lite tränar jag nu för att det har blivit kul också.

Bra förebild!

Ska du inte börja träna alltså – för att det inte fungerar? Nej, jag tycker nog att du ska börja träna faktiskt. Det finns många andra fördelar påstås det och bara för att jag inte blir botad direkt så betyder det inte att inte du fungerar på ett annat sätt. Jag tror att det här med effekten beror på många olika faktorer. En anledning till att jag fortfarande har kraftig ångest kan vara att jag haft det under så lång tid exempelvis. Har ju haft obehandlad ångest i mer än tjugofem år i alla fall. För en person med en kortare ångesthistoria kanske det är en annan sak – och vem vet - jag hade kanske blivit frisk om jag börjat för tio år sedan?

Låt inte gymbesökarna skrämma dig!

Tyvärr så är gym platser som befolkas av män som ser ut som om de står i valet och kvalet mellan om de ska bli ordningsvakter eller yrkeskriminella. Det finns så mycket idioter som tränar så ni skulle blir förvånade om ni såg det! Dessutom är många människor märkta av en lång skoltid med dåliga gymnastikminnen. För att inte bli avskräckt så kan det vara bra att prata med folk om vart det finns ett schysst ställe med en aning färre idioter. Eller – skaffa några träningsredskap att ha hemma. Önska dig ett par hantlar i julklapp exempelvis. Gå en promenad. Känn efter vad som fungerar. Hoppas inte för mycket eller för litet. Och så vidare.

Ett avtryck

Jag filar på några inlägg men tänkte länka två grejer under tiden för att göra ett avtryck här, så hej hej!

Det första är Jenny Jägerfelds sommarprat - har du inte hört det, lyssna här.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5127806


Det andra är denna video. Kan ju diskuteras utifrån att människor ska lära sig "förstå" psykisk ohälsa (toleranspedagogik?) men jag skrattar varje gång jag ser den i kombination med en obehaglig, subtil igenkänning.

Diagnos X ?? - När DSM-IV diagnostisering inte räcker till

Jag har blivit omdiagnostiserad många gånger sedan jag var 16år och fick min första depression. Läkarna har i början varit lika säkra varje gång men alltid slutat i tvekan. Jag har varit en patient som är svårdiagnostiserad. En som inte passar in i mallen av DSM-IV diagnostisering. Ena året var det psykos. Då trodde de jag hade vanföreställningar för att jag var så paranoid och onåbar. Jag var mest rädd för alla påhopp jag vardagligen var med om som könsöverskidare. Så rädd så att jag till slut blev överkänslig och paranoid när jag inte ens behövde det. Men tanken av att min paranoia bottnade i en verklighet av transfobi slog inte läkarna. I mina journaler kan jag läsa ” beskriver hänsyftningstankar, ringhetsidéer, vanföreställningar om eget misslyckande samt kroppsliga vanföreställningar och hallucinationer.”

Jo, jag trodde väldigt lite på mig själv och tanken av att någonsin bli älskad trotts mitt könsuttryck utanför normen och min avvikande sexuella läggning gav mig djupa depressioner och ännu mer inre hat. Sen fortsatte diagnoserna ramla ut: schizofreniform, psykosnära personlighetsstörning, borderline, sensitiv paranoid grundpersonlighet, utvecklingsstörning, ångestattacker, torettes syndrom, regressionsstadium, självdestruktiv, tvångsvård, svår depression, livskris, andra specificerade fobier, oklar diagnos, traumatiserad ”flicka”, PTSD, paranoid personlighetsstörning m.m.
3/4 av alla diagnoser fick jag reda på genom hemskickade remisser jag beställt flera år efteråt och 1/4 fick jag snabb kommenterat på måfå bland en massa annan info. Jag skyndade mig hem efteråt och googla fram info om diagnosen med länk till sidor av alla möjliga slag. Det kändes till slut som att läsa dagens diagnos istället för dagens horoskop. Alla diagnoser passade in om en bara ville det...precis som horoskopens syndrom. 

Det är som att bedömarna jag mött endast sett mitt skal och mina reaktioner men vägrat lyssna på min vardag och mitt bagage. Jag var i flera år tablettberoende och gick i en daglig apati för min omvärld. Det ända jag ville var att sova. Jag kunde bli så trött att jag fick släppa matkassarna i butiken för att springa hem till sängen i akut-trötthet. Under studierna kunde jag somna mitt i en spännande föreläsning fast jag ville så gärna lyssna, men ögonen ville liksom inte hålla sig uppe. Jag fick starka mardrömmar på nätterna och blev beroende av tabletter som en egentligen inte får ta mer än två veckor. Jag fick dom utskrivna år efter år.

 

Men visst var det skönt att ta tabletter. Jag brydde mig inte lika mycket om all vardagstrackassering med blickar, skratt, hot, viskningar, ifrågasättning, intervjuer av okända människor om min könsidentitet både på gatan, på jobb, på klubb, i affären, i familjen och i bussen...jag brydde mig inte heller om konstruktiv kärlek och hamnade om och om igen i destruktiva relationer där droger, hemlöshet och våld både psykiskt, fysiskt och sexuellt var en vardag. Det var jag inte rädd för, våld och förakt av mig som person var ändå sådant jag kände till sedan barnsben. Det kan ibland kännas som att läkarna som diagnostiserat mig sitter med en stor bibelbok framför sig, och så fort jag öppnar munnen letar de fram en diagnos från sitt index och ger mig fem förslag på olika tabletter jag kan ta. Jag har slängt mina tabletter i papperskorgar. En gång på stranden som hemlös, en gång i papperskorgen vid ICA och en gång i en plastpåse för att spara dom till en skulpturidé gjord av tabletter. Nu är jag ännu en gång tillkallad till psykosenheten. Ännu en gång för att bli utredd. Undrar vad det kan bli nu?

Ibland undrar jag om jag hade fått alla dessa diagnoser och tabletter om jag passerat som en ”normal” kvinna/man, om jag som ungdom hade medelklass bakgrunden och retoriken att tala för mig, om jag hade blont hår och mer svenskt utseende, om jag hade ”finare” kläder, om jag fått behandling för att tycka om mig själv och klara av att stå på mig i vardagen? Men det funkar ju inte för läkemedelsbolagen...då får de ju inga pengar! Och då behöver samhället plötsligt mer vårdalternativ oj oj oj...det kostar. Men jag ska inte klaga! Jag har fått gå på den fantastiska vårdgarantin som ska hela mig på 8 gånger! tackar tackar....Jag har levt mestadelen av mitt liv förtryckt av könsmaktsordning, patriarkat, heteronormativitet, våld och rasism. Men äntligen så kommer KBT lösa ALLT på 8 gånger! YEY! Och vet du hur en gör?! Jo det e bara att andas, slappna av, lyssna på en mindfullness skiva i slutet av psykologsessionen, uppgifter och åter uppgifter som skapar prestationsångest och ångestattacker på jobbet, men men, det är den ända vägen ut till ett normalt liv, och sist men inte minst: kom ihåg att det ligger hos DIG och din inställning och INTE på samhället!!.......

Ångestdämpning #2; Alkohol

Jag slutade dricka alkohol för några år sedan och det var som en brukar säga "på förekommen anledning". Före det hade jag använt alkohol under flera år för att dämpa min ångest och det hade haft sina bakslag över tid. Jag har fortfarande ärr från slagsmål och annat som alkoholen skapat och är väldigt glad över att det inte gick värre under min mer än tioåriga suparperiod än vad det kunde ha gått. Det är viktigt att påpeka att jag aldrig var en "klassisk alkoholist" - jag var aldrig beroende av alkohol rent fysiskt (mer om den diskussionen från en annan bloggare, här). Men hade svårt att genomföra vissa sociala sammanhang utan alkohol. Det var inte alkoholens fel - utan alkoholen hade jag struntat i att göra de här sakerna och problemet hade kvarstått. Mitt beslut att sluta med alkohol har därför gett mig enorma sociala problem. Jag är nu nästan helt socialt isolerad på min fritid. Det är därför både en och två gånger jag diskuterat detta beslut och funderat på att börja dricka igen. Hittills har jag dock valt att fortsätta på det nyktra spåret.

Alkohol kan ge sociala problem - ibland när du dricker gör du
bort dig.

Men är alkohol verkligen ångestdämpande? Nja - för min del enbart till viss del. Ofta kunde det lugna ner mig så pass så jag klarade av att sitta bland folk, föra ett samtal om ovidkommande saker (har svårt för sådant annars) och annat som en gör på krogen. Men ibland stegrades ångesten i stället. Detta ledde till problem som "ångestattack på krogen", "slagsmål med idiot", "otrevlig mot människor som jag borde ignorerat" samt "andra självdestruktiva beteenden som kunde ha undvikits"  Som ni säkert kan förstår skapade alkoholen mer problem för mig än vad den egentligen löste. Dess enda fördel var att jag faktiskt kunde umgås med folk - även om jag fortfarande hade en massa handikappande problem när jag gjorde det. Flera av dessa problem var kopplade till "medicinen alkohol"

Zywiec var för övrigt en av mina favoritöl.

Dessutom är alkohol beroendeframkallande. När jag var runt 19 år och hade en matchvikt på cirka 50 kg (jag har också haft vissa problem med mitt ätande) så brukade jag dricka en flaska kir och sex folköl innan jag gick ut på krogen och drack 5-10 starköl till. Alltså, om inte annat är det jävligt dyrt. På slutet av min alkoholkarriär - tio år senare och under en period då jag reste väldigt mycket - hade jag redan vant mig vid dagliga återställare och svårigheter som "att supa tills du skiter på dig" , "gå i sömnen och kissa på grejer i lägenheten" samt att cykla in i skyltar och slå sig på andra sätt på fyllan. Låter det fräscht? Nej, och det är inte något jag är stolt över heller. Jag tror faktiskt att det största friskhetstecken som jag själv drivit fram - dessutom helt utan hjälp från psykiatrin - är att jag slutade dricka. 

Förnedrande för en själv.

Den enda fördelen - som jag påstått tidigare. Är att jag faktiskt hade ett levande socialt liv som alkoholanvändare. Flera personer har sagt till mig att "du, det var inga riktiga kompisar om de kräver att du dricker alkohol för att ni ska umgås" - Ja, till viss del kanske det är sant. Jag skulle själv säga det till någon som var 16-17 år gammal (och kanske lite äldre). Problemet är om du är 30+. Vet ni hur svårt det är att skaffa vänner i den åldern? Speciellt om du är sjuk och har sociala issues på ett eller annat sätt. jag kan verkligen förstå den person som inte slutar dricka - det är inte säkert att du kommer kunna bygga upp ett socialt liv igen. För mig känns det i och för sig som om det var värt det. Men när jag inte har pratat ordentligt med någon annan än min närmaste familj + mina arbetskamrater på några dagar så saknar jag ibland den socialitet som det drickande livet faktiskt innebär. Även om jag inte saknar alkoholen. Troligtvis är den sociala aspekten en stor anledning till att människor med samma problem som jag har haft faktiskt inte slutar. Och tills jag hittat en väg ut ur detta måste jag faktiskt hålla mig lite lugn i kritiken av andras drickande. Risken finns faktiskt att du blir lika ensam som jag är nu. Och det är också ett problem - jag lovar.

"Regnet gråter åt mig"

- Vad gråter du för? Du är väl inget litet barn?
17 år och första upplevelsen av läkaren som tog emot mig på akutmottagningen.